Hoppas på mirakel och magi. Att en dag få vakna upp, upptäcka sina krafter och att man är utvald för ett syfte högre än biologiläxor och könsordsklottrade skåp.
Det är ingen slump att man just då vältrar sig i fantasy, och författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg hittade en perfekt kombo när de i sin succébok blandade vardagsrealism med Harry Potter-magi.
De sex tonårshäxorna i lilla Engelsfors har försetts med var sin magisk kraft för att bekämpa ondskan, men lika mycket var sin typ, där alla borde kunna känna igen sig i någon.
Pluggisen, mobboffret, mobbaren, goth-tjejen, den lite slampiga och den ätstörda är alla ypperligt rollsatta och spelas mestadels med en självklar naturlighet.
Otippat med tanke på att det handlar om så nykläckta skådespelerskor.
Öppningsscenen är mästerlig
De vuxna karaktärerna hamnar lite mer i periferin än i boken, och vissa finns inte alls med, vilket är förståeligt av utrymmesskäl. Filmen är nästan väl lång som den är.
Men det är i fantasyn som den verkliga utmaningen ligger. Att få till den övernaturliga skräcken, utan att det känns som halloween. Det är en svår balansgång, ibland svajar det, men öppningsscenen är mästerlig. En uppvisning. Den skitiga skoltoaletten, den gråtande Elias som gräver bland de livsfarligt vassa glasskärvorna i handfatet, tårarna, och blodet. Kameran som barmhärtigt glider bort från bilderna och ut i bländande ljus. Musiken.
En känslomässig atmosfär
Ofta är det den som gör skillnaden. Soundtracket är en blandning av perfekta låtval som "Running up that hill" med Kate Bush och originalmusik signerad producenten Benny Andersson. Musiken bygger scenerna, sammanfogar tonåringarnas sorg med det övernaturliga. Skapar en känslomässig atmosfär som magin kan växa ur.
Som ungdomsfilm är detta nästan det starkaste jag har sett sen Lukas Moodysson brände till med "Fucking Åmål". Jag inte bara förväntar mig, jag kräver en uppföljare.
