Rasmus Troedssons kärlekslycka efter mörka förflutna: ”Tuff resa”

Skådespelaren tror på en film av serien.
”Att nyktra till är som att gå högst uppe i Skatteskrapan, ta fram en bibel, riva den i tusen bitar, slänga ut dem, och sen samla ihop allt igen så att den blir begriplig. Det var där min tro kom in”, säger han.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Vår tid är nu”-skådespelarna.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
Rasmus Troedsson gifte sig med sin fru efter tre månader.
Foto: MATTIAS AHLM / SVERIGES RADIO
Rasmus Troedsson tycker att det vore ”närmast ekonomiskt oansvarigt” att inte göra film av ”Vår tid är nu”.
Foto: SVT
Rasmus Troedsson, Adam Lundgren och Simone Coppo spelade i ”Vår tid är nu”.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN

Rasmus Troedsson blev Bellan för hela svenska folket i och med ”Vår tid är nu”.

I dag tror han ännu på en fortsättning, men känner också en enorm tacksamhet för sin resa från barnhemmet till livet som firad skådespelare, mitt i den skånska idyllen, och med en fru han älskar:

– Hade vi inte delat tro hade vi skilt oss redan första året. Det har varit en tuff resa att mötas som två starka och väldigt olika personer. Men hon är också det största som har hänt i mitt liv.

Det har siktats varg på Linderödsåsen. Åtta stycken bara runt knuten från bokskogen där Rasmus Troedsson bor i en ”Bröderna Lejonhjärta”-dal, där allt blir lite större: Hararna, vildsvinen och friden. 

Han är inte rädd, men ser sig numera alltid om, berättar Rasmus, och så skrattar vi åt dråpligheten i om hans redan rätt enastående liv skulle sluta med att vargen tar honom.

Det har gått ett år sen julspecialen av ”Vår tid är nu” sändes, och rollfiguren Bellan är rent tekniskt ett avslutat kapitel, även om Rasmus har svårt att tro det.

– Om ”Solsidan” blev film med enorm publik, då kan väl inte vi avstå från att göra några ”Vår tid är nu”-filmer? Det är absolut ingen som har sagt att det är på gång, men samtidigt måste det ju vara omöjligt att inte fundera i de banorna.

Har du fått några indikationer på det?

– Inte alls. Men jag vet att det finns andra, förutom jag, som tycker att det vore närmast ekonomiskt oansvarigt att inte göra det. 

Bellan var ingen huvudroll. Men satte ändå ett djupt avtryck hos många. Varför tror du?

– Hans karaktär var både irriterande, rolig och oroande. Det är ju en biroll, men den är inte skriven så, utan har lite samma ingredienser som Ove i ”Solsidan”. De är båda losers, men vet inte riktigt om det.

Hur kändes det mentalt att göra den?

– Det första vi satte var att Bellan håller andan i slutet av repliken, och sen gjorde vi honom väldigt rak i ryggen, vilket säkert har bidragit till att jag dragits med diskbråck i två och ett halvt år. Att både hålla andan och vara stel kräver en del.

– Sen spelade vi in ”Jakten på en mördare”, där jag är polischefen Krister Berg, och julspecialen under exakt samma tre månader. Vi filmade i Göteborg, och sen stod en bil och hämtade mig på kvällen och körde mig ned till Ystad. 

– Att pendla mellan det här två rollerna var oerhört krävande. Jag kände mig lite psykiskt nedkörd efteråt. Det tog mig två, tre månader att komma tillbaka. Jag är nästan 58 år, och i min ålder ska man nog ta en sak i taget.

Bellans missbruk, ensamhet och förtvivlan ligger ju även nära ditt eget liv. Hur hanterade du det?

– Det är ju grunden, även om min egen inre upplevelse är att jag inte är mig själv, utan någon annan. Det som är smärtsamt i rollen, och som jag inte kunde värja mig mot, för att min egen personlighet faktiskt följde med in – det var att han var väldigt ensam. Även om jag har mycket fina vänner, så har jag alltid gått min egen väg. Jag har alltid känt mig som mest hemma när jag tar farväl. Nu vill jag inte det längre. Är lyckligt gift och så där. Men det har präglat mig.

I ditt sommarprat berättade du om din tid på barnhem medan din unga mamma jobbade som mannekäng, och att du hade utvecklat en alkoholistpersonlighet redan när du var 15 år. Ändå fick du både fina betyg, kom in på juristlinjen, och är där du är i dag. Det måste finnas en styrka i dig som trotsar allt?

– I många år visste jag att jag var så stark att jag nästan kunde göra det omöjliga. Förr i tiden sa man väl maskrosbarn? Men den förmågan avtog när jag söp. I lögnen tappade jag min styrka, och visste till slut inte vem jag själv var.

– Att nyktra till är som att gå högst uppe i Skatteskrapan, ta fram en bibel, riva den i tusen bitar, slänga ut dem, och sen samla ihop allt igen så att den blir begriplig. Det var där min tro kom in. Jag förstod att jag hade använt upp min kraft, och behövde be Gud om hjälp. 

– Nu vet jag att jag kan ha fel. Det kan vara så att Gud inte finns, och allt detta är något jag bara hittat på för att besvärja fram ett slags styrka. Samtidigt så tror jag att Gud finns. För det som har hänt i mitt liv är helt absurt. Jag har upplevt helt förskräckliga saker, och jag har upplevt att mina drömmar överträffats om och om igen.

Du lär ha blivit skådespelare genom att en gång i tiden ha gett en roll till dig själv?

– Ja. Jag var chef på Cosmonovas produktionsenhet, och vi skulle göra en dyr multimedia-dramasatsning. Vi hyrde in väldigt duktiga skådespelare, och sen gav jag mig själv huvudrollen. Min vän Tomas Alfredson sa till mig: ”Rasmus, jag skäms, du kan ju inte ett skit om skådespeleri.”

– Han hade rätt, och lite fel. Jag har ju haft jobb sen dess. Mitt dåliga omdöme och min alkoholindränkta hjärna lyckades åstadkomma en karriär som jag aldrig hade tänkt ut i nyktert tillstånd.

– Jag var ingen idiot, utan det var framför allt att jag saknade den moraliska spärren. Det är ju sanslöst självupptaget att jag, som satt på makten och pengarna, bestämde att jag skulle göra den största rollen. 

Den 15:e december har du varit nykter i 25 år. Är det något du firar?

– Ja, för att det är så lång tid. Jag har inget sug längre, men jag märker att jag har kvar alkoholisten i mig. Om jag inte tränar varje dag på att lämna jag, mig och mitt, då är jag rökt.

Sista steget i tolvstegsprogrammet är väl att hjälpa andra?

– Ja, och jag tackar verkligen Gud för Mercy ships (välgörenhetsorganisation där Rasmus är talesman) för att jag får vara med och hjälpa till.

Tänker du även på alla du skadat genom din beroendesjukdom?

– Jättemycket. Jag gjorde en lista på ungefär hundra personer, och har försökt att gottgöra dem en och en.

– Men det som har oroat mig mycket är att det finns massa situationer i mitt liv då jag varit vansinnigt berusad och inte förstått signalerna. Det jag har kommit ihåg har jag försökt att göra något åt. De flesta har tagit emot det. Någon har kastat ut mig, och tyckt att jag är en gris som aldrig mer ska besvära dem. Men de är få.

– Sen har min son aldrig sett mig full. Men alkoholismen ledde också till att vi byggde upp en meningsfull relation senare än jag borde ha gjort. Det tänker jag på varenda dag. Att jag svek min älskade son så oerhört. Det gör fruktansvärt ont.

– Jag har en skuld till honom som handlar om tillit, kärlek och mitt temperament. Inte som att jag har slagits. Men jag har fått kämpa med det. 

Men din egen mamma försonades du med till slut?

– Det gjorde vi. Med tiden blev jag väldigt stolt över henne. Jag älskade hennes humor och skratt liksom alla underligheter i livet.

– Länge var även min adoptivfar helt obegriplig för mig. Vi hade inte kontakt på trettio år. Men för några år sen tog vi upp den igen. Först trodde jag inte det skulle gå. Men efter något halvår upptäckte jag en djup kärlek och ömhet till min pappa. Jag var hemma hos honom i Köpenhamn för bara några veckor sen. Jag är så tacksam över att 30 års tystnad kan sluta i ett så vackert möte.

Har du gjort några efterforskningar kring din biologiska pappa?

– Nej, och jag har aldrig varit särskilt intresserad, även om jag gärna hade fått information om vem det var. Men sanningen är nog att min mamma inte visste det. Hon var en frigjord dam, men också en otroligt stark människa som så småningom blev klinisk adjunkt på medicinska fakulteten i Lund. Hon gjorde vad hon ville.

– Men den styrkan har nog också lett till att jag, i existentiell mening, har varit en ensam person. Jag har inte släppt in särskilt många människor, förutom min fru faktiskt, och min son.

Du och din fru träffades 2012 på en Valborgsmässofest?

– Ja, hemma hos henne, via gemensamma bekanta. Jag kom en och en halvtimme försent, och det första jag gör är att bli ovän med hennes väninna, sen spillde jag ut ett paket mjölk, och gick in i hennes vardagsrum och fick syn på en stor korg med vindruvor som jag åt upp.

Vilken drömgäst!

– Ja! Ulrika tänkte först: ”Vilken dåre”, och sen: ”Honom skulle jag kunna gifta mig med”.

Sen gjorde ni det efter bara tre månader. Det låter lite galet.

– Jag skulle aldrig rekommendera det till någon. Men i vårt fall var det väldigt lyckat, för både jag och Ulrika var bättre begagnade, och hade en gemensam kristen tro.

– Hade vi inte delat tro hade vi skilt oss redan första året. Hon är företagsledare och i finansvärlden. Det har varit en tuff resa att mötas som två starka och väldigt olika personer. Men hon är också det största som har hänt i mitt liv. Jag har inte bara fått en underbar hustru, utan också en fantastisk vän.

– Därför är jag beredd att göra vad som helst för att klara ut saker när vi har det jobbigt, för det har vi ibland. Men det blir bättre. De första fem åren var fulla av kärlek, men jättejobbiga. Nu har vi kommit in i något som jag är så tacksam för, och vi bråkar betydligt mer sällan. Det är kanske inget man kan sluta med helt.

– Men hon är en väldigt varm person, och hon har väldigt mycket lärt mig konsten att anstränga mig. Det är så vi kan vara artiga och ömsinta mot varandra.

Du är ju lite kringflackande i ditt yrkesliv. Jag misstänker att hon, som finanshöjdare, stått för den ekonomiska tryggheten?

– Ha, ha! Så är det. Jag har tjänat ganska bra med pengar på senare år, men har inte ens behövt ta ut någon lön egentligen. 

– När Ulrika och jag träffades hade jag väldigt stora skulder. Det har jag inte längre. Inte en femöring.

Hon hjälpte dig?

– Ja, men det var också som att Gud klev in. För i samma ögonblick vi började gå igenom ekonomin, så började det även trilla in pengar för mig som mer än väl täckte det Ulrika la ut. Sen är det klart att vi har äktenskapsförord och så. Vi har helt olika förutsättningar. Men jag är samtidigt otroligt tacksam för allt det här. Vi är privilegierade, tack vare min fru.

Nu när du är på en så bra plats, är du aldrig rädd för att allt ska gå i kras?

– Varenda dag. Just för att det är så fantastiskt.

– Jag är en mycket orolig själ. Jag klarar helt enkelt inte av att leva utan min gudstro, men när jag ber Gud om hjälp då klarar jag det, även om det kan vara ren psykologi.

– Det var som någon sa: ”I din ålder är man ju normalt en föredetting, men du är så gammal att du hinner dö innan folk glömmer bort dig.”

Det är ju också en nåd. 

– Ja, ha, ha. Men grejen är att även om allt tas ifrån mig, så har jag min tro och mina erfarenheter. Jag har fått uppleva resan från ett barnhem med järnsängar till att vara firad. Jag har fått mycket mer än vad jag vågade tro på, och jag vägrar bli bitter. Det spelar ingen roll om det här tar slut, för jag har all anledning att tacka mina vänner, chefer, medarbetare och Jesus Kristus för att jag har fått möta den perfekta orättvisan: Jag har aldrig fått betala priset för att jag i grunden inte förtjänar det här.

Det här är Rasmus Troedsson

Ålder: Fyller 58 den 9 januari.

Bor: På gård utanför den lilla skånska byn Huaröd, samt även i Stockholm.

Familj: Hustrun Ulrika. Vuxen son från tidigare relation.

Yrke: Skådespelare, journalist och föreläsare. Även talesperson för organisationen Mercy Ships som jobbar för att förbättra sjukvården i världens fattigaste länder.

Bakgrund: Journalist som film- och tv-debuterade som skådespelare i slutet på nittiotalet. Har medverkat i flera produktioner av bland annat Tomas Alfredson och Mikael Marcimain. Fick sitt breda genombrott som hovmästaren Bellan i ”Vår tid är nu” 2017. Har sen dess bland annat spelat i ”Jakten på en mördare” om Helénmordet, blandat med uppdrag som programledare för Sveriges Radios ”Karlavagnen”, och debattredaktör på ”Dagen”.

Aktuell: Folkkär skådespelare som den 15 december kan fira 25 år som nykter.

Se också:

Hedda Stiernstedts känslor inför att spela in sista scenen av ”Vår tid är nu”

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.