En fin saga om att bli älskad för den man är

Allt jag någonsin lärt mig från den här typen av filmer är att det är nu hon åker på stryk. Det är nu förnedringen kommer med smockan. Men det gör den inte! Marianne får direkt stöd både av två unga tjejer, samt av kioskägaren, och hon står upp för sig själv.

Feelgood blir inte vackrare än så, och mitt i detta finns också nyckeln till att ”Marianne” fungerar så bra. För det här är ingen tragedi om att komma ut i ett kallt samhälle, utan en fin saga om att få bli älskad för den man faktiskt är.

Berättelsen bygger på Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine” som handlar om när hennes pappa prästen Åke Roxberg kom ut vid 59 år ålder. I filmen har Åke och Ester blivit Lasse/Marianne (Lassgård) och Hanna (Stiernstedt), och deras öden har i sin tur placerats inom en typisk må bra-ram. Den följer kanske i lite väl hög grad ett formulär 1a för den här genren, men det gör mig faktiskt inte så mycket när själva temat är så pass ovanligt, valen så kloka, och skådespelarna så rasande bra.

Det här är heller inte bara en film om att komma ut, utan lika mycket en skildring av att klippa navelsträngen mellan förälder och barn. Den curlande pappan mejslas fram av Lassgård med varm perfektion. Men det är den sömlösa förvandlingen från farbror till tant som imponerar mest. Marianne skapas inte över en dag, utan skymtar här och var, innan hon helt blommar ut. Man känner verkligen att hon bor där inne och längtar efter att få finnas till. I kombination med den strålande kemin med Stiernstedt, så bäddar det för en väldigt känslomässig upplevelse.

I en tid då mycket känns tungt och hatiskt, fungerar ”Marianne” som en hoppfull motkraft av förståelse. Vi kan inte göra allting rätt, men vi kan försöka att se varandra, också när saker gör ont.

Hedda Stiernstedt om slutet för Vår tid är nu