Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alicia Vikander är totalt gripande

Foto: / COPYRIGHT: JÜRGEN OLCZYK / AIROFUE AB

Euphoria! Nej, inte som i Loreens Eurovision-vinnare, utan som i Gunnar Ekelöfs dikt. Om ens det. Verken delar visserligen en närvaro i naturen, på gränsen mellan liv och död, men där slutar kanske parallellerna.

”Euphoria”, filmen, känns mer som ett experiment eller en hypotes, än en sinnlig dikt. Något som hittills har provocerat de internationella kritikerna som kallat Alicia Vikanders och regissören Lisa Langseths (”Till det som är vackert”, ”Hotell”) första engelskspråkiga samarbete för saker som ”offensivt pretentiöst”.

Jag kan inte riktigt instämma i de lustfyllda sågningarna. Berättelsen om hur två systrar söker försoning på en dödshjälpsklinik, är visserligen lika konstruerad som en sedelärande fabel. Men det ger också filmen ett slags närmast science fiction-artad karaktär. På gränsen till ett ”Black mirror”-avsnitt, men utan högteknologin då.

Emilie (Eva Green) lider av obotlig cancer och tar därför kontakt med sin lillasyster Ines (Vikander) som hon inte sett på flera år. Medan Emilie tagit hand om deras psykiskt labila mor fram till självmordet, så har Ines flytt fältet och satsat på sin konstnärskarriär. Ovetandes om systerns sjukdom tror hon nu att de ska återförenas under en skön spahelg. Men när den lyxiga resorten visar sig vara en lyxig dödshjälpsklinik, slits den tunna huden av såren på nytt. Ines vill inte vara där. Men hon måste. Man kan ju inte gärna lämna någon som strax skall dö.

DRAMA

Drama

EUPHORIA

Sverige, Storbritannien, Tyskland. Av Lisa Langseth. Med Alicia Vikander, Eva Green, Charlotte Rampling, Charles Dance. Längd: 1:48. Från: 11 år.

”Euphoria” ställer många frågor om döden, men utan att riktigt komma någon vart. Den problematiserar knappast alls själva dödshjälpen, utan cirklar mer kring meningen med livet och den döendes rättigheter. 

De rika väljer att ”lämna” (som det kallas här) som om det vore deras födelsedag. De maximerar friheten och njutningen, utan tankar på livet efter detta. Gud är död. Människan är sin egen herre som nu väljer en upplevelsebaserad död: En dam lämnar naken framför en stråkkvartett. Emilie har begärt att personalen gräddar mammas blåbärspannkakor. 

Skådespeleriet är genomgående bra. Men rollfigurerna är ändå för outvecklade för att riktigt fastna.  Bäst fungerar filmen som en språngbräda för välbehövliga diskussioner om döden. Kanske saknas det ändå ett led i Ewan McGregors klassiska ”Trainspotting”-monolog som efter livsleda i flera lager faktiskt aldrig nådde fram till ”choose death”.