Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Brander: Hade gärna fått vara ännu mer sex

"Fifty shades of grey".

DRAMA.

USA. Av Sam Taylor-Johnson. Med Dakota Johnson, Jamie Dornan, Luke Grimes, Eloise Mumford. Längd: 2:05. Från: 15 år.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

Dakota Johnson

Dottern till Melanie Griffith och Don Johnson är ett perfekt val. Hon känns oskuldsfull på ett busigt snarare än vekt sätt, och hon har ett sött (lite franskt) utseende som matchar karaktären. Känns faktiskt som en riktig människa, trots den totala bristen på realistiska repliker. Behärskar även konsten att bita sig i läppen hela tiden, utan att det ser helt onaturligt ut. Imponerande ändå.

Jamie Dorman

Snygg. Jo, jo. Men inte tillräckligt magnetisk och karismatisk för den här rollen. Mer som en seriefigur. Jag fattar faktiskt inte vad som får kvinnorna i filmen att tända på honom. Historiskt har jag blivit kär i nästan alla manliga rollfigurer som sagt något bara i närheten av romantiskt, inklusive Roger Moore. Men här? Nej. Väldefinierade muskler, dock.

Ni vill förstås veta hur det är med sexet. Om man blir generad, chockerad eller rentav kåt. Får man se mycket snopp och snippa, och är detta verkligen en bra film att pussas till på Alla hjärtans dag?

Att halva solsystemet förköpt biljetter till det här spektaklet är troligtvis mest ett utslag av nyfikenhet. För man har ju undrat hur det tänkt bildsätta den här genitalt detaljerade berättelsen om den i alla bemärkelser oskuldsfulla litteraturstudenten Anastasia Steele och den framgångsrike affärsmännen Christian Grey.

Lagom censurerat, som med de flesta sagor visar det sig.

När jag funderade på vägar att gå, tänkte jag först att filmen omöjligt kunde bli sämre än boken. Det är den inte heller. Den är bättre. Eftersom man skalat bort upprepningarna, de fånigaste replikerna och Anas outhärdligt präktiga inre monolog. Den ”inre gudinnan” har med andra ord inte överlevt manusbearbetningen.

Å andra sidan har man inte lagt till så mycket heller. Enda sättet att på riktigt göra något intressant av detta, tror jag, hade varit att snegla åt filmer som ”American psycho” eller kanske ”Fight club”, och ta fasta på Mr Greys mörkare nyanser.

Istället månar man om trohet till fansen, men penslar vanilj över läckerheterna genom att dra åt romcom-hållet. Jämför man med boken, så är filmen mer humoristisk, Mr Grey inte alls lika obehagligt kontrollerande, njutningen mer romantiskt ömsesidig och mindre ångestfylld. Smisket har blivit mer lekfullt och kräver inte längre smärtstillande. Det är ett bra val!

Tyvärr återstår ett annat av bokens grundproblem: Att styckena mellan sexet dödstråkar ut en, och på bio kan man som bekant inte snabbspola.

Sexet är däremot lite busigt kul. Kanske inte så hett. Mest estetiskt, och finurligt filmat. Men jag gillar ändå att Grey mestadels är iklädd jeans och deffad torso, som värsta Coca Cola-hunken. Och man får massa bröst, rumpa, lite könshår och snoppglimt (sluta nu dumma tantsnuskhjärna) i en förpackning värdig en reklam för Chanel No.5.

Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här, men för min del hade det gärna fått vara mer sex.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!