Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Polarpriset är obetydligt – inte ens kungen kommer längre

Drottning Silvia och Kung Carl XVI Gustaf anländer till Polarpriset 2019.
Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Polarprisets vägar är inte outgrundliga. De är bara tråkiga.

All respekt för Diane Warren och hennes gärning, men hon lär tyvärr inte bidra det allra minsta till ett pris som blivit så obetydligt att inte ens kungen kommer längre.

Några timmar efter beskedet om året Polarpristagare börjar jag sondera terrängen på reaktioner. De existerar i princip inte. I internationella medier figurerar nyheten mest i lågmäld telegramform, samt på några musiksajter. Polar prize trendar inte på Twitter. Ingen bryr sig.

Jag kan förstå det. Även om jag i teorin är svag för att kombinera Nobelpristraditionen med det svenska popundret, så har ju Polarpriset under sin cirka trettioåriga historia främst fungerat som ett sätt att bekräfta män i övre medelålderns musiksmak. Fram till i dag, hade bara fem kvinnor fått det. 

Ur det perspektivet är Diane Warren förstås ett korrekt val. I snart 40 år har hon varit en tungviktare på de kommersiella topplistorna, och att lyfta en kvinnlig låtskrivare är förstås hedervärt. Dessvärre är Polarpriset i större behov av ett slags legitimitet. Att juryn nu lyfter fram en slipad hitmaskin är så förutsägbart att jag undrar om man undermedvetet försöker att avveckla priset i ett anfall av hopplöshet.

För att den här typen av evenemang ska fungera behövs ju en känsla av mystik: Anor som hos Nobel. Ikonisk stjärnglans som hos Oscar. Sådant tar tid att bygga, och de senaste decennierna har Polarpriset fungerat som bäst när man åtminstone har kunnat gå i gång på själva festen. Som när man fick känna patriotismen flöda i blodet av att Patti Smith bölade till First Aid Kit eller när Grandmaster Flash kallade drottningen för sin ”homegirl”. Där fanns nåt rart att bygga myter på.

Därför undrar jag varför juryn åtminstone inte haft sinnesnärvaro nog att välja Dolly Parton? Om man nu ändå ska göra förutsägbara val, så satsa på något som ligger rätt i tiden. Hennes roll som symbol för både kvinno- och klasskamp, har ju vuxit sig allt starkare, samtidigt som hennes förbisedda låtskriveri fått ett erkännande. Dessutom är hon fruktansvärt rolig, och en sann fröjd för ögat. Dolly och drottningen! Det hade vart nåt.

Men Polarpriset trilskas, och förblir därmed ett slags besynnerlig svensk hedersgrammis som i år inte ens kommer att delas ut av kungen. (Han är visst på statsbesök då.) Som musikintresserad svensk kan man ju alltid hoppas på att Jocke Berg åtminstone blir sur på någon kvittrande Tilde de Paula-typ på festen i år med, men det kanske inte är något att skryta om för världspressen.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.