Vi ska såklart inte avslöja några detaljer kring "Så mycket bättre"-premiären i kväll, men satiken om ni inte tar chansen att lyssna på Miss Lis tolkning av Pugh Rogefeldts "Här kommer natten".
Det är så smäktande känslostarkt att den 65-åriga rockräven i bandana tvingas torka ögonen med bordsduken.
Och så Miss Lis passning efteråt:
- Så här känner jag när jag lyssnar på DIN version.
Pugh Rogefeldt (det GÅR inte att kalla honom "Tobbe", tyvärr) blir fortfarande rörd när sommarens inspelningar på Gotland kommer på tal, och säger att han är glad att han tackade ja till TV4 - även om det satt långt inne.
"Försökt att hålla mig undan"
- Jag var väldigt tveksam när jag fick frågan. Jag har varit ganska sparsam med mediaframträdanden och har försökt att hålla mig undan. Det är ju inte bara att sitta på ett slott och dricka rödvin och prata barndom heller, att tolka andras låtar och höra dem tolka mina, det är stort, säger Rogefeldt, som var tuff mot produktionsbolaget.
- Jag sa till Mastiff att jag önskade att det skulle spreta mer om artisterna som var med. Det hade jag som krav. Förra omgången upplevde jag som rätt boring. Alla kände varandra och det var samma typ av artister, det stack inte ut alls.
- När de kom fram till den här uppställningen sa jag: "skitkul, jag är med".
Du och Darin verkar finna varandra direkt, både musikaliskt och privat?
- Ja, visst är det gulligt? Jag känner igen mig i Darins situation, ser hur ambitiös han är och hur mycket han vill. Det är som jag när jag startade.
- Däremot tror jag inte att Darin visste vem jag var, haha.
- Va, vad hette han sa du? Puck!?
I såfall kan det verkligen vara på plats med en uppfriskning.
Pugh Rogefeldt brukar kallas "Svenska rockens fader", en slagning på "kultalbum" i ordlistan ger hans "Ja dä ä dä" från 1969.
De senaste åren har han spelat och turnerat i olika konstellationer, solo, storband och med sin trio, aldrig ens tänkt tanken på att lägga av med musiken.
- Jag har levt ett lagomliv, utan att göra så mycket speciellt. Det har puttrat på. Och jag har ju, utan att skryta, en ganska tung historia... lite kapital att leva på.
Kapital som i odödliga låtar, eller som i cash?
- Nej, haha, pengar har jag inte. Det är bara Tomas Ledin som har pengar, säger han och skrattar högt.
"Lite ärlig och berätta saker"
- Men jag har inte så stora krav när det gäller pengar. Jag har turen att leva i ett land där det finns få fattiga, jag har kunnat leva ett bra vanligt liv ändå.
Men inte bara lätta moln. Du berättar i ditt program om en tung skilsmässa och barn som försummades?
- Ja, men är man med på det här, vilket man är en gång i sitt liv, så måste man vara lite ärlig också och berätta saker, även det som har varit tufft.
- Det var ingen lek att tjäna ihop till brödfödan på sjuttiotalet. Det var löjliga gager och det var inte många som lyssnade på svensk rock i början, innan det exploderade 1973 med Ledin, Uggla och Lundell, säger Pugh, som dock medger att han hjälpte till själv också.
- Vissa perioder levde vi ju ganska tufft, vi söp på och det var efterfester och det ena och det andra. Några år i slutet av sjuttiotalet, 77-81, var det väldigt hårt.
"Inget jag skäms över"
- Jag är en bättre pappa i dag, åt min son som är elva, naturligtvis. Men jag har ingen ångest över den tiden, och när jag pratar med mina stora barn om det nu, att de hade en pappa som var lite ovanlig, så är det inget jag skäms över, och inte de heller.
- Det finns många barn som har det för jävligt på andra sätt och jag älskade mina barn även om jag inte var hemma hela tiden, och var en slarver.
En sak vi inte får höra rockstjärnan berätta om i "Så mycket bättre", är hans nära-döden-upplevelse.
Natten för sex år sen när Pugh Rogefeldt flögs akut med helikopter till Karolinska sjukhuset i Solna.
Han berättar:
- Jag var med på Gyllene Tiders 25 års-turne och kände att det inte var riktigt riktigt med mig. Jag hade ingen känsel på vänster sida, jag kunde gå ner i iskallt vatten och frysa som fan på höger sida, men inte ett dugg på vänstra. De röntgade och hittade en växt i hjärnan. Jag var livrädd. Jag tänkte att det var cancer och ställde in mig på att jag hade ett eller ett par år kvar att leva; "Nu gäller det att stå på och skriva en jävla massa låtar".
Det var det du tänkte, att du skulle få ur dig några fler klassiker?
- Ja, det var det första. Men det var en godartad sak och det gick att få ut den, men det var en komplicerad operation som tog sju timmar. De öppnade hela skallen och det blev skarpt läge: Vi måste göra det NU, annars lever du inte om två månader.
Och vad blev första låten du skrev efter...?
- Nej, det minns jag inte.
- Men HADE det varit en dödlig tumör hade jag nog gjort en jävligt glad platta, ingen sorgsen.
Vilken låt önskar du att du hade skrivit? Du får välja vad du vill.
- Oj, många... men "I saw her standing there", Beatles. En fantastisk låt som känns fräsch än i dag.
"Fick rätt mycket pisk"
Hans egna låtar berättar han att han har ett något komplicerat förhållande till.
"Dinga Linga Lena" till exempel, har han svårt att sjunga och skulle aldrig kunna skriva en sån text i dag.
- Naturligtvis inte. Jag sjunger om en tjej som är 15-16 och var 19 när jag skrev den. Det har jag ingen lust med och jag är ju inte i den situtionen i dag.
- Det enda jag är inne på hela tiden nu är att göra grejer som låter så pass live och äkta som möjligt utan att det ska låta töntigt.
Vad hände med Grymlings egentligen?
- Luften gick ur Grymlings, på nåt konstigt sätt. Det var så mycket andra människor inblandade i det där som var skumma typer. Och det var synd, första plattan vi spelade in var en fantastisk upplevelse.
- Men vi fick rätt mycket pisk av musikpressen, de tyckte inte att det var lika roligt.
Men var det så att Mats Ronander tog din plats?
- Nej, tio år efteråt ville boysen göra en revival och vi hade ett möte. Men jag kände att vi inte skulle kunna återupprepa det på ett värdigt sätt, så jag sa: "Tyvärr killar, jag är inte med".
- Då frågade de Mats Ronander istället.
Pugh Rogefeldt tittar på klockan, ursäktar sig.
Han ska hem, till ön.
Rockern bor på riktigt på Gotland nuförtiden, i lilla byn Lokrume utanför Visby med 300 invånare, flyttade dit 1987 när han inte fick rum med gitarrerna i hyreslägenheten i Stockholm.
Men NÄSTA gång, säger han, ska han ta en utekväll på stan.
- Jag får sånt Stockholm-sug ibland alltså. Stockholm är en fantastisk stad (stad i världen). Men sen när man sitter i en taxikö klockan fyra på fredag eftermiddag och det inte rör sig en meter på flera timmar, då känner man: "Fan, vad skönt att bo på landet".
Han berättar att han inte bara ska se sig själv på TV i morgon.
Pugh Rogefeldt har bokat in sig på "Grå Gåsen" där "Så mycket bättre" spelade in i somras.
- Jag, min sambo och min son ska resa dit med kompisar, bo över, dricka öl, käka gott och se på programmet.
Och gråta åt Miss Li igen.
Så sant som han heter Torbjörn.
