Så bra är ”Succession” säsong 4 på HBO Max

Det är som att för många glömt att andas. 

Som förväntat blev de flesta kulturskribenter till sig i brallan. De tror ju att alla tittar på ”Succession” och att det är världens mest sedda serie. Så är det förstås inte. Långt från. Och överorden, de där vanskliga, de har strösslas över ”Succession” som vore serien en glass som aldrig smälter. 

Även om ”Succession” alltid varit bra och stundvis mästerlig tv så är ryktet om Jesse Armstrongs HBO-serie betydligt överdrivet. 

”Succession” har i fjärde säsongen varit bättre än det mesta, men det säger inte mycket och särskilt inte om man jämför med seriens tidigare säsonger. 

Någonstans i mitten av sista omgången tappade Armstrong och hans manusgäng då och då det fokus som gör ”Succession” till ”Succession”: syskonen Roy och deras flytande relationer till varandra. 

Grejen med ”Succession” är ju att handlingen i ”Succession” aldrig varit grejen. Självklart har serien behövt framåtrörelse, men denna framåtrörelse har varit repetitiv sedan första säsongens start. Vem ska ta över efter Logan Roy? 

När frågan nu fått ett svar var det ett som återigen visade den företagsmardröm familjen Roy befunnit sig i. Seriefinalen var elegant skriven – naturligtvis var avsnittet för långt, men ”Succession” har förtjänat att låta avslutningen svälla – med den välbehövliga intensitet som saknats när ”Succession” envist låtit en brännpunkt vara ett amerikanskt presidentval. 

Familjen Roys politiska makt har varit en självklarhet sedan första stund och denna aspekt av familjens möjligheter att påverka borde ha varit en sidogrej i stället för ett huvudspår; det är den typ av samtidskommentar som är logisk men som begränsar den dramatiska effekten i de mellanmänskliga relationerna. 

Nåja, det var och är för dialogen i kombination med skådespeleriet som ”Succession” så ofta varit en oemotståndlig tv-magnet. Som noggranna tv-tittare så klart misstänkt och det som gjorde alla listor över vem som skulle ta över Waystar Royco lönlösa är att syskonen Roys strävan varit meningslös. 

Att påstå att någon i familjen Roy, eller deras närstående för den delen, är vinnare är att missa poängen. 

”Succession” har handlat om att visa upp människans värsta sidor. Om att vara bortskämd, om att tycka att man är berättigad utan att ha jobbat för det, att tro att pengar går att likställa med skicklighet och kunskap. 

En sammansmältning av denna tematik är närmast övertydlig i de avslutande scenerna, bland annat i hur Jeremy Strong besjälar syskonens villfarelser om deras betydelse när Kendalls enda kvarstående argument är att han är ”den äldsta sonen”. 

Patetiskt och tragiskt och i sammanhanget också roligt. 

I samma sammansmältning hittas även den impulsivitet som avgör hur ”Succession” rullar i mål. Det har funnits mängder med bevis på att ”Shiv” varit den enda av syskonen Roy med något slags samvete. I stundens hetta kombineras detta med egoism och brist på konsekvenstänk: se om scenen och märk hur hennes argument skiftar, vilket ska peka på att beslutet inte är genomtänkt utan sker i stunden. 

Bra så och logiskt för en serie som var som ”Dallas” med titt som tätt utsökt undertext och en förmåga att göra nära nog varje bildruta intressant. 

Det finns inga skäl att se om ”Succession” för att följa den skrivna berättelsen, men mängder av anledningar att göra det för hur avsnittens regissörer placerat skådespelare i bakgrunden och hur dessa skådespelare reagerar på vad som sägs när de inte är i kamerans fokus.

Alldeles i slutet får Kieran Culkin till ett sådant där svårtytt leende som kan tolkas på flera sätt. Jag vill gärna se det som ett leende av tillfredsställelse. Direkt efter tycks Culkins rollfigur Roman förstå vad konsekvenserna kan bli. 

Också där, en liten stund tidigare: Alexander Skarsgårds numera patenterade varggrin, det som på ytan visar ett knasigt välbehag. 

Vad ”Succession” vill säga, vilket alla fyra säsonger är bevis på: titta på de här pampiga och rika konglomeratmänniskorna och hur högtravande ynkliga och ömkliga de egentligen är. 

Tre tips på serier att se i juni – nytt avsnitt av Spoiler alert: