Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bob Dylan förvånar – efter en knagglig start

Här är fler av dagens nöje-toppnyheter.
Bob Dylan. Foto: CHRIS PIZZELLO / AP TT NYHETSBYRÅN
Bob Dylan. Foto: OLLE LINDEBORG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Arrangemangen förvånar, inramningen förhöjer. 

Till och med munspelet är vässat. 

Det finns väldigt mycket att tycka om när en Bob Dylan i form knådar om sin låtskatt.

Det är Dylans ögon som bränner sig fast.

Intensiteten i live-klipp från Martin Scorseses Netflix-aktuella och luriga Rolling Thunder Revue-dokumentär är påtaglig. Hur Dylan stirrar längs sidorna och febrar upp sitt månghövdade band där i mitten av sjuttiotalet.

– Jag minns ingenting, det var så länge sedan att jag inte ens var född, kommenterar Dylan som väntat turnén i dokumentären. 

På ett sätt är det lätt att förstå. Scorseses film slutar med Dylans turnéschema sedan Rolling Thunder-vändan. Det är ett bedövande stort antal konserter som flimrar förbi, som betats av under en mansålder. 

Han är förstås en annan artist i dag. En annan man.

Det är lätt att klaga på en Dylan som åker runt och idisslar gamla sånger från sextiotalet. Det är även helt fel. Titta på låtlistan intill. Hälften av bidragen kommer från de senaste dryga tjugo åren. Något hände med Dylan efter nytändningen ”Time Out of Mind” från 1997. En känsla av att åldras med värdighet med sin repertoar.

Det är också låtarna från sentida fullträffar som ”Love and Theft” och ”Tempest” som håller bäst under en underhållande hundra-minutare i Globen. 

Scenen är belyst som ett vardagsrum på 30-talet. Däruppe står en man med byxor med revär och berättar rätt otäcka historier om bloddränkt bitterhet, mystiska städer och att jaga naken i skogen.

Konsert-bollen är vad den är vad gäller intimitet och ljudkvalitet. Efter en knagglig start bygger Dylan med en samtrimmad kvartett ändå upp en experimentverkstad där allt är tillåtet. Låtar förändras helt, tempon och arrangemang leker kurragömma med varandra. Ibland glider allt av vägen, men mest låter det som att det finns en vag tanke bakom allt.  Om Bob Dylan mer gnäggar än sjunger, är bandet en stöttepelare. Och jämfört med de senaste turnéerna spelar han nu munspel som Toots Thielemans. Den nedtonade och monumentala versionen av ”Girl From the North Country” går det att skriva avhandlingar om.

Dylans ögon? De ser vi på läktaren inte mycket av. Hatten med brätte sitter på fram till extranumret. Intensiteten är däremot bitvis densamma som förr, då när han sminkade ansiktet vitt och rattade revue-bussen landet runt. I ain’t dead yet, som han rosslar i ”Early Roman Kings”. 

Långtifrån. 

Ni som har biljetter till Göteborg och Karlstad har en riktigt fin kväll framför er.

Konsert

Bob Dylan

Globen, Stockholm

Publik: 8 947.

Vem: 78-årig låtskrivare, sångare, Nobelpristagare, levande legendar. Turnébandet består av basisten Tony Garnier, gitarristen Charlie Sexton, slagverkaren George Recile samt multi-instrumentalisten Donnie Herron.

Vad: Rullar på med sin Never-Ending Tour, nu inne på sitt trettioförsta år. Hans tionde spelning i Globen genom åren. Spelar i Göteborg på fredag, Karlstad söndag. Veckan efter huvudnamn under Roskildefestivalen.

Dylan låt för låt:

Things Have Changed

Drar i gång utan att man hinner reagera. 

 

It Ain't Me, Babe

Mer framstötar än sång. 

 

Highway 61 Revisited

Ut på vägen i klar styrfart. 

 

Simple Twist of Fate

Lutar sig mot Garniers promenad-bas och ett finfint munspel.

 

Can’t wait

Strålande relativt publikfrieri.

 

When I Paint My Masterpiece

Kläs upp i en fin ljudkostym.

 

Honest with me

Bjuder upp till dans. 

 

Tryin' to Get to Heaven

Fjäderlätt, rakt igenom.

 

Scarlet Town

Dylan är bäst när han går ifrån pianot, som här.

 

Make You Feel My Love

Fin, men känns som en repris.

 

Pay in Blood

Låter nästan som en ny låt. Pianospelet? Nja.

 

Like a Rolling Stone

Dylans mest spelade låt på Spotify hackas upp som bara Dylan vill.

 

Early Roman Kings 

Maffia-blues vid pianot. 

 

Girl from the North Country

Fantastiskt intro. Sedan växer den. 

 

Love Sick

En skönt bedrövad version.

 

Thunder on the Mountain

Hurtigt tempo. Och trumsolo!

 

Soon After Midnight

Styrdans i Twin Peaks-land.

 

Gotta Serve Somebody

Låter som den rullar utför en slänt.

 

Blowin' in the Wind

En frustande Bob skippar hatten.

 

It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry

Ett långsamt inbromsande godståg sätter stopp.