Dokumentären är som att få bada i David Bowies själ

Men jag minns den också för att han hade hållit sjukdomen hemlig, och att det först då gick upp för en hel värld att artistens två dagar färska album var en avskedsgåva.

Vid den insikten förvandlades videon till titelspåret ”Blackstar” också till ett förkrossande konstverk.

Det gick inte att sluta titta på den. På hur Bowie hade lämnat sig själv som en död rymdman i en oändlighet belyst endast av en förmörkad sol. På hur han famlade sig fram med förbundna ögon.

Många av dessa dramatiskt laddade bilder har inte bara återanvänts i ”Moonage daydream”, utan sätter även tonen. För det här är långt ifrån en traditionell rockdokumentär, utan filmen påminner snarare om en impressionistisk målning eller ett rytmiskt ryskt stumfilmsmontage i Dziga Vertov-stil.

Man kan inte säga annat än att genren musikdokumentär steppat upp rejält det senaste året. Men medan Peter Jackson med ”Get back” lät publiken känna sig som en fluga på väggen genom Beatles arbete, så är detta mer som att få bada i Bowies själ.

Tony Visconti, Bowies mångårige producent, har satt ihop soundtracket, medan Bowies familj har bidragit med nytt arkivmaterial till filmen, som också är den enda som de har godkänt sen hans död.

Det betyder dock inte att det är privatlivet som är grejen. Det enda vi får veta där är hur hustrun Iman förändrade hans syn på kärleken och karriären, men kanske framför allt hur mycket den äldre halvbrodern, som tragiskt försvann in i schizofreni, påverkade honom.

I stället är det som att filmen, i ett slags visuellt fyrverkeri, vill sätta fingret på Bowies paradoxala kombination av geni och mänsklighet: Å ena sidan utomjordisk rockstjärna. Å andra sidan en artig charmör och sökare. 

Fast mest handlar det kärlek till livet, och ju längre man tittar desto mer framstår filmen närmast som en religiös text om hur man ska leva det i totalt meningsfullhet.