Övergreppen drev Whitney in i misären

Mary Jones berättar hur hon bara var borta en halvtimme för att köpa cupcakes. Det var lördag, dagen före Grammygalan, och den 48-åriga Whitney Houston hade precis lagt sig i badkaret på sitt rum på Beverly Hilton Hotel i Beverly Hills. När assistenten Jones kommer tillbaka med bakverken forsar vattnet ut i sovrummet, och artisten flyter med ansiktet ned mot vattnet.

Det är sex år sen nu, men Jones ögon tåras när hon berättar i filmen ”Whitney” som är den första auktoriserade dokumentären om sångerskan.

Dödsorsaken kommer att fastställas till drunkning med hjärtsjukdom och droger som bidragande faktorer. Men vad som drev den en gång så sofistikerade och strålande popdrottningen till den självdestruktiva punkten, det kan ingen rättsläkare svara på. Och med den frågan ringandes i huvudet beslöt sig den Oscarsbelönade regissören Kevin Macdonald för att hitta ett svar. Trots att han från början inte ens ville göra filmen.

– Mitt första svar var att jag inte alls var intresserad, säger han till Hollywood reporter. 

– Men sen träffade jag Nicole David, hennes agent, som var oerhört nära henne. Och hon sa ”jag förstår helt enkelt inte vad som hände, hon var min finaste flicka”.

– Så jag tror att det var kombinationen av att det fanns ett väldigt intressant personligt mysterium, men också att den här kvinnan var ett musikaliskt geni. Hon hade en så stor påverkan på kulturen, men det togs inte på allvar.

De ytliga detaljerna som att Whitney Houston brottades med missbruk och levde i ett minst sagt destruktivt äktenskap med rapparen Bobby Brown var förstås redan kända. Men Macdonald beslöt sig för att gå djupare än så:

– Ganska tidigt när jag tittade på materialet, så sa ja till klipparen ”jag tycker att Whitney ser ut som någon som har blivit sexuellt utnyttjad, hon har en frigiditet, hon är inte sexig”. Jag hade ingen aning om det var sant, säger Macdonald till Screeen och fortsätter:

– Men sen sa någon till mig att hon hade berättat för dem att hon hade blivit utnyttjad, men de ville inte berätta det framför kameran. Då lyckade jag få Gary, hennes bror att berätta om hur han hade blivit utnyttjad (av sångerskan och kusinen Dee Dee Warwick). Hans fru Pat (Houston), Whitneys före detta manager, berättade sen att Whitney också hade pratat om det. Till slut tre veckor före den sista klippningen, så fick jag en intervju med Whitneys assistent och förtrogna, Mary (Jones), som är den som pratar om det i filmen.

– Det var som alla stora detektivhistorier. Det låste upp så många saker om hennes sexualitet, missbruk och relation till föräldrarna.

Filmen argumenterar för hur Whitney på ett förödande sätt hela tiden behövde dölja sitt sanna jag. Hon lanserades som en oskuldsfull amerikansk ”sweetheart” från en fin och kristen familj. Men egentligen var hennes barndom turbulent, och utöver kusinens övergrepp, präglad av frånvarande föräldrar och mobbning. Drogerna kom in i hennes liv redan i tonåren, och hennes största kärlekshistoria, den med väninnan Robyn Crawford, accepterades aldrig av familjen.

Hur illa han än behandlade henne, blev Bobby Brown för Whitney någon som kunde göra henne mer hetero, mer svart (hon brukade hånfullt kallas ”Whitey”), och dessutom lite upproriskt farlig. Missbruket blev en tillflykt, och eftersom Whitneys miljonsuccé försörjde en hel krets av vänner och familj, fanns det ingen som vågade stoppa henne, förrän det var försent.

Berättelsen slutar i absolut tragik, men trots att den närmaste omgivningen inte presenteras i någon förlåtande dager, så har i princip alla utom den utpekade flickvännen Robyn Crawford ställt upp.

– Jag hade inte gått in i projektet om  jag inte hade haft ”final cut”, säger Macdonald till Hollywood reporter. 

– Men vi hade faktiskt ett ganska trevligt samarbete utan bitterhet. Och de har stöttat filmen även om den tar upp många känsliga frågor.

Det enda familjen inte riktigt tycks vilja beröra är ödet för Whitneys dotter Bobbi Kristina Brown som dog 2015, 22 år gammal, efter att liksom sin mamma hittats i badkaret. 

Men assistenten Jones berättar om hur flickan övergavs och levde i föräldrarnas misär, med neddragna persienner, droger, och maniskt ritade bilder av djävulen på väggarna. Just vid den tanken tar orden slut för de anhöriga.