Black Swan

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Natalie Portman i "Black Swan".
Foto: Niko Tavernise

DRAMA/THRILLER

Av: Darren Aronofsky 

Land: USA 

Längd: 1.48 

Ålder: 15 år 

Distributör: 20th century Fox 

Sverigepremiär: Fredag den 4 mars.

Trots att vulgobrottning och klassisk balett kan tyckas vara totala motsatser så handlar båda dessa uttryckssätt om kroppen, att bemästra den, tänja fysiska gränser och i hård konkurrens ge allt för konsten. 

 Likheterna med regissören Darren Aronofskys förra succéfilm ”The wrestler” är till en början slående. Mickey Rourkes brottare Randy blekte håret, injicerade steroider, pumpade skrot och försökte hålla ihop sin sargade kropp på bekostnad av det mesta. 

 Natalie Portmans balettdansös Nina tränar vid stången i timtal, kontrollerar sina matintag och – försöker hålla ihop sin sargade kropp på bekostnad av det mesta. 


I båda filmerna får vi följa våra huvudpersoner nära, en nervig kamera registrerar minsta skiftning. Men med ”Black swan” tar Darren Aronofsky ytterligare ett steg, inåt, in i perfektionisten Ninas instabila psyke. 

 När hon får huvudrollen i ”Svansjön” på New York City-baletten pressas hon hårt av danskompaniets allsmäktige chef. Hon klarar med glans av att dansa rollen som den naiva, oskyldiga Odette men har inte vad som krävs för det förföriska alter egot, den svarta svanen. 

Det blir inte lättare av att en kaxig nykomling i danstruppen plötsligt framstår som en utmanare till rollen och dessutom väcker ett slumrande begär hos den pryda Nina.


Men vad som egentligen händer är, medan spänningen ökar, förbryllande oklart. I mardrömslika scener luras vi gång på gång av Ninas eskalerande syner, som innehåller blodiga köttsår och förlösande sexscener. På det viset blir ”Black swan” en ”Fight club” i trikå med drag av både ”Repulsion” och ”A chorus line”. 

 Det är säkert lätt att störa sig på det melodramatiska, teatrala, på de uppenbara klyschorna men om man vill går det alldeles utmärkt att bara njuta av den svulstiga treaktaren också. 

 Sakta tappar den, liksom Nina, kontakt med verkligheten men slutet känns paradoxalt nog fullt logiskt. Det är pampigt, obehagligt, vansinnigt och alldeles underbart. 

 Precis som sin hjältinna är Darren Aronofsky kompromisslös i jakten på konstnärlig perfektion och har skapat ett estetiskt mästerverk.


SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA


Natalie Portman


 Trovärdig som tanig ballerina men framförallt glänser hon som skådespelerska i denna utmanande roll. Hennes helt magnetiska utstrålning fängslar från första sekund till den absolut sista, vilket helt rättvist belönade henne med en Oscar.


Vincent Cassel


 Det är en njutning att se Cassel som pompös, sliskig balettchef som utan att tveka tafsar upp vår hjältinna och uppmanar henne att gå hem och ”smeka sig själv”. Perfekt casting, rätt och slätt.


Winona Ryder


 Spelar den ratade förde detta stjärnan vid kompaniet. Med den försmåddas bitterhet är hon precis perfekt pinsam och jobbig som Beth, som inte vill acceptera sitt öde.


Mila Kunis


 Glöm ”That 70’s show”, Kunis är en skådespelerska att verkligen räkna med och hon matchar Portman perfekt. Hon spelar nya tjejen, en bad girl som tar för sig av det mesta och påverkar Nina mer än hon kan ana.