Vi landar direkt i stridens hetta i skogarna kring ett slott. Våra Avengers är i vanlig ordning oövervinneliga, ända tills de stöter på ett tvillingpar – två ”förädlade” människor som på experimentell väg försetts med övernaturliga förmågor.
Det är ett stukat gäng som till slut drar sig tillbaka för att slicka såren, och i Ironmans fall även fila på ett program för artificiell intelligens som ska göra slut på alla krig och skapa ”fred i vår tid”.
Humoristiskt kvicka
Men det skräckfilmsläskiga hummandet på ”I’ve got no strings” från ”Pinocchio” säger oss att den här intelligensen inte kommer att förbli marionettstyrd särskilt länge. Och snart står han där – Ultron, roboten som tyvärr råkat ärva arrogansen och cynismerna från pappa Tony Stark (Downey Jr).
Man måste ju ändå älska en superhjältefilm där huvudpersonerna inte bara är humoristiskt kvicka, utan dessutom obekymrat strösslar referenser kring allt från dramatikern Eugene O’Neill, till aposteln Paulus och instiftandet av påveämbetet, omkring sig.
Ovanligt charmiga hjältar
Dessutom finns här är en välkommen självmedvetenhet kring superhjältefilmens traditionella könsroller, som gör att man till slut faller handlöst för i princip samtliga ovanligt charmiga hjältar. Men mest gillar jag ändå Thor, som med sitt bimboglada sätt är filmens största humortalang. Att lyckas ge så mycket liv till en rollfigur vars utmärkande drag är att svinga en hammare, det är inget annat än stor konst.
