Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Effektfullt 80-tals-party

REHBORG ROCKAR. En långhårig Johan Rheborg i ovanligt sällskap - här med Europes gitarrist Kee Marcello och komikern Peter Magnusson. Foto: MATS BÄCKER
GIRL POWER. Peter Johansson, Gladys del Pilar och Mari Haugen Smistad.Foto: Mats Bäcker
BRÖDERNA HåRDROCK. Peter Johansson och Joacim Cans.Foto: Mats Bäcker
KÄRLEKSPARET. Bruno Mitsogiannis och Mari Haugen Smistad.Foto: Mats Bäcker

Hårdrock och humor - inte mycket till musikal.

Men det fungerar som party med 80-talstema.

Musikal

Rock of ages


Chinateatern, Stockholm.

PUBLIK: 1250 (utsålt)

VAD: Amerikansk hårdrocksmusikal laddad med hitlåtar från 80-talsband som Journey, Bon Jovi, Twisted Sisters, Whitesnake, Poison, Europe.

VEM: Johan Rheborg, Peter Magnusson, Joacim Cans, Gladys del Pilar, Kee Marcello.

BÄST: Rheborg, motor.

SÄMST: Båda akterna har hål, som kan tätas för högre tempo.

FRÅGA: Är Rheborgs tunna långhåriga peruk det fulaste man sett?

Jukeboxmusikal kallas det när man tar en bunt gamla hitlåtar och försöker krångla in dem i en handling. Här är det hårdrockshitar från 80-talet och historien får utspela sig på Sunset Strip - på den tiden en rätt sunkig bit av Sunset Boulevard i Los Angeles.

Shoppingcenter ska byggas, rockklubben ska rivas, pojke med musikdrömmar möter flicka med skådespelardrömmar... Ja, hade de spelat talteater, så hade pjäsen tagit 12 minuter.

 

Men här finns också musiken, de tunga, rullande hitsen, som spelades av 80-talets största band. Och här finns också en skruvad lekfullhet, en distans till både 80-tal och musikalens sort.

Detta är en ensemblemusikal, där en rad artister har mindre roller. Men en man dominerar: Johan Rheborg.

Han är berättaren, som sprutar ur sig kommentarer, aktuella skämt och lagom elakheter, när han talar direkt till publiken. Eftersom amerikanska texten inte bara översatts utan också bearbetats, så är det gott om svenska passningar.

Men främst är det Rheborgs närvaro, som får musikalen att leva. Jag har sett London-versionen med en charmlös typ i samma roll och det sänkte hela föreställningen.

 

Joacim Cans, hårdrocksångare, överraskar i en större talroll, och visar sig ha en naturlig replik. Peter Johansson gör den svinaktiga rockstjärnan till en parodi på självupptagen blond pudelrockare.

Peter Magnusson är mer affischnamn än sång-och-dans-man, men när han får bryta på tyska levererar han komiska ögonblick. Jessica Heribertsson lyfter varje scen med sin humor och har stor sångröst.

Ja, sjunger bra, det gör alla. Man måste gå på kraft i de flesta dånande nummer. Och mitt i, som frontfigur i bandet på scenen, står Europe-gitarristen Kee Marcello, som tar en del skämt om sin egen person, men också får öppna andra akten med solot ur "The final countdown".

Regissören Anders Albien tar väl vara på alla hårdrockseffekter, Camilla Thulin har klätt alla i 80-tal och Linda Rebborn är värt ett omnämnande för att ha ansvarat för alla peruker.