Batmans hämndbegär får det att spraka lite extra

Stämningen är nästan lika erotiskt mörk som hos Leonard Cohen: You want it darker? Ja, i så fall kan den här kolsvarta rebooten antagligen passa perfekt.

I Robert Pattinsons skepnad, så har Batman inte bara blivit mer sårbar. Han har helt upphört att vara en sliskig playboy, och blivit emo med ledsna sminkade ögon och en knivskarpt skör käklinje som får rama in den sparsmakade noir-dialogen.

Lite som ”Joker” (2019) så är detta egentligen inte någon superhjältefilm. I stället finns här tydliga paralleller till David Finchers ”Seven” (1995). Seriemorden som håller ihop filmen har samtliga en rituell karaktär (ibland på samma brutala nivå som ”Sinister”), och knyts successivt samman till en blodig rebus signerad Gåtan (Paul Dano) som här blivit ett slags ensam, men farlig incel-man. Hans följare är få, men tillsammans kan deras frustration ödelägga en hel stad.

Tack och lov lämnar allvaret ändå små utrymmen åt lätt humoristiska skurkar (bland annat en oigenkännlig Colin Farrell som Pingvinen), samt inte minst en ovanligt sexuellt laddad atmosfär som vibrerar mellan Batman och Catwoman (Zoë Kravitz). I den här tolkningen så har den självständiga katten med nio liv fått tydliga stråk av en kompromisslös Lisbeth Salander, vilket helt klart varit en smart väg att gå. 

”The Batman” är, lite på gott och ont, gjord med fingertoppskänsla och en extrem stilmedvetenhet, laddad med referenser. Vill man vara grinig, så kan man klassa den som en tre timmar lång MTV-video, där Robert Pattinson är en vacker, men självskadande, på gränsen till suicidal rockstjärna. Samtidigt är det, i och med överflödet av ”Batman”-tolkningar, faktiskt en bedrift hur den här filmen lyckas koppla greppet på en. Den perfekt portionerade musiken betyder antagligen en del, det hängivna skådespeleriet, särskilt från en magnetisk Pattinson likaså. Men framför allt är det något med hur Batman och Gåtan speglar sig i varandras hämnndbegär som får det att spraka lite extra.

Detaljerna bakom ”Harmonica”