Kanske handlar det om en enkel överlevnadsstrategi där distansen till det värkande allvaret alltid är precis ett skratt långt. Pernilla Wahlgren tror att det är hennes svarta humor som genom åren dragit henne upp ur de svåraste stunderna, och in i nya projekt. Bara hon kan obekymrat bli ”analkrampens språkrör” eller erkänna att hon trimmar sonen Benjamins ”rövhår”, och samtidigt ratta både en artistkarriär och ett litet nöjesimperium.
När andra håller på att krackelera under julstressen har Pernilla varit uppe och jobbat med den kommande showen och realityserien ”Wahlgrens värld” till halvtvå på natten. Klockan åtta på morgonen knackade tv-teamet på dörren igen, och sen dess har dagen öst på.
”It’s the hard knock life”, som det heter i Annie-musikalen, och för Pernilla har det pågått bra länge nu:
Du firar 40 år på scen. Man behöver inte kunna jättemycket matte för att förstå att det är barnarbete involverat. Inte i gruvorna, men ändå!
– Jepp.
När du var liten: Var det ett självständigt val att ställa sig på scen eller blev du mer vallad in i den fållan av dina föräldrar (skådespelarna Hans Wahlgren och Christina Schollin)?
– Det var helt självständigt! Jag gick i barnteatergrupp när jag var liten, och älskade varenda sekund. Min första huvudroll gjorde jag i musikalen ”Annie” när jag var 11, och jag minns att jag gick på audition helt själv. De har aldrig försökt få in mig eller pushat mig. Däremot har de sagt att de förstår om jag vill hålla på med det här, för det är världens roligaste yrke. Sen såg de väl att jag hade talang, det gör man ju om man jobbar med det själv. Som med Benjamin, där såg jag det tidigt.
Du pratade i din senaste podd om att barnen haft en fas där de skrutit om sina kändisföräldrar. Hade du själv en sådan fas?
– Jag undrar det. Jag tror inte det. Den här kändisgrejen har ju kommit på senare tid med dokusåpastjärnor som är kända bara för att vara kända. När jag var liten sa man inte riktigt kändis, och det var inte någon jätteuppmärksamhet runt min mamma. Jag tyckte nog tvärtom att det var jobbigt. När jag började sjuan i Adolf Fredrik tyckte jag det var jobbigt på uppropet när alla vände sig om och stirrade. Alla visste att jag var Christina Schollins dotter.
Det finns ju också många som irriterar sig på er klans dominans. Hur har du märkt av det?
– Ja, men som med ”Wahlgrens värld” – antingen älskar man det eller så tänker man att vi bara är kändiskåta och vill synas. Då får de tycka det. Sen retade de sig nog mer på det precis när barnen började. Men varje gång har vi levererat, och gjort det väldigt bra.
Som när Bianca tävlade i ”Let’s dance”?
– Ja, det är klart att hon kom med för att hon var en Wahlgren och en ung bloggare. Men sen bevisade hon ju hur bra hon var.
Hur har du hanterat alla åsikter genom åren?
– Jag är hårdhudad. Har en väldig distans och självironi. Kan till och med skratta åt folk som stör sig på mig.
– Annars så känner jag att man kan inte bli älskad av alla. Mitt råd till Bianca, som lever så otroligt mycket på sociala medier och får mycket kommentarer, är att fokusera på de som gillar henne och inte på alla haters. Det är därför vi gör realityshowen – för att den positiva responsen är så pass mycket större än den negativa. Hade det varit tvärtom, hade vi inte orkat.
LÄS MER: Pernillas vändning – i relationen med Emilio
Driver med kändisskapet
Jag kan ibland tänka att du präglas av en nästan extrem självdistans. Det mest sedda klippet på Youtube på dig är när du sjunger ”Skyll på mamma” på Allsång på Skansen…
– Med Benjamin!
Ja, ni ironiserar över kändisskapet och artistfamiljen Wahlgren. Och du har till och med ställt upp i ”Roast på Berns”, och så realityserien och podden på det…
– Jag älskar att driva med andra människor, men älskar precis lika mycket att driva med mig själv. Jag har tyckt om när man gör karikatyr på mig i ”Hey baberiba”, samtidigt som kolleger kan ta illa vid sig av sånt. Jag kommer att driva med mig själv jättemycket i showen också. Jag tror att min självdistans är en av mina största tillgångar.
Vad ger det dig att vara med i ”Wahlgrens värld” då?
– Ekonomiskt är det såklart fantastiskt! Jag skulle inte gjort det om det inte var otroligt bra betalt, för det är väldigt utelämnande och tar lång tid. Men sen har jag aldrig fått så mycket kärlek och uppskattning som för det här programmet och min och Sofias (Wistams) podd. Det är ändå rätt coolt att veta att folk gillar mig för den jag är.
Hur kommer ni överens om inom familjen vad ni vill visa upp?
– Jag och Bianca är fasta, medan Oliver och Benjamin får vara med när de vill och har lust. Ingen kan kräva något av dem. Vi får också titta på avsnitten innan, och där har vi all rätt att klippa bort saker. Men sen har ju Bianca en Yotubekanal, och jag såg själv nyss hur hon lagt upp en film på mig i baddräkt. Det har jag aldrig gått med på, så jag kommer inte undan hur jag än gör.
Men du verkar ju inte blyg. Du har ju pratat om din analkramp och allt möjligt…
– Ja, den historien började faktiskt med att jag bloggade om det, och det är ett av mina mest besökta inlägg. Det visade sig att rätt många har det, utan att prata om det, och utan och söka hjälp. Så jag blev plötsligt ett slags analkrampens språkrör. Blev till och med tillfrågad att sitta hos Malou och prata om det.
För mig som inte vet, vad är analkramp?
– Jag vet inte ens om det heter det. Du får kramp i analen. Ungefär som om du får det i vaden eller foten. Vad ska jag jämföra med? Det är nästan som förlossningsvärkar, och kan göra så jävla ont. Men det är också ett roligt ord, och jag har pratat om det i podden, där vi även hade med en läkare som sa att man kunde bota det med lite botox. Så eftersom jag inte har något i ansiktet, kanske jag ska ta lite i arslet? Ha, ha!
Men kan det ibland bli för mycket självdistans? Jag tyckte, ärligt talat, inte att Magnus Betnérs ”roast" av dig på Berns var särskilt kul. I alla fall inte det där om att det här ”bara var verbal misshandel”…
– Jag har ju en väldigt svart humor själv, och det har räddat mig ur många depressioner och stunder som varit jobbiga. Jag tror på riktigt att det är det som har gjort att jag inte behövt äta antidepressiva eller gå till psykologen. Jag har kunnat se det roliga i det tragiska.
– Sen skrattet fastnade i halsen, absolut. Det var ju inte som att jag reste mig upp och var sur, utan jag tänkte väl att nu får jag bjuda på det här, när jag har tackat ja.
Lättklädda bilderna uppmärksammades stort
Jag blir så imponerad över hur du ändå överlevt i branschen i 40 år, både vad gäller att hantera kändisskapet och att upprätthålla en karriär. Har det alltid varit självklart för dig att sticka ut och testa nytt?
– Jag skulle väl säga att jag har varit modig eftersom jag vågat prova på olika saker. Min rastlöshet är en stor drivkraft. Istället för att göra en tredje musikal på samma trygga teater, ha jag sökt mig till något annat. Jag kanske testar en business, och kör på.
– Sen har jag gjort dumma val också. Som är jag fick erbjudande om att göra lättklädda bilder i Café. Jag var så trött på att vara ful i barnteater då, så lite snygga bilder kändes precis som vad jag ville göra. Men sen lanserades det samtidigt som barnprogrammet ”Nicke och Nilla”, så det kanske inte var rätt tajming…
Hur känner du för de bilderna i dag?
– Då hoppades att jag på att kunna se tillbaka på dem, och tänka ”vad snygg jag var”, och det är verkligen så jag känner. Det är fina bilder, inget jag skäms över, och jag visar ingenting egentligen, även om det blev ett rabalder då.
– Hade jag visat hela brösten, hade jag säkert skämts, men inte nu. Sen tycker jag det är ascoolt med Bianca som aldrig har tagit sådana bilder. Hon vill inte.
Det är en annan tid nu?
– Ja, det har blivit lite billigt med lättklädda bilder.
Apropå ny tid. Hur känner du för #metoo?
– Jag tycker det är jättebra att det har kommit upp, och jag tycker det är fantastisk att de som har betett sig illa har fått stå sitt kast. Sen har jag klarat mig jättebra. Det är aldrig någon som gjort något jag mått dåligt över. Musikalbranschen är väldigt flörtig och man tar på varandra, för att man är dansare och så. Men då är alla med på det.
Har du inte ens mött sexism och nedsättande kommentarer?
– Nej, jag har inte det. I de musikaler jag har varit med, har jag haft bättre betalt än männen. Tack och lov har jag klarat mig. Jag tror att det är något helt annat på privatteatrarna, än det som händer på Stadsteatern och Dramaten.
Ändå beskriver du dig ofta som hårdhudad. Hur kommer det sig?
– Mamma har ju frågat mig flera gånger hur jag orkar med alla elaka kommentar när jag bloggar: Blir du inte ledsen? Men, nej. Jag kan bli irriterad, men oftast ser jag det roliga i det.
Man kan ju bli för hårdhudad också, och lite förlora kontakten med sina känslor…
– Så har det nog varit lite på det privata planet. Att jag har blivit ganska sårad själsligt. Det har nog gjort att jag inte träffar någon. Jag vågar inte släppa in någon. Det ska mycket till innan jag släpper in en kille i mitt liv och tillåter mig att våga bli kär.
Hur är det med det nu?
– Nej det är inget, och det är ganska skönt. Jag vet inte hur jag ska kunna lägga fokus på det just nu. Det får komma när det kommer. Självklart hoppas jag. Jag vill inte leva själv resten av livet. Jag tar upp det i showen också. Mitt bland allt folk, och bland alla framgångar, så känner jag mig självklart ensam. Det gör jag. Men inte så ensam att jag vill vara på Tinder eller aktivt dejtar.
LÄS MER: Pernilla berättar om sex- övergreppet under massagen
Försoningen med exmakarna
Du är ju också i fasen där barnen börjar flytta hemifrån…
– Ja, nu är det två kvar. Men den dagen Benjamin flyttar och Theo är hos sin pappa… Fast ännu så länge njuter jag oftast av att vara ensam. Jag sitter inte och gråter och tycker synd om mig själv. Utan jag är lite bekväm, och ringer inte den där killen och styr upp en dejt.
Det blir ju en högre tröskel till att träffa någon när man är äldre, än när man är yngre och formbar. Eller?
– Ja. Det är jättesvårt. Och ”Wahlgrens värld” gör det ju inte bättre. Många blir nog avskräckta. Det är jobbigt. Det är skitkul att alla ser kaoset i vårt hem, men ur dejtingperspektiv är det inte det mest positiva. När man bara vill vara härlig, sexig, lugn och smal, så vet de redan allt.
– Sen blir jag inte yngre. Och även om jag alltid har haft killar som varit yngre än mig, så måste jag nu titta på killar som är äldre. Jag kan ju inte ligga kvar och bara vilja dejta 30-åringar när jag fyller 50… Så nu vet jag inte vad jag har för typ, och jag attraheras inte av gubbar, samtidigt som det är många gubbar som skriver till mig.
– Det värsta är att jag måste inse att jag är en 50-årig käring.
Du verkar samtidigt ha en fantastisk förmåga att förlåta i gamla relationer?
– Ja, om jag känner att mina barn mår bättre av det, så gör jag det. Som båda min exmän. Det är så mycket bättre för alla om vi har en bra relation. Om det däremot är någon som har sårat mig, som jag inte behöver i familjen, då kan jag vara långsint.
Kändes det ändå inte lite läskigt att ha en återföreningsmiddag med Emilio (Ingrosso) i tv nu i höstas?
– Vi hade ju gjort det innan. Det här är något som har byggts upp successivt. Jag skulle ju inte gå från att vara osams till att ha försoningsmiddag med ett filmteam. Utan då hade vi redan setts vid andra tillfällen. Och trots att ungarna är vuxna, tycker de att det är så kul när vi är tillsammmans. Så det är jag glad för.
Du återkommer ofta till att din största sorg är att drömmen om kärnfamiljen sprack. Samtidigt så framstår ni ju som värsta härliga storfamiljen. Är inte det lite paradoxalt?
– Jag är skitstolt när jag står med mina fyra ungar. Fan vad jag har roddat! Samtidigt hade jag älskat att åka ut på turné, och komma hem till ungarna och en pappa som lagar middag. Men så har det aldrig varit, utan jag har fått pussla med papporna. Nu låter det ju som att jag vill ha en man bara för det är praktiskt. Men det är ju något med det där, bilsemestrar och så.
LÄS MER: Pernilla Wahlgren: "Det vore härligt att få vara kär"
Stora längtan efter barnbarn
Dina föräldrar fyller 80 i år. Är det något du grunnar på?
– Det är ju så sjukt pigga båda två, och de lever livet i Spanien, där de sitter på playan och dricker sangria med sina bästa kompisar. Sen är det klart att jag fattar att de en dag kommer att bli tröttare, men är det några som kommer leva till de är 110, så är det mamma och pappa.
Hur känns det för dig själv att gå in i en ny fas då? Hur långt borta är det till exempel att bli farmor eller mormor?
– Det är sjukt! Det var någon som sa det, och då tänkte jag först ”gud vad hemskt”. Samtidigt är jag färdig. Jag har fått mina fyra barn, och vill inte ha fler. Jag hade gärna fått ett femte i samma relation, men inte med en tredje pappa. Sen Oliver är 28, och då hade jag två barn själv. Bianca har sagt att hon vill ha barn om kanske tre år. Så nu längtar jag jättemycket efter att bli mormor. Då får jag den lilla bebisen och slipper skriken på nätterna. Samtidigt vill jag ju att barnen ska få egna barn när det passar, att det är rätt, och att de inte ska behöva gå igenom vad jag har gått igenom. Jag vill att de ska få vara en familj där båda föräldrarna är närvarande.
Hur mycket curlingmamma är du? Själv blev du ju vuxen tidigt med barn och jobb, medan dina egna barn knappt verkar kunna tvätta?
– Det är ju sant. Verkligen. Jag tänkte på det häromdagen. Bianca och barnen är jättebra på att hjälpa till med dukningen och att laga mat, men jag har glömt att lära dem att ta undan tallriken efter middagen. Hur kunde jag glömma det? Men jag vet att mina barn alltid är supersociala, jätteartiga, tar i hand, och är genuint intresserade av andra. Det får jag ofta höra, och då kan jag ta att de inte kan tvätta.
Men att du hjälpt till att trimma Benjamins ”rövhår”. Har du verkligen det?
– Ja, men det låter mycket värre i programmet än vad det var. Nej, han kom inte riktigt åt. Vi skrattade gott under tiden.
Är det inte skönt att fylla 50 då, och inte ens behöva tänka på det där med om man ska skaffa ett barn till?
– Ja borde ju ha ångest för att jag inte hittat kärleken. Det är ju enklare att dejta när man springer på krogen. Du kommer inte hitta mig i baren på Riche klockan två på natten. Då är jag hemma.
Någon man däremot skulle kunna tänkas hitta där i baren är Bianca. Kan du vara orolig för henne?
– Nej, den värsta perioden är ju när de var 15–18, och börjar dricka alkohol, trots att det inte får. De stängde av telefonen för att man inte skulle ha koll på dem. Det var fruktansvärt, och det var extremt jobbigt att vara själv i allt det. Det har varit våra jobbigaste perioder. Hon hatade mig för att jag satte gränser. Men så länge de bor hemma, vill jag ju veta när de kommer hem. Nu bor hon ju i lägenhet, och då är det inte som att jag ringer och kollar om hon sover hemma. Man släpper taget.
Jag hörde i din podd att du ska vara naken i showen – i dubbel bemärkelse. Vad betyder det?
– Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja. Jag kommer att födas i alla fall, och sen får vi se om det blir naken eller ej.
Showen heter ju ”Kort, glad och tacksam”. Kommer det finnas stygn av svärta också eller kommer det mest vara glatt och tacksamt?
– Det kommer mest att vara glatt och tacksamt, men även en del svärta – som sorgen över att jag saknar en kärnfamilj. Det kan ju andra skilsmässoföräldrar också relatera till. Det är faktiskt jag och Benjamin som har skrivit en låt tillsammans. Showen måste ju få bottna i något också.
Vad gör dig då glad och tacksam?
– Mina vänner och barn gör mig glada. Vi skrattar otroligt mycket. Och tacksam är jag för allt jag har fått vara med om i livet, att jag fyller 50, är frisk och mår bra. Sen är jag sjukt tacksam över mina barn – det är fanimej det bästa jag har gjort.
