Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kent har fortfarande drivet och hungern

Premiären av avskedsturnén pekar ut en tydlig riktning för bandets sista kapitel. Foto: Pelle T Nilsson/Stella Pictures
Premiären av avskedsturnén pekar ut en tydlig riktning för bandets sista kapitel. Foto: Pelle T Nilsson/Stella Pictures
Premiären av avskedsturnén pekar ut en tydlig riktning för bandets sista kapitel. Foto: Pelle T Nilsson/Stella Pictures
Premiären av avskedsturnén pekar ut en tydlig riktning för bandets sista kapitel. Foto: Pelle T Nilsson/Stella Pictures

LINKÖPING. De kanske inte är för alltid, men Kent är fortfarande där.

De har fortfarande drivet, hungern - och, framför allt; ambitionerna.

Premiären av avskedsturnén pekar ut en tydlig riktning för bandets sista kapitel.

Hjältarna vinner till slut.

KONSERT

Kent

Saab Arena, Linköping

Publik: 7 747 (fullsatt).

Vem: Kent består av Joakim Berg (sång), Martin Sköld (bas), Sami Sirviö (gitarr) och Markus Mustonen (trummor). Live är de förstärkta av Max Brandt (gitarr) och Andreas Bovin (synt) samt en kör bestående av Daniela Sörensen, Carolina Wallin Pérez och Malin Brudell.

Vad: Premiären av den avskedsturné som bandet utannonserade i våras. Bandets sista turné har föregåtts av albumet "Då som nu för alltid" och samlingsskivan "Best of". Över 260 000 biljetter är sålda till turnén, som avslutas med tre spelningar på Tele 2 Arena i Stockholm.

Det är ingen jordskredsseger eller överkörning.

Emellanåt är det till och med rätt knackigt. Som så ofta när det finns ett plustecken mellan "Kent" och "turnépremiär". Det brukar ta ett tag innan de får alla pusselbitar på plats.

Med det sagt - det är inte direkt så att premiären är i närheten av att köra i diket någon gång.

Den stora frågan inför avskedsturnéns första konsert var framför allt låtlistan. Skulle det bli en retrotripp? Skulle de beta av sin "Best of".

Varken eller.

Inget av de fyra nya spåren som bandet gav ut förra veckan hittade in i låtlistan. Ingen låt från debuten fick någon kärlek.

I stället baserar Kent den här turnén på de låter de själva känner "är kent".

– Vi bestämde oss för att bara spela sånt som vi verkligen, verkligen älskar, säger Jocke Berg tidigt in i konserten.

Premiären av avskedsturnén pekar ut en tydlig riktning för bandets sista kapitel. Foto: Pelle T Nilsson/Stella Pictures

Sentida materialet i fokus

Inga pliktskyldiga nummer alltså, bara ett utsökt urval från huvudpersonerna själva. Helt befriat från floskler.

Med andra ord är det det sentida materialet som, som vanligt, får stå i fokus. Sista studioplattan "Då som nu för alltid" väger tungt och ger energi till showen.

Låtarna från i våras funkar förträffligt. De understryker ännu en gång Kents förmåga att vara relevanta, in i det sista. Oviljan att hemfalla till nostalgi, utan att för den skull dissa sitt förflutna.

Men i slutändan är det tre andra moment som definierar konserten.

LED-väggen. Har någon svensk artist någonsin haft en lika maffig backdrop som Kents 5-delade widescreenkonstruktion? Maybe baby, men det är aldrig någon som presenterat en snyggare. Projektionerna, gjorda av Indio, är vrålsnygga konserten igenom. De kompar ljuset och ljudet lika smakfullt som Depeche Modes ikoniska Anton Corbijn-grafik och lika effektfullt som U2:s futuristiska "360"-föreställning. Det är makalöst ambitiöst.

Dansnumren. Bandets första distade turnéer känns som att de hände i en annan tid, i en annan galax. Framför allt under konsertens mittdel, där Kent lyfter fram sin lätt besynnerliga men väldigt effektiva discorock med förtjänst. Showen tar steget från en arenarockupplevelse till ett blixtrande dansgolv på en sofistikerad sekund.

Extranumren. Konserten är ovanligt lång för att vara Kent, men extranumren kommer ändå plötsligt. Å andra sidan är de av monumental karaktär. Finalen, som inleds någonstans i den vackra avslutningen av "Utan dina andetag" är vansinnigt snygg. När den känslomässiga urladdningen nått sin kulmen, när de gothfärgade dysterkvistarna gjort den symboliska "Den sista sången" helt klädda i vitt, avslutar de med att dela ut röda rosor till publiken. Kanske har Kent aldrig släppt garden så mycket tidigare.

När de sedan går av scenen hyllas de som superhjältar.

Det finns inget att invända mot det.

Betygen från premiären - låt för låt

"Gigi"

En trumslagarflicka materialiseras på den stora LED-skärmen. Ett band som låter kören göra om den potentiella arenarockaren till ett effektfullt intro gör sällskap

"999"

Jocke Berg gör entré men kören fortsätter att stå i centrum - de står till och med centrerade mitt på scenen, där trumsetet vanligtvis är placerat - och ser, med publikens hjälp, till att konserten tar sats.

"En timme en minut/Berg & dalvana"

Ett väldigt uppdaterat arrangemang av gamla, fina "En timme en minut" som avslutas med att strålkastarna lyser upp hela arenan i blått under Sami Sirviös gitarrsolo. Sedan väver Kent in avslutningen av "Berg & dalvana". Elegant.

"Romeo återvänder ensam"

Kort version med vassa gitarriff i mitten av ljudbilden. En kort, eller koncis om man så vill, version med snygg datagrafik i bakgrunden.

"Var är vi nu"

Tempot sänks och ljudet studsar runt i arenan. Till en början låter det för jävligt, men det tar sig - som det ofta gör - mot slutet.

"Hjärta"

Jocke hänger av sig sin gitarr och arenan badar i rött ljus redan i introt. Sedan står en vit hingst och stirrar på de 7 747 i publiken. Tung version, på gränsen till lite klumpig.

"Andromeda"

"Vi var kids! Just kids!". Kören får glänsa i öppningsnumret från sista studioalbumet. Storbildsskärmarna reser genom en galax eller två, Han Solo-style.

"Egoist"

"En monoton vers behöver en stark refräng". Pampig arenarock där U2-arvet hörs klart och tydligt. Jocke Berg drar igång ett handklappspartaj.

"Vi är för alltid"

Arenarock deluxe.

"Innan allting tar slut"

Kents vita tiger smyger omkring i snön på LED-skärmen medan Jocke Berg hänger på sig gitarren igen och bandet gör en radikalt annorlunda version av "Innan allting tar slut". "Isola" uppdaterad till 2016. Elektrisk arenarock.

"Den vänstra stranden"

Den elektroniska balladen är trogen originalversionen. Alla medlemmar i Kent, utom Jocke, står som svarta skuggfigurer kring sångaren. I bakgrunden syns en kal sagoskog.

"La belle epoque"

Sagoskogens träd får plötsligt neonfärger. Kents tuffaste intro övergår snabbt i den mäktiga ångvälten från "Tigerdrottningen".

"Kärleken väntar"

Publikfrieri från förr som funkar än i dag. Hela hallen sjunger med i den oemotståndliga discorefrängen från "Vapen och ammunition".

"Ingenting"

Kent fortsätter att leka rock-dj:s. Publiken inser att de trots allt står på ett slags dansgolv och hoppar med händerna i luften.

"Jag ser dig"

Backdropen filmar bandet bakifrån och fansen hamnar i fokus på storbildsskärmen. Ett gammalt Springsteen-trick, minsann! Musikaliskt fortsätter Kent att lägga fokus på dansanta beats, med den äran.

"Petroleum"

Mer disco åt folket: komplett med stråkar som känns lånade av Baccara. Fast de sjöng förstås aldrig om strålskadade atoller.

"Musik non stop"

Kents kanske största hitsingel håller dansgolvet vid liv. Bakom bandet pågår en slags surrealistisk modevisning/modern dans i blodrött. Bra, även om de inte gör något extra med den rent musikaliskt.

"Utan dina andetag"

Discot tar paus, men även här finns ett tydligt beat. Kents tidiga ballad, som blev en succé en bra bit efter att den getts ut (som en b-sida), låter kanske inte bättre än någonsin i sin nya arenakostym. Men den har aldrig låtit så modern. Avslutningen är inget annat än episk.

"747"

Solen, i närbild, tornar upp sig på LED-skärmen när Kent släpper fram sitt trogna extranummer redan efter en och en halv timme. Även här bärs balladen fram av ett distinkt beat. Avslutas med 15 000 händer i luften, och att solen går ner bakom bandet.

Extranummer:

"Förlåtelsen"

Starkaste numret från "Då som nu för alltid" lånar Depeche Modes episka uttryck, från "Violator"-tiden. I finalen kan alla som vill förstärka kören med "Vi ärver vår synt, vår eviga synt" utan att synda alltför mycket.

"Dom andra"

Den elektroniska inramningen fortsätter att piska upp stämningen. Den här dansremixversionen har Kent varit inne på tidigare live, men det gör den inte sämre. Tvärtom. Vansinnigt snygg att titta på också, när hetsiga djupblå laserkanoner skär genom luften.

"Mannen i den vita hatten (16 år senare)"

Kents ultimata livenummer. Den här är så vansinnigt vacker, fortfarande. Jag glömmer helt att anteckna något under låten, så jag får nog återkomma framöver om vad som faktiskt hände där uppe. Men om minnet inte sviker allt för mycket så hetsade Jocke publiken rätt ljuvligt, under någon slags blomgrafik. Och till konfetti, förstås. Enorm, hur som helst.

Extra extranummer:

"Den sista sången"

Bandet kommer tillbaka, samtliga klädda i vita kostymer - som en slags epilog till den berömda "vita konserten". Det vemodiga avslutningsnumret från "Då som nu för alltid" vacklar ett tag, men griper tag till slut. Avslutas med att en filmad barnkör förstärker Kents egen körtrio. Sedan, efter två timmar och 14 minuter, tackar och buggar Kent en sista gång.