Få filmprojekt har väl förebådats av en så märklig kombination av pessimism och entusiasm som detta. Fansen i princip hatade valet av Ben Affleck som Batman, samtidigt som kritikerna förhöll sig relativt svala till Zack Snyders uppdatering av Stålmannen med Henry Cavill i huvudrollen.
Men när DC Comics nu expanderar sitt universum och på allvar börjar konkurrera med Marvel, så verkar Snyder ha tänkt till, och bestämt sig för att köra sin stil ända in i kaklet. Om Marvel är pop med glimten i ögat, så är detta skitig metal där man bara öser på och verkligen vältrar sig i religiös symbolik.
Alla lär inte bli stormförtjusta. Men med min medfödda svaghet för det bibliska med en touch av gotiskt mörker och manlig torso, finner jag förödelsen tilltalande. Vi ställs redan från början inför en kaotisk värld, plågad av terrorliknande attacker. Det goda liknar alltmer det onda. ”Vi har alltid varit kriminella”, säger Batman. Medan Stålmannen verkar ha svårare att skiljas från sitt Messiaskomplex, trots att Lex Luthor hävdar att inget allsmäktigt kan vara gott. Tematiken känns igen, men här maxas dess potential, både med visuellt magnifik domedagskänsla och mer uttalade idéer.
Med ett så massivt inferno i botten, landar mindre tyngd på huvudpersonerna, vilket är bra. Henry Cavills bristande karisma blir mindre påtaglig, samtidigt som Ben Afflecks oborstat lyxiga herrmagasinsaura känns oväntat passande. Introduktionen av Wonder Woman (Gal Gadot) är dessutom en vitamininjektion, samt ännu ett bevis för att superhjältar funkar bäst i grupp.
I en genre som borde vara helt uttjatad, lyckas ”Batman v Superman” skapa en galen mash up av precis allting, som både känns nyskapande och väcker ett sug efter mer.
