Det fanns en tid när vi skrattade något alldeles förfärligt åt Ben Affleck. Han blev Hollywoods officiella driftkucku och rejält pissad på under lång tid.
Minns dikeskörningarna med "Gigli" och "Jersey girl".
Jösses.
Tio år senare, efter att ha regisserat käftsmällarna "Gone baby gone", "The town" och nu "Argo", sitter vi alla med dumstrut.
När Affleck är inne i den andra, rent remarkabla, delen av sin karriär går det inte att möta honom med något annat än den största respekt.
"Argo" - att detta faktiskt har hänt i verkligheten känns liksom för bra för att vara sant - tar avstamp 4 november 1979 i Teheran.
Den iranska revolutionen håller på att vända upp och ner på samhället och USA:s ambassad stormas. Sex amerikaner lyckas fly till den kanadensiska motsvarigheten, men det är bara en tidsfråga innan de iranska revolutionärerna är dem på spåren.
Agenten Tony Mendez (Affleck) lyckas övertyga sitt CIA om en smått otrolig räddningsoperation. De sex ska låtsas att de ingår i ett filmteam som varit på rekognoseringsresa för ett tämligen uselt sci-fi äventyr (kallat "Argo" efter planeten där handlingen utspelas).
Det blir en balansgång på en väldigt slak lina.
Tonträffen när det gäller 1970-talet är precis in i minsta detalj: Afflecks skägg, Bryan Cranstons polisonger, Clea DuValls glasögon stora som parabolantenner.
En klockren tidsspegel.
"Argo" är en klassisk spionthriller.
Spännande intill nagelbitarnivå och hisnande rolig emellanåt. Samtidigt som den lägger örat mot Washingtons politiker, krumbukterna och taskspelet på ett sätt som Hollywood fångade elegant för 30-40 år sedan, men som nu är ack så sällsynt.
"Argo" är alltså djupt underhållande (återkommande repliken "Argo fuck yourself" blir roligare och roligare för varje gång och speciellt när den alldeles förträfflige Alan Arkin uttalar den), men en stor del av berättelsens styrka ligger i det faktum att den så tydligt skildrar starten på den värld vi i dag lever i.
Det snackas redan om Oscarstatyetter till både "Argo" som film och Affleck som regissör.
Inget skulle kännas mer rättvist nu när skratten sedan länge tystnat. Och det är bara att än en gång skamset stirra ner i marken och mumla en tyst ursäkt till herr Affleck.
