Mickan i ”Solsidan” nära ett sammanbrott – Reine i ”Tre Kronor” kämpar för sitt liv

”SOLSIDAN”

Av: Felix Herngren, Niclas Carlsson, Jacob Seth Fransson, Johan Rheborg. 

Alex och Anna försöker leva enligt råden från Folkhälsoinstitutet. De är helt överens om detta. Hur kan en del folk strunta i alla viktiga råd och resa ut på landet till exempel? Men plötsligt får Anna en roll i film som ska spelas in i studio i Trollhättan. Och det är ju ont om jobb i branschen. Nog kan väl Trollhättan räknas som en förort till Göteborg? Och om hon bara håller sig inlåst i studio och på hotellet kan det väl inte skada andra? 

Alex håller med, det är klart hon ska ta chansen. Man kan ju nästan säga att det är en absolut nödvändig resa eftersom hela kulturbranschen har kollapsat och detta kan vara enda jobbet i år som blir av. Anna åker och Alex blir ensam kvar i huset med barnen.

Ove tycker till en början att Corona-pandemin är en skänk från ovan. Han jobbar nämligen normalt med försäljning av kontorshygienartiklar, på svensk kontorshygien AB, och har tillgång till lagret, så han fyller sin Skoda till bredden med handsprit och toarullar ett antal omgångar och bygger upp ett enormt lager hemma i garaget. På kväller kör han runt hela Solsidan likt Glassbilen och säljer till ockerpriser. Dock är Glassbilens glada melodislinga ersatt av Chopins klassiska begravningsmarsch. Allt för att skrämma upp grannar till panikköp så mycket det bara går. 

Anette känner en tryckande rädsla mot alla människor som kan bära på det lilla äckliga viruset; alla hon ser känns som möjliga smittbomber. Så Anette bygger ett eget distanshinder i form av en rockring hängande i Oves hängslen som hon hänger på sig. Det bildar en perfekt cirkel runt henne. Som extra säkerhetsåtgärd har Anette tejpat på inplastade varningstexter runt hela cirkeln. UNDAN! BORT! STOPP! NEJ! RÖR EJ! BACKA! När corona-krisen tilltar ännu mer, får Anette även panik över att Ove säljer iväg allt hygien-guld i garaget. Ove får inte sälja mer, de måste själva sitta på lagret när Solsidan går under i pandemin. 

Paniken växer även hos Ove. Han pratar med Alex om att flytta in med barnen i Sundbergs källare, så han har tillgång till en egen läkare i huset 24/7. Alex förklarar att han endast är tandläkare, men Ove och Anette ger sig inte. Han har väl kunskap nog att söva ner familjen Sundberg om det blir fullt kaos på landets sjukhus? Jo visst, men då behöver du kuvöser också, säger Alex. Ove får en idé, han ger sig fan på att Fredde har detta.

Och mycket riktigt. Fredde investerade redan under SARS-epidemin i ett fullskaligt prepperhem, nersprängt i berget under villan i Solsidan. Där finns möjligheter att överleva ett långdraget atomkrig till och med. Det enda han inte tänkt på är ett uthålligt toalettpapperslager. Fredde har förövrigt gjort en förmögenhet på läkemedelsaktier senaste tiden, men samvetet maler i honom. Kan man verkligen må bra av alla framgångar när världen står på randen till eventuell utplåning? Ska han sälja allt och köpa fler guldtackor istället? Fredde vet inte längre vilka nyhetskällor eller vem han kan lita på. Tegnell eller den där andra…  Han har därför köpt ägarandel i John Hopkins University och flera nyhetsbolag över hela världen för att själv sålla, granska och framförallt ta del av det senaste, först! 

Konstant uppdateras Freddes nya 86 tums TV med information om antal smittade och döda i jordens alla länder. Han följer uppdateringarna från John Hopkins University dygnet runt. Det känns ändå lite tryggt nånstans, för det känns som om han följer en börsmarknad. 

Fredde investerade redan under SARS-epidemin i ett fullskaligt prepperhem, nersprängt i berget under villan i Solsidan

Mickan däremot är på randen till nervsammanbrott. Hur ska hon kunna överleva utan all personal från Baltikum som inte kommer in i landet? Ska hon behöva städa, laga mat, ordna trädgård själv? Inte nog med det, hon målar upp möjliga skräckscenarion för Fredde på kvällarna: tänk om Gucci och Bottega går i konkurs? Eller ännu värre: de överlever, men Mickan kommer inte åt leveranserna? Vad händer med all rysk kaviar om vi på Solsidan inte får leveranser? Hur ska dom stackars Champagnehuset överleva. Mickan kommer med en lysande idé som kanske skulle lysa upp tillvaron. Alla på Solsidan kan applådera på terasserna klockan åtta för att visa sympati för personalen på Schuterman och alla andra modebutiker i världen.

”VÅR TID ÄR NU”

Av: Ulf Kvensler

Det är 1946, och världen håller just på att återhämta sig efter kriget som rasat i sex långa år. Då slår en tidigare okänd virussjukdom till. Den döps till Covid-46. 

Till en början tar inte folk i Sverige hotet på allvar. Helga Löwander närmar sig 70, men går och handlar rökt ål i Östermalmshallen som vanligt. Hon menar att hon praktiskt taget uppfann rökt ål, och hon tänker inte sluta handla bara på grund av något fånigt virus.

På DK Club festar Stockholms unga och snygga som vanligt, under ledning av värdinnan Nina. Årets modedans är ”The Herd”, något som också blir internationellt uppmärksammat. USA:s president Harry S Truman säger i ett tal till nationen: ”Look at Sweden. ”The Herd”. They call it ”The Herd”.”

Så småningom sjunker allvaret in, och restaurang Djurgårdskällaren vidtar åtgärder för social distansering. Endast vartannat bord får bokas av gäster. Hovmästaren Bellan är i hemlighet mycket nöjd med detta. Det senaste året har restaurangen accepterat både kreti och pleti som gäster; nu har han chansen att göra en uppsträckning. Bellan stramar åt mer och mer. Till slut tar restaurangen bara emot en bokning per afton. General Drugge och hans hustru Blanceflor dinerar själva i matsalen, kväll efter kväll.

Köksmästare Backe vill göra något för personalen i sjukvården. Han lagar till fem härliga aladåber på nejonöga och levererar dem själv till Södersjukhusets akutmottagning. Personalen är mycket tacksam, men beklagar att de just har ätit lunch, och inte är så hungriga för tillfället. 

Peters fästmö Suzanne följer Folkhälsomyndighetens instruktioner till punkt och pricka. Nysa i armvecket, inte ta i hand, inte peta sig i ansiktet. Trots detta håller en nysattack på NKs konfektyravdelning på att kosta henne livet. En uppretad folkmassa stenar henne med chokladpåskharar från Anthon Berg. Suzanne har inte förstått att det är sitt eget armveck hon förväntas nysa i. Peter tröstar sin fästmö med att Folkhälsomyndigheten har varit otydliga på den punkten.

Gustaf, som är en sökande själ, finner äntligen Ljuset. Han heter Anders Tegnell och är statsepidemiolog

Curt Ragnarsson kommer över ett parti munskydd i Tyskland och säljer dem till ockerpriser på svarta marknaden. Han grips av polisen och munskydden beslagtas. Efter en ingående undersökning på Statens Kriminalteknologiska Laboratorium konstateras att det med stor sannolikhet inte rör sig om munskydd, utan om kräfthattar. SKL pekar bland annat på den gyllene färgen som ett indicium. Ragnarsson försvarar sig med att han ville ge ett Alternativ till Sverige.

Gustaf, som är en sökande själ, finner äntligen Ljuset. Han heter Anders Tegnell och är statsepidemiolog. Gustaf startar kedjebrevet ”Vi stöttar Anders Tegnell & Co” och skaran av lärjungar växer snabbt. Man säljer bonader med broderade budskap, så som ”Tegnell är min herde, inget skall mig fattas”. Gruppen börjar tala om ”apokalypsens fyra ryttare”: Stefan Löfven, Anders Tegnell, Taha Alexandersson, och ”den där killen från MSB som brukar stå längst till höger på presskonferensen”.

En kväll kommer Erik till Djurgårdskällaren för att hämta upp sin fästmö Nina. Men ingen vet vart hon har tagit vägen. Till slut hittar Erik henne i linneförrådet, i en intim omfamning med kökspojken Calle. Nina förklarar att Calle har fått Covid-46 och behöver konstgjord andning. 

”Allright… men varför är ni nakna?”, undrar Erik. 

”Det har med flockimmunitet och R0-tal att göra”, säger Nina, ”men det är lite komplicerat, jag orkar inte förklara just nu, ring ambulans!”

”Jag bara…” invänder Erik, men Nina avbryter honom: ”Är det du eller jag som är hobbyepidemiolog?”

TRE KRONOR - Ep 2020

Av: Peter Emanuel Falck

”Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar”  CM BELLMAN

Scen 2020:1 -  Äldreboendet Solnedgången - Dagrum - Dag 1

I ett dagrum på ett äldreboende sitter några 70-plussare och spelar kort. Ur en högtalare hörs U2:s ”Mysterious Ways”.

En man – Gustavsson – kommer in med en 6 pack Corona-öl, som han delar ut.

Gustavsson: Kolla vad jag hittade!? 

Gubbarna protesterar inte. Gustavsson går runt bordet och trycker ner Limeklyftor i flaskorna. Två herrar –  Koriander och en som heter Edman – är tacksamma.

Koriander: Nästan som på solkusten. Bra jobbat Gustavsson!

Gustavsson sätter sig ner.  

Gustavsson: Ska dit i sommar, hälsa på mitt ex. 

Koriander: Pratar vi om Mimmi? 

Gustavsson: Ja, jag har inte träffat henne på länge. Vår  sonson ska gifta sig…Det är lite komplicerat…Hans mamma är egentligen också mitt ex.

Koriander: Och då pratar vi om Olga?

Gustavsson: Ja, Exena gillar inte varann…

Edman: Och man vet ju inte om flygen går i sommar? Vi får fråga Tegnell? 

De skrattas runt bordet. Gustavsson sätter sig. 

Samtidigt öppnas en dubbeldörr och in kommer ambulanspersonal i full Corona mundering med en patient. De rullar igenom rummet och ut i andra änden. 70-plussarna ser efter dem. Edman hostar våldsamt.

Edman: Skulle inte vi skyddas!? Vi är ju i riskgrupp.  

Gustavsson: Äh, det där är bara nån som mår tjyvtjockt. Här finns bara Corona att dricka. Skål på dig, Kotten! 

De skålar med varandra. 

Scen 2002: 2 - Äldreboendet Solnedgången - Lägenhet - Kväll 1

Gustavsson står i sin enkla lägenhet på Äldreboendet. Han drar ur en febertermometer ur örat. Läser bekymrat av. Han suckar och man känner hans sorgliga ensamhet. Han har bilder inramade på sin familj på en byrå. Brodern Kent. Mamma Gunvor. Sonen – ja hur det nu var med det – Jimmy. Och så en bild på Mimmi. Han ser på bilden och säger lite som den charmör han en gång var: 

Gustavsson: Tjena gumman! 

Och så lägger han ifrån sig bilden och ser ut genom fönstret. En bil från Mathem åker förbi.

Gustavsson: Varför kom inte jag på den idéen? Säger han och suckar. 

Scen 2020: 3 - Äldreboendet Solnedgången - Frukostmatsal -  Dag 2 

Gustavsson kommer in i frukostmatsalen. Han hostar i armvecket. Ser sig omkring. Får syn på bekanta. Han sätter sig vid ett bord där Koriander och de andra sitter. De ser upp på Gustavsson: 

Koriander: Edman har också åkt in på sjukan. Nu i morse. Han blev visst riktigt dålig i natt. Det var corona taxin som kom och hämta honom också.  

Scen 2020: 4 - Mälarvikens köpcentrum - Dag 3

Gustavsson och Koriander – nu med varsin rullator – går runt i Köpcentrat. 

Koriander: Hörrudu, varför kom du tillbaka till Sverige? 

Gustavsson: Ryssland är väl inte det bästa land att bli gammal i. 

Koriander: Du ville utnyttja Socialsverige helt enkelt? 

Gustavsson: Jag hade bokat plats på Solnedgången för länge sedan, både för mig och Mimmi. Ja, men så skiljdes våra vägar. 

Koriander: Och så kom du hem nu bara för att dö i corona, hahaha. 

Gustavsson ser irriterat på Koriander. 

Gustavsson: Äh, det är bara en vanlig influensa. Lite snorig är ju alla lite till mans så här års.  

Koriander: Jag förstår mig inte på den där Tegnell. Han ljuger med statistik… Det var den enda strategi de hade… Att skydda de gamla.. Oss….

Gustavsson: Kom igen nu Kotten! Du får väl skriva en insändare!

Koriander: De har totalt misslyckats… 

Gustavsson: Jag säger som Lukasjenko: Lite bastu och en massa vodka håller borta de flesta baciller. 

Koriander: Virus! Virus heter det. 

Och så börjar Gustavsson hosta nåt infernaliskt. Koriander dunkar honom i ryggen. 

Scen 2020: 5 - HUDDINGE SJUKHUS - AKUTMOTTAGNING - KVÄLL  4

Gustavsson sitter på akuten. Det är massor med folk. Folk hostar rakt ut. Gustavsson blir mer och mer irriterad.

Gustavsson ber en gubbe (90) hosta i armvecket istället. 90-åringen tappar sin nummerlapp. Han reser sig för att ta upp den. Men Gustavsson är snabbare. Han håller ut armen. 

Gustavsson: Håll avstånd! 

Gustavsson tar upp lappen. Jämför med sin egen. Den har ett bättre nummer. Men nu börjar han få svårt att andas. Han byter ut nummerlappen. 

Scen 2020: 6 - HUDDINGE SJUKHUS- AKUTMOTTAGNING - KVÄLL  4

Gustavsson ligger på brits i ett undersökningsrum. En ung läkare (25) kommer in med skyddskläder och visir. 

Dr Wästberg: Gustavsson! Och hur mår du då? 

Gustavsson: Ingen fara med mig… Hostar lite… Svårt att andas…

Den unge läkaren ser ner i sina papper.

Dr. Wästberg: Dina värden är inte så bra… Och provet visar att du har COVID-19.

Gustavsson: Det är inte möjligt! Det biter inte på mig!

Så ser läkaren upp på honom. 

Dr. Wästberg: Men är det inte Reine! Reine Gustavsson?

Gustavsson: Va, jo javisst….

Dr. Wästberg: Det är jag River Wästberg. Min pappa hette Klimax. Han satt i rullstol. Minns du?

Gustavsson: Klart jag minns Klimax. Vad stor du har blivit? 

Dr. Wästberg: Ja, typ vuxen…

Gustavsson: Och din pappa? 

Dr. Wästberg: Nej tyvärr. Han försvann i Thailand… Tsunamin… Man hittade honom aldrig… Men rullstolen…

De ser på varandra. Ömsesidig medkänsla. 

Dr. Wästberg: Vi ska nog skriva in dig, Reine Gustavsson. 

Scen 2020: 7 - HUDDINGE SJUKHUS -  INTENSIVEN -  KVÄLL  5 

Reine Gustavsson ligger uppkopplad med en hel massa slangar och maskiner. Han får andningshjälp. Den unge läkaren River Wästberg kommer in. Med visir. Läser i papper. 

Gustavsson: Hur ser det ut? 

Dr. Wästberg: Jag ska inte dölja något Reine. Det ser inte väldigt bra ut. Men det ser heller inte helt dåligt ut. Vi får hoppas på det bästa. Vi kommer att behöva söva dig.

Gustavsson: Den eviga sömnen? Säger han och ler ansträngt.

Dr. Wästberg: Det ger kroppen tid att läka…

Gustavsson: I bästa fall…Tänk att det skulle sluta så här? 

Dr. Wästberg: Det behöver inte bli så…

Den unge läkaren ser på honom genom visiret. 

Dr. Wästberg: Jag skulle vilja tacka dig…Pappa lånade en massa pengar av dig?

Gustavsson: Som jag aldrig såg röken av…

Dr. Wästberg: Ledsen för det. Det mesta gick till min utbildning….

Gustavsson: Så bra, då borde du för tusan kunna rädda mig…

Dr. Wästberg ser på honom. 

Dr. Wästberg: Hursomhelst. Tack! 

Reine Gustavsson andas fortare och fortare. 

Gustavsson: Har du en mobil…

Dr. Wästberg: Ja…

Han räcker fram sin mobil. 

Gustavsson: Finns det FaceTime?

Dr Wästberg får ett telefonnummer och ringer upp det:

Mimmi (på skärmen): Hej Reine, är det du…Vad gör du? 

Gustavsson: Jag är på…äsch… Jo, vi pratade ju om att jag skulle komma ner i sommar…till bröllopet…

Mimmi: Ja? 

Gustavsson: Det blir kanske inte så…

Mimmi: Är du på sjukhus! 

Gustavsson: Ville bara säga att allt blev så fel, allt som hände för länge sen…

Mimmi: Reine! 

Gustavsson: Och jag är ledsen att det blev som det blev. Och den där resan till fjällen. Jag har ångrat mig så många gånger…

Mimmi: Vad pratar du om, du försöker bara smita undan…Vårt barnbarn ska gifta sig och jag tänker inte träffa Olga själv…

Gustavsson vet inte vad han ska säga. 

Mimmi: Jag tänker inte gå själv… Nu får du ta dig samman… Försök inte dö ifrån mig… Hör du det Reine Gustavsson…

Han orkar inte slutföra samtalet, utan knäpper bort det. Vi hör musik som sakta kryper högre: U2 igen. ”Tryin’ to Throw Your Arms Around the World”-

Den unge läkaren har under tiden förberett sig. 

Dr. Wästberg: Först en lugnande… Sen nåt att somna in på… och så narkos…

Gustavsson ler trots att han har riktigt svårt att andas. 

Gustavsson: Jag är väl för fan ingen hund som ska avlivas…

Dr. Wästberg ler också men fokuserar på att söva Reine… Musiken blir högre. Och där slutar vi…

To be continued…

——

Skrivet av Peter Emanuel Falck i coronas tid den 9 april 2020.

EWERT GRENS

Av: Anders Roslund

Mörkret har knuffat bort dagen i det stora polishuset. Utredningsrotelns dammiga korridor ser tyst på när kopieringsmaskinens oregelbundna knäppande och kaffemaskinens märkliga andetag försöker överrösta varandra. Alla dörrar står lite på glänt, vaktar övergivna kontorsrum. Alla utom en. Kriminalkommissarie Ewert Grens dörr, helt stängd. Där ligger han i den bruna slitna manchestersoffan som blivit alldeles för mjuk och sedan länge förlorat sina ränder. En utredning balanserar på bröstet, nästa vilar på det rangliga soffbordet, tjugotvå andra pågående utredningar med våld som förändrat människors fortsatta liv fyller skrivbord och en hel del av golvet. Om en stund ska han lirka in en av sina blandkassetter i den gamla musikmaskinen som låter rösterna från sextiotalet sjunga för honom, lugna ner. Tills det inte hjälper och han hastigt reser sig upp för att oroligt vandra runt, runt som så ofta. Mellan bokhyllan och den lilla garderoben med uniformerna han aldrig bär. Mellan fönstret mot polishusets innergård och kassaskåpet för särskilt känsliga dokument. Tills inte ens det fungerar och han sjunker ner och stirrar på utredningarna som stirrar tillbaka. Senare ska han smyga ut i korridorens tomma dunkel, hämta kvällsmat i varuautomaten, plastsmörgåsar och plastmazariner precis som igår och dagen före, och dagen före. Han ska dansa en stund med sig själv under lampan mitt på golvet när musiken blir fler minnen, böja ryggen på det där sättet sjukgymnasten en gång lärde honom när höften och nacken smärtar, se ut mot natten som strax ska bli gryning och en ny morgon hos en av Citypolisens äldsta utredare. Hem till den väldiga våningen på Sveavägen som han delar med ingen alls går han sällan, ett slukhål som drar honom rakt ner, och när kollegorna om ett par timmar börjar knacka på dörren öppnar han inte, de kan fortsätta knacka.

Corona?

Inte alls.

Det här är Ewert Grens värld, alltid, sedan Anni en dag försvann till den andra. Vardagen han är trygg i, fungerar bäst i, låter sig omges av så att han kan bli den där emellanåt skicklige utredaren som hittar rättvisa i en fucked up world. 

Inlåst i sitt eget fängelse av trygga rutiner.

Och när virus, karantäner, förhållningsregler, statsepidemiologer och alla andra konstiga ord om några månader lämnar plats för livet, då fortsätter han sitt liv - precis så här. 

”SPUNG”

Av: Cilla Jackert. 

KIM BRUBACK

Kim är verkligen inte gjord för social distansering, han hatar ju att vara ensam. Det förnekar han förstås och kallar alla som följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer för TRÅKIGA LIVSHATARE. Och Tegnell är Tengil. Kim bjuder in till stora Coronakalas, för så gör de tydligen i Tyskland. Men istället för att hosta på gamlingar, så hånglar Kim med Gerd, 89. Hon hamnar i respirator och Kim åker in akut med svåra andningsproblem. Det visar sig dock bara vara helt vanlig ångest, vilket Kim känner att han måste fira med att bjuda in till ytterligare ett Coronakalas där han träffar Mogens, 91.

Istället för att hosta på gamlingar, så hånglar Kim med Gerd, 89. Hon hamnar i respirator

ANA-MARIA PEREZ

Ana-Maria skriver noggranna scheman: 06.00 Vakna. 06.30 Yoga. 07.00.

Duscha. 07.30 Frukost. 08.00 – 19.00 Plugga. 

Redan klockan 12.15 dricker hon dock två glas rosévin och ligger med Petras pojkvän Jens. Att misslyckas följa schemat plågar henne mer än Coronakrisen.

PETRA STENBERG

Petra går in i ett maniskt tillstånd. Hon pratar oavbrutet om att hon förstås haft rätt hela jävla tiden. Ät inte djur, avreglera inte sjukvården. Rösta rött! Coronaviruset är en klassfråga! Hon sitter uppe på nätterna och skriver mängder av låtar med indiskreta namn som Kuken Corona och Högern dödade mormor. 

Petra och hennes band Fittan – reclaim the namn lägger ut låtarna på MySpace och sedan spelar Petra upp den nya musiken för gamlingarna på äldreboendet där hon jobbar. Det slutar med att Petra får sparken, eftersom hon utsatt de äldre för onödigt lidande i en redan svår tid. Petra hämnas genom att sno flera dunkar handsprit som hon ger till några uteliggare som hon ser på stan.

PELLE PERSSON

Bortsett från själva biten att folk dör, vilket Pelle tycker att tråkigt förstås, så älskar Pelle att kunna tacka nej till allt socialt umgänge utan att någon anklagar honom för att vara tråkig. När Kim ringer och kräver att han ska festa så behövs det bara en liten host i luren så backar Kim och Pelle kan återgå till sitt livsprojekt ”Femtusen bästa låtar 1965-2015”.

(nummer 1 är förresten Smokey Robinson ”Track of my Tears”. Nej, fel. Kanske är nummer 1 Stooges – ”Search and Destroy”? Eller? Vänta, vänta. Nummer 1 är nog ändå Kraftwerks ”Radioactivity”. Kanske.) 

Pelle hoppas att Coronakrisen håller på åtminstone till i höst, inte minst för all typ av strandliv då blir inställt och han slipper visa sig i badbyxor.

MELAS DEMIR

Melas säger det inte till någon, men han är inte helt missnöjd med Coronakrisen eftersom den ger honom det lidandet som han tror att varje konstnär behöver för att utvecklas. Han tycker också samtiden kräver att han ska ha religiösa grubblerier, enligt honom har Corona-krisen bibliska proportioner. Han överväger därför att konvertera till judendom. Nya Testamentet är enligt Melas alldeles för mesigt. Melas vill åt den straffande och dömande Guden i Gamla Testamentet. Och så tycker han att ortodoxa judar har en cool klädstil. 

Melas drar sig inte för att berätta att det i femte Moseboken står att man inte ska äta fladdermus, och när folk då förutsätter att han läst Gamla Testamentet så säger han inte emot, även om sanningen är den att han inte ens öppnat den, utan hittat informationen på Twitter. 

Bortsett detta är Melas upprörd för att kreti och pleti plötsligt ska läsa Camus ”Pesten”, när de aldrig varit intresserade av Camus tidigare. Melas uppskattar inte den typen av ryggradslös kulturopportunism.

”30 GRADER I FEBRUARI”

Av: Anders Weidemann

Thailändska myndigheter tillämpar stenhård karantän: ingen får lämnat sitt hem. Glenns lilla hus – som han delar med Oh och stora delar av hennes släkt – känns mindre än nånsin. Så Glenn självmedicinerar klaustrofobin med thaiwhiskey och en kväll, efter ett fyllegräl med Oh, sätter sig Oh på motorcykeln och drar. Hon åker tillbaka till Patong, passerar igenbommade barer, militärer, vilsna turister med munskydd. Nästa morgon vaknar Glenn ensam. Oh svarar inte på sin mobil.

Joy, Wilda och Anders isolerar sig i strandhuset som Kajsa byggde. Anders vill helst åka tillbaka till Sverige men alla plan är inställda. Joy – som väntar barn med Pong – lugnar honom: i strandhuset kan ingen smitta dem. Där kan de rida ut stormen. Lillasyster Wilda, nu 16, smyger iväg om nätterna, liftar in till den ljumma staden. Gatorna är öde, men Wilda träffar ett gäng ungdomar – blandbarn med västerländska och thailändska föräldrar. Wilda får upp ögonen för en av killarna, en vacker nittonåring, son till thailändsk general, och med mer trubbel än vad någon är beredd på. 

Dömd för mord på sin man trängs Majlis i Bam Kwam-fängelset med tusentals andra fångar. Nu sprider sig smittan och rädslan: varje dag skövlar viruset nya dödsoffer och Majlis fysiskt eftersatt av åren i fängelse – vet att hon inte kommer överleva en infektion. Men hon vill se blå himmel igen, hon vill träffa konsuln Björn, hon vill träffa Teng, hon vill dyka en sista gång. Så Majlis kontaktar fängelsedirektören, säger att hon sitter på värdefull information: hon vet vem som ligger bakom heroinsmugglingen i fängelset. Nu vill hon göra en deal.  

”ENKELSTÖTEN”

Av: Tapio Leopold

Det är sen kväll. Cecilia står i sitt kök och har ett videosamtal med Jan. 

Jan: Jag tänkte kanske komma tillbaka i helgen. 

Cecilia: Nej nej nej, det går inte. Du kan inte resa nu. Du är i Frankrike, njut av La Quarantaine!

Jan är inte helt övertygad.

Jan: Men jag tror att jag--

Dörren öppnas och in kommer Jenny. Hon är utklädd till en manlig väktare. 

Cecilia stänger blixtsnabbt sin laptop med ett ”hej då puss.” Cecilia tittar upp på Jenny, som suckar. 

Jenny: Hela familjen Delborn är hemma. Hur ska man göra inbrott när precis varenda kotte är hemma och tittar på Tiger-dokumentärer?

Cecilia skakar på huvudet, besviken.  

Cecilia: Planen var perfekt...

Jenny: Ja förutom den här lilla pandemin då. 

Cecilia: Jaja, men det kunde väl inte jag veta. Det är ju force majeure. 

Jenny: Ja nåt franskt är det. Vi behöver en ny måltavla. 

Cecilia lyfter ett finger.

Cecilia: Och jag tror att jag vet vem. 

Jenny: Jaså?

Cecilia nickar. 

Cecilia: Läste just om en riktig idiot som köpt upp all handsprit i Kalmar. Och som han säljer snordyrt på Blocket. 

Jenny blir upprörd.

Jenny: Åh…

Cecilia: Jag vet, blodet kokar ju!

Jenny: Vad ska vi göra?

Cecilia: Vi ska ta hans handsprit förstås, och ge det till sjukhuset. 

Jenny: Sjukhuset där du jobbar…

Cecilia: Ja, där jag jobbar, det spelar väl ingen roll? Vad menar du?

Jenny: Kan vi inte bara dela ut det till folk på stan?

Cecilia: Men det är ju ingen på stan! Det är ju Corona!

Jenny: Jo jo.

Cecilia: Vi slår till imorgon. 

Jenny: Jag kan inte imorgon, jag har lovat Bengt att stanna hemma med honom. 

Cecilia: Varför det? 

Jenny: Du vet hur han är… han är så orolig. Han säger att jag är i riskgruppen. 

Cecilia (indignerad): Men du är ju inte i nån riskgrupp! Om det är nån som är i en riskgrupp så är det väl han, med alla hans allergier. 

Jenny: Jo…

Cecilia: Hund… pollen… adrenalin...

Jenny: Du har rätt! Han får stanna hemma och lägga pussel själv. Vi ska stjäla handsprit! 

Cecilia: Bra där. Och på tal om sprit… 

Cecilia får upp en flaska gin. 

Jenny: Gärna.  

”JORDSKOTT”

JORDSKOTT - NÅDENS ÅR 2020

Skrivet av Henrik Björn

Hon hade så sakta börjat vänja sig vid ljuden. De plågade, väsande, suckande ljud som bara ett riktigt gammalt hus kan ge ifrån sig. Sättningar i det gistna virket som fick huset att andas och frusta, som om det vore ett levande väsen.

Nej, fel. Eva hade inte bara vant sig. Hon hade kommit att älska ljuden på Thörnbladska Gården, släktens högborg sedan 1700-talet. Nu var det Eva och hennes dementa mamma Agneta som bodde här, bland alla dammiga klenoder och glömda minnen från en svunnen storhetstid. Trots att huset var alldeles för stort för dem så kände Eva en hemkänsla här som hon aldrig känt i Stockholm.

En trygghet, trots allt som hänt här.

Gården låg vid randen av den skog där hennes dotter Josefin vilade. Det hade gått några år sedan avskedet. Sorgligt, vackert, bitterljuvt. Eva kunde skönja Josefins närvaro i suset från gammelskogen och det skänkte henne lugn och tröst.

Det kändes märkligt befriande att vara så nära sitt förflutna. Att vandra samma skogsstigar som hennes förfäder trampat upp. Att skörda frukt från odlingar de anlagt. Att leva i samma rum som de en gång levt i.

Detta fick hennes själsliga sår att läka, sakta men säkert. Hon kände sig faktiskt starkare nu än hon gjort på… ja, så länge hon kunde minnas, faktiskt.

Ibland kunde Eva få ett sting av ensamhet. Tankarna vandrade iväg till hur livet var innan. Livet som polis, där hon drevs av att skydda de svaga och utsatta. En svunnen tid då hon hade mening och mål.

Och hon saknade sin vän och mentor, Göran Wass.

Hon tänkte på honom ofta. Var det något hon kunde gjort annorlunda för att skydda honom? Levde han fortfarande? Och i så fall, vart tog han vägen? Utan Wass hade hon själv inte överlevt. Han lärde henne om vikten av att vara i balans med naturen och hur hon skulle kontrollera Jordskott-parasiten inom sig. Det var fortfarande en daglig kamp som skulle följa henne livet ut.

En av de viktigaste lärdomar hon fått av Wass var att våga vägra vara tillgänglig. ”Skaffa en ful gammal mobil med jävligt dåligt batteri” hade han sagt. Eva kunde inte låta bli att le när hon tänkte på Wass torra fnysning över hennes nya smarta telefon. ”Bara tjafs och självupptagenhet. Det där kommer käka upp dig inifrån och ut…” var hans bistra kommentar när hon försökte lära honom tjusningen med sociala media.

När så Wass försvann spårlöst hade Eva tagit till sig det ha sa. Hon ägde därför numera ingen dator. Hon hade ingen TV, ingen radio, ingen dagstidning. Hon hade definitivt inga konton på sociala media, hennes gamla mobiltelefon gick bara att ringa på, och knappt det. Det enkla bortkopplade livet passade storstadsmänniskan Eva bättre än hon kunnat tro. Hon var verkligen off grid.

Och hon njöt av friheten det gav.

Men trots att Eva levde ett isolerat liv kunde hon inte undgå att nås av ryktena. För det hade börjat pratas på byn om ett dödligt virus som spreds som en löpeld. Man trodde det börjat i Asien och sedan hade det i snabb takt slagit ut stora delar av

Europa. Ekonomin var på fall, dödstalen steg för varje dag. Inte ens det ordnade

Sverige var skonat. Det enda man kunde göra nu var att isolera sig och vänta, sades det.

Isolera sig och vänta. Hon kunde inte annat än att le åt ironin i det hela. För en gångs skull gjorde Eva exakt det som förväntades av henne. Borde hon göra något mer? Hon hade lekt med tanken att agera, hjälpa till, på något sätt. Tack vare den

självläkande Jordskott-parasiten i sin kropp borde hon ju vara immun mot viruset.

Men hon slog snabbt bor de tankarna. Det här var inte hennes krig. Hon hade gjort

sitt. Isolera sig och vänta. Det fick räcka den här gången.

Så livet på Thörnbladska Gården fick gå sin gilla gång, som om det gamla huset var en skyddande hinna från världen utanför. Och våren var ju på ingång. Och våren var ju på ingång, snart var det dags att sätta potatis.

Men så kom den där natten. 

Klockan var strax efter midnatt på långfredagen när Eva vaknade av att det bultade på dörren. Hon smög upp, försiktigt för att inte väcka Agneta. Hon sneglade ut genom det buckliga gamla glaset vid entrén. Från den snäva vinkeln var det omöjligt att se om det stod någon på trappen. Hade hon hört fel? Hon svor över att hon inte fixat utebelysningen som hon lovat sig själv så många gånger.

Så satte hon örat mot dörren och lyssnade. Silverhöjdsskogens eviga brus. Det monotona klingande ljudet av silverbesticken hördes också därute. Men i övrigt var allt tyst. Eva tog ett djupt andetag. Det var länge sedan hon kände så här. En obestämd pirrade känsla av att något stort och viktigt var på väg att hända. Skrämmande, visst. Men hon hade också saknat det här…adrenalinet. Med ett bestämt ryck drog hon upp dörren.

En tyst hukande siluett stod mitt på den mörka gårdsplanen. Eva förde instinktivt handen mot sidan där hon en gång i tiden hade en pistol. En sekunds tystnad… innan siluetten tog av sig kåpan. Evas förvånande blick… innan hon sprack upp i ett leende. 

Ylva. Skogens äldsta. Beskyddare av knytt och oknytt.

Den sista levande häxan i Sverige. 

Ylva rörde inte en min. ”Dom behöver oss.” var allt hon sa. Eva tittade på henne med ett förvirrat leende. Ylva däremot såg mindre road ut. ”Har du levt i en håla hela vintern? Viruset, förstås. Vi är de enda som kan stoppa det.” 

Eva bara tittade på den gamla, som för att leta efter tecken att allt var ett skämt. ”Vi? Viruset? Det är inte vårt problem Ylva. I alla fall inte mitt. Väcker du mig mitt i

natten för att...” .

Ylvas höjda hand stoppade henne. ”Tror du jag skulle komma hit om det inte var tvunget? Det kommer slå ner med enorm kraft och det kommer hota er alla. Mest de gamla, de svaga, de oskyldiga. Farliga, destruktiva krafter kommer försöka dra nytta av kaoset som följer i dess spår.”

Ylva såg orolig ut på riktigt. Eva svalde hårt. ”Människan fortsätter spela sitt farliga spel mot naturen. Och ni kommer förlora ännu en gång, var så säker.”

Den gamlas intensiva blick genomborrade Eva. ”Vi måste alla välja väg nu. Är vi

solidariska mot varandra i denna svåra stund? Är vi beredda att förändra vårt destruktiva beteende? Eller ska vi bara låta allting falla?” 

Eva tittade på Ylva, förstummad. Ylva tog ett kliv framåt, greppade Evas axlar. ”Det kan finnas en lösning. Den är livsfarlig. Men jag måste försöka, för mänsklighetens skull. Även om jag ibland tvivlar på om ni är värda det.” Ylva bet ihop, tagen av stundens allvar. ”Men jag kan inte göra det ensam.”

Eva bara tittade på henne. Drog ett djupt andetag. ”Hur länge blir vi borta?”.  

Ylvas blick blev sorgsen. ”Resten av året Eva. I bästa fall. Om vi ens kommer tillbaks.” Eva nickade tyst. Ylva gav henne en uppmuntrande blick. ”Gott. Kom till min stuga i morgon. Klä dig varmt. Vi har en lång vandring att göra. Norrut.”

Så log Ylva sitt sällsynta men varma leende. ”Människan behöver hopp Eva. Nu mer än någonsin. Det enda vi kan göra är att försöka.”

Med de orden vände Ylva på klacken och försvann ut i mörkret. Eva blev stående på farstutrappan. Just då grabbade vinden tag i silverbesticken så ett ödesmättat klingande ekade ut över nejden. Eva såg ut över de Thörnbladska ägorna, svagt

upplysta av halvmånen på den mörka ovädershimlen. Så spred sig ett litet leende på hennes läppar.

Äntligen var hon behövd igen.

”DET SOM GÖMS I SNÖ”

av

Aron Levander & Hans Jörnlind

Baserat på:

Rådande kaos

EXT. VILLA - KVÄLL

En välordnad villa. En barncykel ligger slängd på uppfarten. En basketkorg sitter monterad på garaget. Välklippta äppelträd. Det lyser varmt ifrån fönstren. Det enda som stör friden är korta elektriska ljud – två monotona stötar var åttonde sekund.

INT. PETERS BIL - GATA - VILLA - KVÄLL

Peter och Barbro sitter i bilen, lutade mot varsitt sidofönster. Tomma kaffekoppar. Papper ifrån hembakade bullar. Deras trötta blickar är fästa vid villan längre upp på gatan. Barbro börjar se ansträngd ut. Hon trycker ned fönstret, som ger ifrån sig det elektriska ljudet.

Barbro andas ut genom den lilla glipan i fönstret. Hon drar ett nytt andetag ifrån nattluften utanför bilen. Samma ljud en andra gång när hon drar upp fönstret igen. Barbro håller andan. Efter åtta sekunder börjar hon se ansträngd ut igen.

Hon sänker fönstret igen. Andas ut. Andas in. Och drar upp fönstret igen.

PETER

Hur länge ska du hålla på så där?

Tystnad.

Barbro gestikulerar.

BARBRO

Mmm-hmm.

Peter släpper ut en lång suck. Blicken fäst mot huset. Någon skymtar förbi i fönstret. Barbro drar ned fönstret. Pratar med munnen tätt mot fönsterspringan.

BARBRO (CONT'D)

(med utandningen)

Jag gör det här för oss båda. Så

länge jag andas ut och in genom

fönstret är det som att...

(med inandningen) ...bara du sitter i bilen.

Hon håller andan. Drar upp fönstret. Peter ser mycket trött ut.

PETER

Det finns en risk att vi får sitta här hela natten.

Tystnad. Fönstret sänks.

BARBRO

(med utandningen)

Tror du det?

PETER

Ja.

BARBRO

(med inandningen)

Men jag kan fortsätta. Det är okej.

Drar upp fönstret. Håller andan. Peter ser en röd lampa lysa på instrumentbrädan. Batteriet. Barbro börjar se ansträngd ut. Hon trycker på knappen för att sänka ned fönstret. Inget händer.

Hon trycker igen. Inget.

Peters blick fokuserar mot huset.

INSERT – NÄRBILD HUS

En man i polisens befälsuniform med skärmmössa uppenbarar sig i fönstret. Han sköljer av något i diskhon och försvinner ur synhåll igen.

TILLBAKA TILL BILEN

Barbro börjar se desperat ut. Hon trycker flera gånger på knappen till fönstret. Inget.

PETER

Det är batteriet.

Barbro är högröd av anspänningen. Peter ser på Barbro. Hennes läppar vibrerar. 

”MARIA WERN”

Av: Fredrik T Olsson

INT. OKÄNT RUM -- MORGON

Hartman står vid kortsidan av ett långt bord, väggen bakom honom full av kartor, lappar, pilar. Pekar medan han talar: 

                     HARTMAN

         Det här är vad vi vet: För tolv år sen drabbades Gotland av en stor, oförklarlig virusepidemi. Sen dess har det varit alldeles tyst...

              (vänder sig in mot rummet)

          ...ända tills nu. Nu händer det igen. 

Nu ser vi: Rummet är HARTMANS EGET MATRUM. Han är ensam, tomma stolar runt bordet, bara en LAPTOP uppfälld framför honom. PÅ SKÄRMEN, i varsin ruta: MARIA, i sitt kök. ARVIDSSON, bakom ett skrivbord. EK, framför ett fönster med bedårande utsikt. 

                    MARIA

          Det finns ett samband. Jag bara vet.

                    EK

          Skillnaden är att den här gången har vi en omfattande stöldvåg av toalettpapper att kämpa emot.

                 ARVIDSSON

          Samtidigt som kopieringspapperet är slut på polisens vaktmästeri.

                    MARIA

          Det finns ett samband. Jag bara vet.

Frustrationen ligger tung. En kort tystnad, sedan:

                    EK

          Papper går inte bara upp i rök. Det måste vara nån på insidan.

                    ARVIDSSON

          Finns ingen på insidan. Hela stationen jobbar hemifrån.

                    EK

          Vilket betyder att vem helst kan ha gjort det utan att bli sedd.

Maria reser sig, rastlös:

                  MARIA

          Okej. Vilka har alibi? 

                    EK

          Ingen. Varenda människa på hela Gotland undviker att träffas.

                    MARIA

          Övervakningskameror?

                    EK

          De går inte att nå. Internet är  upptaget med att strömma ”Tiger King” och ”Bäckström” och möten som det här.

                    MARIA

                (allt mer frustrerad)

          Fingeravtryck?

                    EK

          Inte så länge folk ska gå omkring och tjugosekunderstvätta händerna hela tiden. Vartenda fingeravtryck ser ut som att det har satts dit av ett russin.

I SITT KÖK river Maria en hög med post i golvet, ryter:

                    MARIA

          Det måste finnas nånting vi kan göra! Det får inte bli som sist. Förr eller senare står vi allihop på varsin sida av en plastvägg och håller handflatorna emot varann. Och jag blir nästan ihop med en läkare som är jättelik han i ”Jalla Jalla” och jag är för gammal för sånt!

Ingen säger något. Hon biter ihop, lugnar sig.

                    MARIA

          Förlåt. Jag kan bara inte sitta och se på när oskyldiga människor inte kan gå på muggen som de vill.

                    EK

          Vi kommer att ta den jäveln. Förr eller senare gör vi det.

                    MARIA

          Det finns ett samband. Jag bara vet.

                    HARTMAN

          Vi hörs imorgon igen vid samma tid. Till dess gör vi som Palmegruppen. Vad det nu är de gör. 

Med det fäller han ihop laptop, och vi KLIPPER TILL DE OLIKA RUMMEN där alla andra stänger sina datorer, de också:

EKS HUS. När han reser sig ser vi: Fönstret bakom honom var en 60-tums TV. Hans vardagsrum är mörkt och ostädat.

ARVIDSSONS LÄGENHET. När han reser sig ser vi hans underkropp för första gången. Där skjortan tar slut tar pyjamasbyxor vid.

MARIAS KÖK. Hon böjer sig ner, tar upp papperen hon rev ner på golvet, samtidigt som SEBASTIAN lutar sig in från hallen:

                 SEBASTIAN

          Om du tänker slänga de där kanske jag behöver dem lite.

Och till sist: HARTMANS MATRUM. Laptopen på bordet. Och bredvid den: TRE KARTONGER KOPIERINGSPAPPER som legat utom synhåll. 

                    HARTMAN

          Måste man så måste man.

Med det tar han kartongerna under armen och går ut ur rummet.

                                               NEDTONING.

”TURE SVENTON & TOTIAL DITTANSERING”

Av Per Simonsson

EXT. ROSAS KONDITORI - DAG

FARIDEH SHIRAZ, föreståndare för ROSAS KONDITORI, lastar in de sista flyttlådorna i en lastbil. Sen vänder hon sig om och tittar sorgset på det hemtrevliga konditoriet - som nu ser alldeles öde och igenbommat ut. I detsamma smätter något in i hennes panna. Det visar sig

vara änden på en TUMSTOCK - men var kommer den ifrån? Den tycks ju sväva i luften! Ovanför henne hörs märkligt nog en röst:

TURE

2 meter och 17 centimeter!

Farideh tittar förvånat upp och ser undersidan av en MATTA, exakt 2 meter och 17 centimeter upp i luften. Den utvecklade tumstocken tycks komma från personen som sitter på mattan - en matta som alltså flyger i luften!

TURE (CONT’D)

Folkhälsomyndigheten har förvisso föreslagit 2 meter som säkerhetsavstånd, men det är i minsta laget om man frågar mig!

En herre tittar ner på henne från mattkanten, iklädd rutig kostym. Det är såklart den världskände (enligt honom själv) privatdetektiven TURE SVENTON.

TURE (CONT’D)

Jag prövade faktiskt på min käre vän Omar igår. Han är en utmärkt försökskanin - för ni förstår, hans ”P:n” är väldigt distinkta. Så jag fick honom att säga ”Pontus fick punka i Piteå.” Och se, hans salivpartiklar flög inte bara 2 meter, utan 17 centimeter därtill!

FARIDEH

Jaha…? (försöker kika över mattkanten) Herr Sventon, är det ni?

TURE

Sträck inte på er, mänska! Då kommer ni för nära! Glöm inte den TOTIALA DITTANSERINGEN!

FARIDEH

Den totiala vad för nåt?

TURE

DITTANSERINGEN! Det är varje medborgares ansvar i dessa tider - att hålla den totiala dittanseringen!

FARIDEH

Den sociala distanseringen?

TURE

Just det. Men istället för att upprepa vad jag säger, så vill jag att ni svarar på detta: Klockan är tio över tio, så varför är konditoriet inte öppet?!

Ture har fått uppsynen hos en sträng rektor. Faridehs blick blir sorgsen igen.

FARIDEH

Det är tyvärr så, herr Sventon, att Rosas konditori aldrig kommer att öppna igen...

Ture stirrar ner på Farideh i plötslig, förfärad tystnad. Det tar minst tio sekunder innan han finner orden igen:

TURE

Nu är det kokta fläsket stekt - och med löksås därtill! Vad är det ni säger, mänska!?

FARIDEH

Tja, ingen vågar sig längre hit. Och ett konditori utan besökare...

Farideh låter det sista vara osagt. Det är lätt nog för Ture att förstå.

TURE

Men... Rosas gör ju de bästa temlorna i hela Sverige... Jag har varit er trogna kund i 30 år!

Farideh skakar sorgset på axlarna - vad kan hon göra? Hon fortsätter lyfta in lådorna i lastbilen.

2.

Den bistra verkligheten sjunker in i Ture.

TURE (CONT’D)

Inga fler... temlor...!

Han blir alldeles vit i ansiktet, börjar darra - och tillslut tappar han kontrollen över mattan som störtar ner i marken med en DUNS.

FARIDEH

Herr Sventon? Hur är det fatt?

TURE

Kom inte nära! TOTIAL DITTANSERING!!!

Farideh stannar i steget, Ture drar ut tumstocken - visar med den att Farideh står 26 centimeter för nära. Hon backar.

TURE (CONT’D)

Jag har ett oerhört blocktockerfall, fröken Farideh. Inte konstigt, när ni berättar tå fruktansvärda taker! Vänligen ge mig en temla, fort!

FARIDEH

En temla?

TURE

Tå många du har!

FARIDEH

Menar ni en semla?

TURE

En temla, ja! Upprepa inte allt jag täger, mänska!

Ture ser allt sjukare ut. Farideh börjar rota bland sina lådor - och hittar en flyttkartong med övergivna bakverk - och i den finns en liten semmel-låda!

Hon ställer ner lådan på exakt 2 meter och 17 centimeters avstånd från Ture. Detektiven drar till sig den, öppnar den med darrande händer - och börjar mumsa i sig bakverket. Efteråt andas han lättat ut och återfår sin ansiktsfärg. Energin kommer tillbaka, och han kan äntligen ställa sig upp.

3.

TURE (CONT’D)

Detta är sannerligen ett mysterium i min smak: varför uppsöker ingen längre Sveriges bästa temmel-konditori? Det måste ligga något bakom! Aha! Jag tror jag vet! Det är den där Ville Vessla! Han vet att jag behöver temlor för att lösa mina fall! Så han har iscensatt en diabolisk plan för att få konditoriet i konkurs!

(hytter näven)

Ständigt denna Vessla!

FARIDEH

Nej, det är inget mysterium. Jag vet redan varför ingen kommer...

Ture stirrar stint på henne.

TURE

Fröken Farideh, jag börjar misstänka att ni undanhåller information?

FARIDEH

Men nej, herr Sventon! Det är ju för att folk är rädda för att smittas av coronaviruset!

Ture grimaserar illa.

TURE

Det där fördömda viruset. En motståndare som inte ens privatdetektiv Ture Sventon har

något att sätta emot… (paus) Nå, då får vi gå till väga på ett annat sätt. (går några varv fram och tillbaka på mattan) Nu vet jag! Jag har lösningen! Om kunderna inte vågar komma till Rosas konditori, så får Rosas konditori komma till kunderna!

FARIDEH

(suckar) Men jag har inte råd med en leveransbil...

4.

TURE

En bil!? Pöh! Så bakåtsträvande! Vad sägs om en flygande matta?

Farideh stirrar undrande på den flygande mattan, som börjar vifta med sina fransar som en glad vovve.

FARIDEH

Menar herr Sventon att...

TURE

...att jag blir ert temmelbud! Just precis! Ni tar emot beställningarna - och med min matta ser jag till att leverera på nolltid! Allt jag begär i drift är fri tillgång till ett visst bakverk!

Ture kan inte låta bli att skratta åt sin egen förträfflighet. Farideh skiner upp, går närmare Ture - som genast smätter till henne med tumstocken.

TURE (CONT’D)

Totial Dittansering!

Farideh tar ett steg tillbaka, och blir plötsligt osäker igen.

FARIDEH

Men herr Sventon, inte kan väl ni jobba som semmelleverantör...

TURE

Inte??

FARIDEH

Ni är ju en världskänd detektiv! Ni ska vara ute i världen och lösa de stora fallen - vinna ära och

berömmelse! Inte leverera bakverk...

Ture blir allvarlig.

TURE

I vanliga fall, fröken Farideh, skulle jag ge er rätt. Men när det gäller den lömska fienden Corona, står till och med den beryktade Ture Sventon handfallen. Alltså måste jag finna ett annat sätt att bidra till allmänhetens bästa! (skådar allvarligt mot horisonten)

(MORE)

5.

För vilken värld återstår efter denna viruskris, om en samhällsbärande institution som Rosas konditori inte längre finns kvar? Om vi ej längre kan mumsa på Sveriges bästa temlor? Vad är då alla våra uppoffringar värda, fröken Farideh? Vad är all totial dittansering värd, om vi inte längre kan åtnjuta en temla?

Farideh ser hur något blänker till under Tures ena öga - är det en tår som letar sig ner för hans kind? Men i nästa sekund vänder han sig med ett ryck mot henne:

TURE (CONT’D)

Men varför står ni bara där och glor, mänska! Börja baka! Vi behöver tusentals temlor till Sveriges folk!

Fröken Farideh nickar och springer till konditoriet. Ture står nöjt kvar.

TURE (CONT’D)

...och några hundra till mig.

Han kan inte låta bli att slicka sig nöjt om munnen. Det här verkar ju lösa sig ändå. 

(slut)

”SJÖLYCKAN”

Av: Tove Eriksen Hillblom

Lily litar inte på Anders Tegnell, ”en till gråhårig gubbe som killgissar”, utan tyr sig till sitt medium för råd. Mediumet menar att  kroppen instinktivt känner av om den är i fara, det är en uråldrig vetskap som sitter i ryggmärgen om man bara lyssnar. Lily lyssnar på ryggmärgen, som lyckligtvis inte ger nåt utslag vare sig på favoritfiket eller SPA:t.

Tomas föredrar att lyssna på modern vetenskap framför uråldrig ”vetskap” och börjar förbereda sig för ett liv i isolering. I skenet av världsläget gäller inga tidigare rimlighetsgränser för spendering på prylar, och Tomas köper på sig en massa dyr jakt- och fiskeutrustning som han ska använda i sin nya jägar- och samlartillvaro. Nu ska innerstadsmannen äntligen blomma ut och ta hand om de sina på ett primalt vis. 

Tyvärr har Mats oändligt mycket mer kunskap om hur grejerna ska användas än vad Tomas har och Berndt tycker att det känns tryggt att ha Mats där ute om skiten verkligen skulle träffa fläkten. Tills vidare har Berndt och Söderberg barrikaderat sig i Berndts sovrum och använder de andra på Sjölyckan som room service.

Klara insisterar på att alla ska skriva testamenten om Sjölyckans framtid, ”ifall att”. Det visar sig att hon redan skrivit ut ganska detaljerade scenarion om vad som händer om olika personer dör i specifika ordningsföljder. De andra tycker att det känns obehagligt att hon uppenbarligen lagt minst ett kvartals tankeverksamhet på detta och bara väntat på ett tillfälle att ta upp det. 

Rille är extremt orolig och extremt handlingsokraftig vilket leder till magsår. Tomas skriver ut Losec och blir retad av Lily som tycker att det känns tryggt att ha Tomas där ute ”om skiten skulle träffa fläkten”, som nu med Rille. Tomas hämnas genom att föreslå att Lily ska åka in till stan och hämta ut Rilles medicin, men tyvärr säger hennes ryggmärg nej till det.

”Gåsmamman”

Av: Richard Holm

Under hösten 2019 så växer Majorens knarkimperium, under Sonja och Lukas styre, till ett av Europas mäktigaste! Eftersom Sonja inte är intresserad av kriminella pengar och hellre vill göra gott så skänker hon all vinst till Rädda barnen och andra hjälporganisationer. Men i december samma år så insåg Sonja vart världen var på väg! Med Lukas hjälp så kunde hon förutse att gränser skulle komma att stängas och knarkets vanliga transportvägar skulle komma att upphöra.

Det gällde att sadla om snabbt. Eftersom Sonja inte är som andra skurkar så vill hon heller inte att den kriminella världen ska explodera – vilket är risken om den inte kan operera som vanligt! När världens sjukhus plötsligt saknar den nödvändiga skyddsutrustningen för att säkert kunna behandla viruset får hon en idé!

Majoren (Sonja), som nu har Maffiavänner över hela Europa, ser sin chans att kunna fortsätta att göra gott. Hon samlar hela Europas Maffiatoppar på ett hemligt möte där hon erbjuder dem ett nytt sätt att kunna tjäna pengar med hjälp av att tillverka och smuggla skyddsutrustning till alla sjukhus över hela världen.

Alla Bossars knarkfabriker styr genast om sin produktion och börjar tillverka skyddsmasker och visir istället för vitt pulver. Detta smugglas sedan ut på marknaden för olika länders regeringar att betala dyra pengar för. Men på så sätt lyckas Sonja hålla hela den undre världen i fortsatt balans medan sjukhusen och personal kan jobba säkert och hjälpa så många som möjligt tillbaka till livet.

Vad hon inte har räknat med är att Barry har förstått att Majoren överlevt hans attentat mot henne i slutet på förra säsongen. Jagad av en man som aldrig kommer att förstå sig på social distansering så ligger Sonja mer illa till än vanligt…

”INGEN UTAN SKULD”

Av: Peter Arrhenius

Robert Kastell lägger grenen med den rensade, spetsade öringen över den öppna elden och njuter av hur det fräser till i det fjälliga skinnet. Han spanar ut över de norrländska vidderna och konstaterar nöjd att han sannolikt är flera mil ifrån närmaste människa. Goodpastures syndrom påverkar både njurar och lungor och Robert vet att om han skulle smittas av viruset, så är allt över. Därför stack han. Skit i att det inte finns någon intensivvård här. Han behöver inte vara nära sjukhus. Han behöver vara långt ifrån människor. Därför har han tillbringat den senaste månaden på fjället och levt av det naturen ger. Social distansering på riktigt - han har inte sett en enda levande själ på hela tiden. Helt okej. Han älskar inte folk ändå. Och han måste överleva det här. Han har redan dött en gång och lovat sig själv att inte göra det igen förrän han hämnats på de som förstört hans och så många andra människors liv genom sina samvetslösa och olagliga vapenaffärer. Och mitt under brinnande Corona-kris har Sverige nyligen tagit beslut om att försätta exportera vapen till krigsförande länder. Det är sannerligen en besynnerlig värld vi lever i, tänker Robert och vänder fisken.

Anders Speths skriker åt den anställda kvinnan i incheckningsdisken vid Bangkoks Internationella flygplats. Även om ljudet dämpas av den dyra ansiktsmasken han bär, så är budskapet tydligt. Han måste vara ombord på det enda plan som avgår med destination Europa idag. Det spelar ingen roll att det redan är fullt. Han har suttit fast i Bangkok i flera veckor nu - ända sedan vapenmässan han kom hit för ställdes in efter bara halva tiden. Visst det var dumt att åka, men han hade inget val. Det gällde att smida medan järnet var varmt och efter Sveriges beslut att inte kategoriskt förbjuda export till krigsförande länder var järnet glödhett. Kollegan David Hatch hade såklart dragit som en löning med sitt privata plan så fort orden ”lock down” hade hörts utan att erbjuda honom skjuts. Kan ingen förstå: Anders dotter Johanna mår dåligt hemma i Sverige! Han måste hem till henne! Han kan betala. Vad som helst! 

Johanna Månsson får ännu ett sms från Anders. Han sitter tydligen fortfarande fast i Thailand, säger han. Det tror hon vad hon vill om. Han jobbar väl på, som vanligt. Men hon noterar ändå hur orolig han över henne. Han säger det inte rätt ut, men det genomsyrar allt han skriver. Eller om det kanske är mer dåligt samvete än oro. Spelar ingen roll. Han skulle bara veta. Hon mår bättre än någonsin. Hon - som alltid varit överdrivet rädd för bakterier och virus - har till sist fått rätt. Äntligen beter sig världen som hon vill, tvättar sina händer och undviker kontakt. Vinterkräksjukan existerar knappt. Det känns som hon kan andas på riktigt för första gången.

Åsa Schiller-Fantuzzi håller sin dotter från förskolan för fjärde veckan i rad nu. Hon tänker inte lyssna på myndigheternas rekommendationer - inte en chans att hon skickar iväg sin dotter och riskerar att hon blir smittad. Hon kan läsa: hon vet att barn inte drabbas så hårt. Men man kan aldrig veta. Undantag finns. Hon har t o m tagit med sig dottern ut till sin pappas gamla ensliga sommarstuga för att undvika all kontakt med sin make Mario, som i egenskap av läkare jobbar dygnet runt för att rädda livet på smittade patienter. Hon visste att konserv-lagret hon lagt upp i källaren skulle bli en bra investering. Om hon bara kunde få svar på alla de frågor hon ställer på kvällstidningarnas liverapportering-bloggar - men de vägrar ta in dem. Och Åsa kan inte fly känslan att myndigheterna döljer något…

Marianne Lindhe doftar på sin rökiga whiskey. En isbit i. För att spä ut lite - klockan är ändå bara lunchtid. Whiskeyn och den glansiga rökrocken är den enda rök som kommer upplevas den närmaste tiden. Cigaretter är strikt förbjudna. Det har Lilly sett till. Lustigt hur hon lyckas fortsätta göra livet mindre angenämt, trots att de är skilda sedan trettio år tillbaka. Men visst: Marianne checkar redan av alldeles för många riskgruppsboxar, och det sista Lilly vill är att tvingas rensa upp bland alla de pinaler och prylar som fyller våningen om det skulle gå illa. Så dö får Marianne helt enkelt låta bli. Han kanske borde passa på att dödsstäda istället för att fördriva tiden? Utanför panoramafönstren syns promenadvägen längs Norr Mälarstrand. I den här tidiga vårsolen borde det vara trångt med flanörer där, men nu är det bara halvfullt. Marianne tar en mun av den dyra whiskeyn och påminner sig själv: Måste be den hjälpsamme grannen på fyra trappor att köpa Bridgeblandning nästa gång han går till affären. Skit samma att det är pinsamt. Det är också gott. Och det goda vinner i dessa tider.

Jens Riis-Jörgensen njuter av solen som värmer för första gången på ett halvår. När han möter andra under sin Kungsholms-promenad längs Mälaren drar han djupt efter andan och hoppas, hoppas att den han möter ska bära på smittan. Han har läst Agnes Wold. Han vet att det handlar om de små, små vattendropparna, de man ser på vintern som ånga ur munnen. Det är dem han vill åt. Dem och i förlängningen Covid-19. Vilket jävla reportage det kommer bli. Från frontlinjen, på riktigt! Det luktar journalistpris lång väg.