En lite tokrolig film baserad på den gränslöst älskade Håkan Hellströms liv och texter. Hua!
Varningsklockorna tjuter först vid blotta tanken. Det är som bäddat för skämskudde, och trailern ger bara vaga svar om vilken typ av film det här faktiskt är.
Men regissörsduon Mårlind/Stein har tänkt helt rätt, visar det sig, och vävt ihop en saga av alltihop.
Göteborg har aldrig varit vackrare där filmkameran flyter fram från fiskehamnen via Älvsborgsbron och in i bohemiska lägenheter. I mötet med Hellströms låtar når de glimmande miljöerna högsta romantiska nivå. Ett liknande trick har spelats flera gånger av regissören Baz Luhrmann som gjort det till sin grej att använda modern musik mot en färgsprakande bakgrund (nu senast i "The Great Gatsby"). Men nu är det på svenska och lite närmare hjärtat.
När jag träffade Håkan Hellström i Cannes i maj kom han ut som musikalälskare och beskrev filmen som löst handlar om honom själv som en nutida "Singin' in the rain". Jag förstår vad han menar.
Det här är förhöjd verklighet där Håkans alter ego Pål (Adam Lundgren) kämpar mot sin scenskräck och famlar sig fram mellan de två kärlekarna - Eva och Lena.
Men kärlekshistorian har också ett lager av välbehövlig skitighet: Inledningen där kompisgänget jagas över Järntorget är delvis rippad från "Trainspotting". Här finns även en underbar hallucinationsscen där Pål ser en räka få liv och tala med Leif "Loket" Olssons röst.
Överhuvudtaget är tempot högre och tätare än i svensk film generellt. Regissörerna Mårlind och Stein har utan tvekan lärt sig ett och annat i Hollywood. Kanske hade de kunnat bromsa något. Pål blir ibland lite väl yvigt efterbliven. Eva (Disa Östrand), tjejen han är kär i, lite överdrivet sexig.
Men skit samma. Det var längesen en svensk film lämnade mig både tårögd och lycklig. Håkan visste vad han gjorde när han ställde upp på den här galen- skapen.
Premium
Premium
Premium