Bruce Springsteen trollbinder – avslöjar sanningen på scen

Han har aldrig sett insidan av en fabrik. 

Ändå är det just det som Bruce Springsteen skrivit låtar om hela karriären. Vardags-kneg nio till fem, fem dagar i veckan. Tidigt i föreställningen “Springsteen on Broadway” konstaterar Springsteen att han blivit absurt framgångsrik genom att skriva om saker som han har absolut ingen erfarenhet av. “I made it all up - that's how good I am!” säger artisten till jubel från en fullsatt teater. 

Det här är just en föreställning mer än en regelrätt konsert med bossen. Låtlistan innehåller bara femton låtar, speltiden är över två och en halv timme. 

Mest berättar Bruce. Och som han berättar.  

I självbiografin “Born to run” från 2016 skriver Springsteen om att han bara trivs med sig själv när han står på scen. Det var arbetet med boken som fick honom att ta livshistorierna vidare till en liten sal med storstadspulsen utanför väggarna. Lyssna noga och du kan höra polissirenerna på gatan utanför. 

Med halvslutna ögon vankar han omkring och tar upp anekdoter från boken. Ju längre från mikrofonen han går, ju mer höjer han rösten. 

Mannen på scen blir ett kraftfält det inte går att sluta se. 

Inget lär slå upplevelsen av att ha varit på plats under någon av kvällarna. “Springsteen on Broadway” kommer ändå artisten väldigt nära. 

En artist som vet hur man leker med sin persona. 

Skickligt pekar han på motsägelser i mytbilden av sig själv. Mister Thunder fuckin Road som idag bor tio minuter från sin uppväxtort (“Born to come back”? Who would have bought that shit? undrar han).

Springsteen tar oss med till dofterna i uppväxtens Freehold, New Jersey. Detaljrikt målar han upp bilder av svunna människor, platser och känslor. Han beskriver sin fars förvridna ansiktsuttryck när Bruce som liten skickades in på barer för att hämta hem familjefadern.

Framför allt berättar han om förhållandet till sin far. 

Mycket om Springsteens komplicerade far-och-son dynamik har vi hört förut. Men det är på sättet som Bruce väljer orden som skapar en laddad tystnad inne på Walter Kerr.

Själva musiken här ̣- akustiska versioner med Bruce på gitarr eller piano samt två gästinhopp av frun Patti Scialfa - kommer nästan i skuggan av orden.

Gammal gubbe-varningen drar igång bara när han pratar om livet innan mobiltelefoner (inför en medelålders publik). 

Andra stunder här är så intensiva att jag håller andan.

Som när Patti tittar ner i scengolvet när maken bredvid pratar om tillit i ett förhållande. Eller hur han med tårar i ögonen beskriver hur fadern sent i livet bad om ursäkt och rummet stod still. 

I slutet går han igen tillbaka till pappan, till Clarence “Big man” Clemons och andra döda som passerat förbi och nu är närvarande spöken. Han läser Fader Vår och avslutar med en kraftfull “Born to run”. 

Flera gånger kommer Springsteen in på sitt magiska trick som gjort att just han har lyckats.  

Egentligen är det inga konstigheter. “Springsteen on Broadway” visar att en av vår tids största artister varken behöver rök eller speglar. 

Han har sina sånger.

Han bemästrar konsten att berätta.