Känd från podden Daddy Issues – Julia Lyskova om sitt liv

”Min personlighet är jävligt osexig på en vuxen människa”

I podcasten Daddy Issues berättar hon rappt och öppet om sina känslor och erfarenheter på ett sätt som får lyssnaren att skratta, ömsom i chock ömsom av igenkänning.  

Expressens Malin Hansson har träffat Julia Lyskova för att prata om hur det är att bli vuxen, ta sig själv på allvar och hur man blir känd – samtidigt som man helst av allt vill leva livet från sängen och kämpar med ångest.

– Jag satt på Danderyds sjukhus varje dag medan min sambo jobbade för att vara nära hjälp. 

Publicerad 5 mar 2020 kl 18.03

– Så där! Som hon, kolla. Så där kommer jag aldrig att se ut?? FAN!

En ung kvinna med en trendig svart kostym går självsäkert i klackar över Sturegatan på Östermalm i Stockholm. Det välkammade långa mörka håret glänser i den iskalla februarisolen. 

– En steamer. Har man en steamer har man sitt shit together, säger Julia Lyskova, vars blonda extensions tovat sig under halsduken när vi kommit fram till kontoret för veckans inspelning av podden.

Strax innan upptäckte hon en större vit fläck på de svarta byxorna, oklara prickar på den svarta tröjan och i väntan på bussen frågade hon om hon hade tandkräm runt munnen.

27-åriga Julia Lyskova har inte sitt shit together, tycker hon själv. 

Men varje vecka lyssnar 70 000 personer på när hon och poddkollegan Julia Frändfors pratar om sina perspektiv på livet i podcasten Daddy Issues.

 

Så startade Daddy Issues

Julia Lyskova och Julia Frändfors träffades för första gången i januari i 2019 på ett möte hos medie- och produktionsbolaget Perfect Day Media där Julia Frändfors jobbar. 

De hittade direkt en gemensam nämnare i att de aldrig haft närvarande pappor – och Perfect Day-ägarna, systrarna Amanda Schulman och Hannah Widell, kom med idén att de borde göra en podd ihop. 

Nästa gång Juliorna sågs var det för att spela in podden och i slutet av januari 2019 släpptes första avsnittet av Daddy Issues.

Sedan dess har de släppt 54 avsnitt i vilka de lär känna varandra, argumenterar och filosoferar om det fulare i vardagen, om svartsjuka, psykisk ohälsa, kroppshat och det mesta av det som skaver i livet. 

De har spelat in en livepodd på Way out West, varit konferencierer för Nöjesguidens Stockholmspris och den 26 februari firar Daddy Issues ett år med en livepodd på Scalateatern i Stockholm. Biljetter som gick åt så snabbt att även en extraföreställning sattes in den 27 februari. 

undefined

På vägen till studion upptäcker Julia en kvinna som hon har mycket tankar om.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

”Jag tror alla är fett konstiga ”

När jag först träffar Julia Lyskova på morgonen är det hemma i hennes andrahandslägenhet på Mariatorget i Stockholm, där hon bor tillsammans med sin pojkvän och en kompis. 

Klockan är strax efter nio.

Hon sitter på sängen och sminkar sig. Hon pratar oavbrutet, öppet och reflekterande om sig själv. Det är nästan som att vara inslängd i ett podcastavsnitt, eller att sitta mitt emot en bästa vän. 

– Jag bryr mig inte om folk säger att jag är knäpp, för jag tycker fan att jag är som de flesta andra. Alla som står på stationen ibland och tänker ”tänk om jag skulle hoppa” eller om de träffat ett barn ”tänk om jag skulle tafsa på det här barnet”. Såna tankar får alla, det har min psykolog sagt. Nu har inte jag tankar om att antasta barn vill jag understryka - men jag tror alla är fett konstiga och märkliga, men alla berättar inte det. Men jag pratar om det.  

undefined

”Jag skulle vilja leva mitt liv från sängen. Den är inte Tempur, utan en billigare version. Lite som att handla chark från Lidl i stället för Ica.”

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

 

”Var säker på att mamma skulle dö”

Återkommande depressioner och perioder av ångest med tvångstankar, pms och fram till vuxen ålder odiagnosticerad adhd. I ett uppmärksammat avsnitt av Daddy issues, avsnitt 39, berättar Julia Lyskova ärligt och upprört hur illa vid sig hon tar av att inte bli tagen på allvar i att hon mår dåligt. Ämnet dyker snabbt upp när vi sitter i sängen. 

– I bland är det svårt att veta vad som är jag och vad som är ångest. Men jag hoppas det blir bättre nu när jag börjat gå till en psykolog som jag verkligen tycker om, säger Julia Lyskova och förklarar varför vissa sms jag skickade inför vår intervju tog dagar innan jag fick svar på: 

– Jag var säker på att mamma skulle dö om jag svarade dig samma dag. Det kommer dagligen, det kan vara hur jag sätter mig, att göra någonting ett visst antal gånger och det blir värre om jag är stressad. En annan gång skickade Alex Schulman ett sms till mig och jag kände att jag måste svara i 14 olika meddelanden. Det blir så oprofessionellt, men jag kan inte hjälpa det.

Jag satt på Danderyd sjukhus varje dag medan min sambo jobbade

Problemen började som 11-åring, efter att hennes mamma träffat en man från Stockholm och familjen flyttat från det för Julia Lyskova trygga Eskilstuna till vad Julia upplevde som stelare och mer okända Täby kyrkby norr om Stockholm.

Depressionen och ångesten blev en större del av livet efter gymnasiet och kom som mest till ytan när hon blev gravid.

– Jag hade haft ångest varje dag under en lång period när jag pluggade tv-produktion. Men jag insåg till slut hur utmattad jag var när jag tyckte det skulle vara skönt att göra abort – för då skulle jag få vara sjukskriven i två veckor. Det puttade mig över kanten.

– Efter aborten hade jag ett av mina första skov av depression och ångest och då trodde jag hela tiden att jag skulle dö. Jag satt på Danderyds sjukhus varje dag medan min sambo jobbade för att vara nära hjälp. Det beteendet kommer tillbaka vid ångestperioder, då vill jag vara nära vårdcentraler. 

Vill ha en pappa och pojkvän i ett

Julia Lyskova kom till Sverige från Ryssland när hon fortfarande låg i sin mammas mage. Vid åtta månaders ålder lämnades de av Julia Lyskovas pappa, en man hon i några få poddavsnitt gett en begränsad, men mörk bakgrund. 

– Vi har ingen kontakt och jag vill inte ha någon kontakt. Det enda jag vet är att han satt i fängelse när jag var barn. Men hade han velat ha kontakt med mig hade han kunnat höra av sig, vilket han inte har. Han är ingen jag tänker på.

undefined

En gång i veckan spelar Julia in podden Daddy Issues på Perfect Day-kontoret på Östermalm.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Komplicerade relationer och den såriga bilden av den frånvarande pappan har lett till att Julia Lyskova självutnämnt sig ha just ”daddy issues”. Som 14-åring var Julia Lyskova hjärtekrossad för första gången. En dramatisk relation med en äldre kille.

– Jag vill ha en pappa och pojkvän i ett. Jag dras till äldre män. Kanske att jag inte har lärt mig att separera relationerna. När jag vill ha en pojkvän slår det över till att ha någon som tar hand om en. 

– Jag hoppas jag växt bort från det, men vet inte om jag har det. Jag kan fortfarande bli förälskad i äldre män. Min kille är ju i min ålder och han skakar bara huvudet. Det är inte ett problem i vår relation och det har varit bra för mig att ha en relation i min ålder för innan har de oftast varit äldre.

Växtvärken i att bli vuxen

Under dagen pratar vi mycket om just mognad. Och rädslan för att bli äldre. Julia Lyskova beskriver en separationsångest för att lämna ungdomen, kanske bäst beskriven som växtvärk. 

– Jag har ångest för att bli vuxen. Dels för att jag har en känsla av att jag är en fuck up. Mitt lägenhetskontrakt löper ut om några månader, jag har ingen fast anställning, jag har inte råd att köpa lägenhet. Det blandat med vem jag är som person får mig att känna mig så stressad. Ibland känner jag, fan kommer jag någonsin må bra? Känner andra så?

– Man växte upp och kollade på Sex and the City och trodde att det var så det skulle vara. Sen så kom Girls som en jävla käftsmäll. Herregud det är så där det är att vara i min ålder? Det är inte en lika vacker verklighet, men den är väldigt mycket mera sann.

Jag gör, likt alla andra, saker som inte får en att må bra.

Att vara så frispråkig som Julia Lyskova är i podden har inte bara gett positiva reaktioner. På Flashback beskrivs Julia-duon som två personer som ”vet vad som får dem att må bra, men sen gör exakta motsatsen”. En beskrivning som passar för varenda människa, kommenterar Julia Lyskova.

– Jag gör, likt alla andra, saker som inte bara får en att må bra: jag äter godis ibland, dricker två dagar i rad, hoppar över frukosten och jag tränar inte. Men jag försöker också vila mycket, hitta tid att komma ner i varv. Testar antidepp, har accepterat att jag kanske kommer att behöva medicineras resten av mitt liv.  

– Fan jag fyller 27 om en månad, jag måste också få vara ung, bli för full ibland, börja på en utbildning som inte känns rätt. Ingen gör rätt hela tiden, det är för svårt.

undefined

Julia Lyskova i podcast-studion.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Får i alla fall vara rolig

Julia upplever att hon ofta reduceras till en ”känslosam gnällig tjej”. Även av sig själv. 

– Min personlighet är rolig och härlig på en tonåring eller ung vuxen. Men jävligt osexig på en vuxen människa – om man inte är en man. För då är det lite härligt att man är lite knasig. 

Menar du att du hade kommit undan med det som man?

– Ja men, män får ju vara lite stökiga och härliga för då ”bara är han så”. Jag som tjej kan i stället ibland kan bli rädd att min pojkvän eller mina vänner ska lämna mig för jag är lite stökig och har ångest. Men med manliga genier är det nästan lite sexigt att de är ångestfyllda, svåra att få tag på. Det känns inte som att de oroar sig, typ ‘tänk om min fru kommer lämna mig’.

– Men! Nu lever vi i en tid där det åtminstone får vara roligt när en tjej har ångest. Det är därför vår podd är populär, tror jag.

”Jag är duktig på berättande”

På väg till poddstudion tar vi bussen, trots att det tar längretid än tunnelbanan. Det är för jobbigt att vara instängd i tunnlar. 

På bussen pratar vi om kritik, skapande och komik. Fram träder en sida av Julia Lyskova som hon nyligen själv upptäckt. Ett större ägande av sin person och sin framgång, där den vassa kritiken mot hennes ungdom som något negativt inte är lika närvarande.

– Jag läser ofta vad som skrivs om mig, jag vill ha kontroll. Jag tycker inte om att bli reducerad till ”någon som pratar om sin ångest i en podd”. Det är jättemånga som pratar om sin ångest. Men jag är rolig. Det är svårt att säga det, men det är viktigt för mig. Det inte bara är så att jag pratar om ångest i en podd. Det hade inte spelat någon roll om jag pratade om kläder, mode eller ångest: det är berättande – och jag är duktig på berättande. 

– Och jag vet att jag inte glider på en våg. Jag är inte tillräckligt snygg för att få följare tack vare mitt utseende och jag är inte så känd.

undefined

Julias mamma är musiklärare och redan i ung ålder fattade Julia tycke för teater och skapande.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Med rätt vänner – och följare

Däremot var det just en följare som gjorde att Julia Lyskova hamnade på det där mötet med ägarna av mediekoncernen Perfect Day från första början. Med attityden att allt ska hända direkt hade hon inga planer på att göra hundår för att jobba med det hon ville, att bli känd för sitt sätt att skapa underhållande innehåll. 

– Under en diskussion med mina vänner la jag upp en omröstning på Instagram om hur man slår snabbast: Starta Youtubekonto eller luncha med en mäktig kändis. Då skrev Amanda Schulman till mig att jag skulle komma på möte. Hon hade nyligen börjat följa mitt konto för att min bästa vän Felice Jankell (skådespelare reds anm) la upp lite storys på mig då och då om att jag var rolig. Och så gick jag på mötet. Så det var verkligen slumpen. 

... och vänner med rätt bekanta?

– Ja verkligen, hade inte hon följt mig hade det ju inte hänt. Och jag uppmanar inte någon att tänka som jag och bara vänta på att det ska hända, man måste kämpa. Fast det stör jag mig på jättemycket när folk säger ‘Om du bara vill det och kämpar så kan du’. Den liberala individualistiska rövsynen. 

– För vafan, det finns så många som vill jättemycket. Folk kämpar. Folk kanske också har andra kamper som gör att de inte har tid att kämpa med det de brinner mest för. Eller så kämpar folk och det ändå inte blir av... Jag undrar om det inte är därför så jävla många är deprimerade; vi luras in i att tro att om vi bara kämpar tillräckligt hårt, om vi bara vill, då kan allt hända. Det är ju inte sant.

– Jag tror att 50 procent består i om du är bra och hur mycket du kämpar. De resterande 50 är tur, tajmning, pengar och kontakter. Det är så jävla taskigt att lura massa unga människor att om du bara vill så händer det.

MER OM JULIA LYSKOVA JUHLIN

Bor i andrahand vid Mariatorget på södermalm i Stockholm tillsammans med sin pojkvän och en inneboende vän.

Driver podden Daddy Issues tillsammans med Julia Frändfors sedan ett år tillbaka. 

Bodde i Eskilstuna tills hon var 11 år och flyttade sen till Täby kyrkby.

Studerar socionomprogrammet, på Stockholms universitet och har även pluggat journalistik, film, tv-produktion. Gick teaterinriktning på Viktor Rydbergs gymnasium.

Om tio år: Är jag trygg i mig själv, en varm mamma som arbetar parallellt inom media och socionomyrket. Kanske går de två att mixa, jag ska bara komma på hur.

”Så jävla mycket jag inte berättar”

Att anstränga sig mer och visa framfötterna är också rådet Julia Lyskova fått av vänner. ‘Det är ingen som kommer skriva till dig och fråga om du vill sätta upp en pjäs eller starta podd’ brukade Felice Jankell säga. Men sen hände exakt det. 

Av samma anledning sneglar Julia också in på kändistäta restaurangen Taverna Brillo när vi går förbi och avslöjar att hon alltid hoppas på att någon ”riktigt känd” ska komma utspringades och be henne vara med i en film eller stort projekt.

– Jag undrar om det var lite missgynnande för mig? Jag är inte dum, jag fattar att om jag bara sitter och väntar kommer inte saker hända. Men eftersom jag är lite osäker, lat och ambivalent känner en liten del av mig att väntar jag så kanske det händer något. Så då sitter jag där som Ferdinand och väntar.

Men Ferdinand var ju nöjd med att bara lukta på blommorna. Vad är det du väntar på?

– Jag skulle vilja kunna leva på att göra kreativa saker. I början var det mer ‘jag vill bli känd’ nu är det mer ‘hur ska jag kunna leva på att skapa underhållning, content, föreställningar?´ Och för att kunna leva på det måste man ju vara känd – och duktig. 

undefined

Julia Frändfors och Julia Lyskova kände inte varandra när de startade podden. Ett år in är de nära vänner.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Alla mår piss

I poddstudion går det fort. Julia Frändfors och Julia Lyskova sätter sig i fåtöljerna mitt emot varandra, otåliga att börja spela in dagens avsnitt. När jag ställer frågan om vad de själva tycker podden handlar om börjar argumentationerna. 

Frändfors: Jag skulle säga att vi pratar om hur vi mår, men inte i facket psykiskt ohälsa...

Lyskova: Fast vi kanske mår sämre än de flesta?

Frändfors: Nej det gör vi inte. alla jag känner mår fan piss! Kolla bara på Amanda och Hanna? 

Vi har pratat en del om att bli vuxen under dagen. Du har barn och är några år äldre än Julia Lyskova. Känner du dig vuxen?

– Jag försöker. Men på kontoret är det som jag leker vuxen, när jag sitter på möten är det som att vara med kompisar och låtsas, och på Systemet känns det får jag verkligen vara här? Och precis, jag har barn. Men min hjärna är som en 14-åring kanske. Julia är mer vuxen för sin ålder. 

Lyskova: Tycker du??

Utan förvarning sätter båda på sig hörlurarna och börjar inspelningen, Frändfors har redan ett ämne på tungan och diskussionen är i gång. 

undefined

”Även om jag kanske inte har mitt shit together kan jag i alla fall hjälpa andra att få det”, hoppas Julia Lyskova.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Vill kunna visa sin lugnare sida

Efter poddinspelningen har halva dagen gått. Julia Lyskovas energi har dalat rejält. 

Med ett koncentrationsspann på 10-15 minuter, förutom när hon spelar teater eller spelar in podd – då kan hon ”hålla på dygnet runt”– känns dagarna ofta för långa, främst på grund av kraven hon har på sig själv.

– Jag vill kunna visa min lugna sida också, för den är lika intressant. Men jag känner inte att den är lika underhållande och jag är rädd att framstå som otrevlig, som nu är jag rädd att du ska börja tycka att jag är dryg, säger Julia när vi hoppar på ytterligare en buss. 

Det är dags att lämna poddstudion på östermalmskontoret där hårspray och parfym står uppradade på toaletten. Där samtalen kretsar kring hennes senaste tankar och upplevelser. 

För den andra sidan av Julia Lyskova är den som fokuserar på andra. 

3 snabba med Julia Lyskova

Hur ärlig är du i podden egentligen?

– Folk tror ju att ‘Julia berättar allt’. Men det är så jävla mycket jag inte berättar också. Jag filtrerar mig ändå, sen kanske mitt filter är ganska mycket grövre än andras filter, men det finns ändå där. Sen har man sån kontroll när man berättar själv. Jag kan styra allt, klippa bort. Då är det här läskigare, att du ska skriva min historia.

Hur hanterar du motgångar?

– Jag har precis fått F på min senaste tenta på Socionomprogrammet, så nu tänker jag att jag ska hoppa av. Så, dåligt? När något går dåligt känner jag ”jag skiter i det här.” Jag blir så jävla kränkt, känner skam och vill inte ta i det.

Hur är det att bli igenkänd?

– Det är töntigt med folk som bara: ‘det är jobbigt när nån känner igen mig’. Det finns tusen andra jobb att ha om man inte vill bli igenkänd. Men det kan vara jobbigt när någon kommer fram om man sitter på krogen och gråter med en kompis. För jag känner att jag måste vara trevlig och inte vill ha dålig stämning.

Hon pluggar femte terminen på socionomprogrammet och gör praktik på Noaks ark, en verksamhet för hiv-positiva.

Vi möts av doften av nybakat bröd, förkläden, avslappnade kläder och Julia får kramar.

Här är Julia varje vardag och umgås med de som söker en trygg plats, lär sig om att leva med en livslång sjukdom och hon hjälper till att få verksamheten att flyta på. 

Efter att ha hoppat av alla utbildningar hon påbörjat och inte känt sig riktigt hemma sedan hon började teaterlinjen på gymnasiet har hon hittat något i socionomprogrammet. Där är ”alla snälla” och Julia Lyskova har funnit en trygg plats.

– Egentligen ville jag bli psykolog, men jag har inte betygen. Men när jag läste om socionomprogrammet kändes allt så perfekt, säger hon samtidigt som hon kastar i sig lunch i barnens lekrum.

Det blev tonfisksallad, efter att ha bytt fram och tillbaka mellan tonfisk och kyckling ett par gånger. 

Att vara socionom innebär ofta att ta hand om andra och deras problem, vilken kan tyckas vara nära motsatsen till drömmarna om huvudroller, att synas och kreativt skapande.

Bästa vännen: Två poler i hennes personlighet

Men för vännen Johanna Kondyli är det en precis beskrivning av den Julia hon känt sedan 12 års ålder. De lärde känna varandra när Julia fyttade till Täby, i skolan där Julias mamma också var deras musiklärare.

– Det är som två poler i hennes personlighet: hon är väldigt omhändertagande, brinner för det som är rätt och är emot orättvisor. Oavsett hur hon själv mår kan hon släppa allt och lägga 100 procent av sig själv för att hjälpa någon annan, det är väldigt fint, säger vännen och fortsätter:

– Den andra delen drivs av Julias otroligt kreativa sida och är precis lika stor. Hon är till exempel otrolig på att skriva och jag tycker det är fantastiskt att hon kan göra båda samtidigt. Hon drar också in mycket av det kreativa i sitt arbete där hon sprider så mycket glädje. 

Angående känslan av att inte riktigt känna sig hemma i vuxenvärlden – eller ens veta om man vill vara en del av den än resonerar Johanna Kondyli att det är ganska genomgående tema i deras gäng, men kanske också hos de flesta som närmar sig 30.

– Det är något som kommer och går i umgängeskretsen, det är ju en period i livet där man kan känna så av olika skäl. Vi pratar mycket om vad man ska göra av sitt liv, det är nog något vi alla kan känna igen oss i.

Julias plan just nu är att i framtiden kunna kombinera det kreativa med att jobba inom socionomyrket. Och innan vi lämnar varandra, eftersom Julia måste sätta i gång med arbetet på praktiken, ger Julia en rätt fram anledning till vad det är som lockar med studierna. 

– Även om jag kanske inte har mitt shit together kan jag i alla fall hjälpa andra att få det.  

undefined

Foto: ANNA-KARIN NILSSON