Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Olle Ljungström fängslade ett helt land – men de sista dagarna tillbringade han ensam

Han fängslade ett helt land med sina texter och melodier.

Men sista dagarna tillbringade han ensam och tog sig knappt ur sängen.

Här berättar Olle Ljungströms familj, vänner och kolleger om den gudabenådade artisten som älskade att spela golf men som brände sitt ljus i båda ändar.

– Han var, som hans mor beskrivit honom, alltid högst upp i träden, säger pappan Anders Ljungström.

Olle Ljungströms musik

Soloalbum

1993 – Olle Ljungström

1994 – Världens räddaste man

1995 – Tack

1998 – Det stora kalaset

2000 – En apa som liknar dig

2001 – Bäst (samlingsalbum)

2002 – Syntheziser

2009 – Sju

2012 – Så mycket Olle Ljungström (samlingsalbum)

2013 – Släng in en clown

Album och EP:s med Reeperbahn

1979 – Reeperbahn

1980 – Reeperbahn EP

1981 – Venuspassagen

1982 – Samlade singlar

1983 – Peep-Show

1983 – Intriger

FAKTA

Fastställd förvärvsinkomst:

2014 305 300 kronor

2013 226 800 kronor

2012 154 500 kronor

Olle Ljungström ägde inga fastigheter, satt inte i något bolag.

Fordon: Avställd EU-moped. Yiying, 50 cc.

I februari tatuerar Olle Ljungström in en sköld över bröstet med texten “God jul forever”.

Han har ofta sagt till sin vän Petri Pullinen att han nog inte skulle få uppleva en till jul.

Foto: ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

När Petri meddelar att han måste åka hem “minns” Olle plötsligt nya saker som måste göras.

– Han bad mig flytta tavlor, “just det, ta ner vinterskorna också” och när jag var på vinden var det alltid något annat. Han ville ha sällskap så länge som möjligt. Han kände sig väldigt ensam. “Vad fan spelar det för roll, alla ska dö”, kunde han säga. Men när han hade det svårt sa han rakt ut att han faktiskt var rädd för att dö. Framför allt var han rädd för att dö ensam.

 

 

 

Foto: ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Olle Ljungström halvsitter, som vanligt, i dubbelsängen på övervåningen när vännen Petri Pullinen sticker in huvudet.

Olle plinkar på sin gitarr.

“Här kommer den jävla finnen, och han är sen som vanligt”, sjunger han.

Runt sängen ligger gitarrer, staffli, förstärkare, målarfärg.

Det luktar cigarettrök.

Vid ena väggen står ett vitrinskåp.

I det finns ett ovanligt “Vår horkarl till kung”-mynt, plånbok, körkort, klockor, kameror och en gubbe dynamit.

De senaste veckorna har Olle Ljungström inte kunnat lämna sängen mer än tre-fyra timmar om dagen. Då, när han väl orkar stå, ägnar han sig åt sin konst.

Kvällarna fördriver Olle med att titta på tv, ofta “Southpark” innan han tar en insomningstablett. Hemtjänsten och hemsjukvården kommer fyra-fem gånger om dagen.

Ser till att han äter, städar, ger honom mediciner.

Han har ständigt ont.

Känner sig ensam.

 

LÄS MER: Olles och mammans sista möte

 

 

 

"Den tar rätt in i hjärtat, det tycker jag också"

På Lidingö, där Olle Ljungströms farföräldrar bodde, fanns en tårpil.

Det är den Olle sjunger om i “Jag och min far”, förklarar hans pappa Anders Ljungström.

– Den här låten han skrev om mig, den tog jag inte med en klackspark, det kan jag säga. Jag minns att han kom hem med den inspelad på någon demo. Han satt och tittade på mig när han spelade upp den. Han ville alltid att vi skulle lyssna på det han gjort, säger han.

Andra människor undrade förstås alltid vad Anders tyckte om “Jag och min far”.

– Den berör ju, den berör alla. Den tar rätt in i hjärtat, det tycker jag också.

Hur är det som förälder att veta att ens son kommer gå bort innan en själv?

– Fruktansvärt. Och vi har det väldigt jobbigt. Man kan nästan inte sova eller äta. Man tänker bara på det här, man bara gråter.

 

 

På Pizzastugan, en av två pizzerior i Sollebrunn, äter Petri Pullinen kebabpizza.

– Olle är fanimej den enda svensk som någonsin skjutit en finne i ryggen.

Jaså?

– Ja, jag plockade undan färg som låg på golvet. Pistolen hade han framför tv:n. När han skulle flytta på den gick det av ett skott.

 

LÄS MER: Olle Ljungströms liv i bilder

 

Sollebrunn har 1 440 invånare.

"Ibland gick de förbi och pekade 'där bor Olle Ljungström'"

En av dem var Olle Ljungström, som bodde i byn Gräfsnäs, ett par kilometer bort.

– Första gången jag sprang på honom hade han på sig en halsduk och mössa trots att det var sommar. Andra gången kom han gående i kilt. I Gräfsnäs visste folk vem han var. De hade respekt för det. Men ibland gick de förbi och pekade “där bor Olle Ljungström”.

 

 

 

Förmodligen, sa Olle Ljungström själv, skulle han inte ens överleva 2000-talet.

– Jag har en romantisk bild av att åldras. Det vore härligt att sitta i min apelsinlund och ha barnbarnen som springer runtomkring, röka pipa, ha hängslen, och vara fet och se ut som Marlon Brando och få hjärtattack. Men samtidigt… Det känns inte riktigt som att jag kommer få vara med om det. Därför är åldrandet tråkigt. Det blir inte roligare direkt, sa han i “En film om Olle Ljungström”.

 

Olyckorna, och sjukdomarna, var många – bland annat diabetes och Hepatit C. Njurarna och levern krånglade, berättar vännerna.

För fem år sen drabbades Olle av en stroke inne på ICA i Sollebrunn. För två år fick han ytterligare en. 2013 bröt han sex revben.

– Först gick en stol sönder i mitt kök så jag föll ihop. Då gick två revben. Sen satt jag i trappan och öppnade post och langade de tomma kuverten framför mig. Så reste jag mig upp, lite klumpigt eftersom jag hade ont, och då halkade jag på ett av kuverten och åkte rätt ner och bröt fyra till. Jag skrek som en vild basun, förklarade han för Aftonbladet.

"Han var alltid högst uppe i träden"

Under en spelning på Liseberg, samma år, föll han tydligt berusad av scen efter att flera gånger ha kommit av sig i låtarna.

Olle försökte ändå, med nedblodat ansikte, genomföra konserten.

Han var inte rädd om sig. Det hade han aldrig varit.

– Han var, som hans mor beskrivit honom, alltid högst upp i träden, säger Anders Ljungström.

 

Vid slottsruinen i Gräfsnäs svingar Petri Pullinen en imaginär golfklubba genom luften.

Nedanför honom ligger sjön Anten, vinden river upp vita sprickor i den mörka ytan. På dess botten finns, enligt Petri, 30 000 golfbollar.

Det var hit Petri och Olle brukade ta med sig en picknick-korg och skjuta ut bollar i vattnet för att avreagera sig.

– Det var rätt ofta, säger han.

Olle Ljungströms musik

Soloalbum
1993 – Olle Ljungström
1994 – Världens räddaste man
1995 – Tack
1998 – Det stora kalaset
2000 – En apa som liknar dig
2001 – Bäst (samlingsalbum)
2002 – Syntheziser
2009 – Sju
2012 – Så mycket Olle Ljungström (samlingsalbum)
2013 – Släng in en clown
Album och EP:s med Reeperbahn
1979 – Reeperbahn
1980 – Reeperbahn EP
1981 – Venuspassagen
1982 – Samlade singlar
1983 – Peep-Show
1983 – Intriger

Petri är förtidspensionerad, har tidigare arbetat med lite av varje – som truckförare, maskinist på ett grustag, snickare och parkarbetare.

För två-tre år sedan slutade han missbruka amfetamin.

– Jag har haft ett och annat återfall, men inga allvarliga grejer. Jag var amfetaminist och Olle hade varit heroinist. Vi var överens om att det var ett fördärv, något som förstörde för människor runt om en. För två och ett halvt år sedan frågade han mig om jag kunde fixa droger till honom. Jag sa att jag inte tänkte göra det. Sen gick det några dagar. Då sa han att vi inte hade kunnat vara vänner om jag ordnat det åt honom. Jag tror att han testade mig.

 

 

 

2002 reste Olle Ljungström till ett krigshärjat Afghanistan tillsammans med konstnären och fotografen Pål Hollender och dennes mjölkhandlare Hamid.

Tanken var att skildra landet ett år efter den amerikanska invasionen.

Ingen annan ville följa med, efter omfattande försäkringsstrul.

Trion åkte oförsäkrad.

– Det var många gräl mellan Olle och Hamid. Hamid förklarade väldigt basala saker om livet för Olle som sa “du behöver för fan inte förklara för mig att folk har det svårt”, säger Pål Hollender.

De hann bara vara i Kabul i några dagar innan Olle låste in sig på sitt rum.

– Han surade. Hade lyckats köpa en flaska vin. Det är strängt förbjudet där, men han gick till någon kinesrestaurang där man kunde köpa under disk, säger Pål Hollender.

Plötsligt hörde han en explosion utanför hotellet. Olle, som var ensam på hotellrummet, fattade en kamera och ställde sig på balkongen.

Tio minuter senare exploderade en andra bilbomb.

– Olle flög in i rummet. Alla fönster var trasiga. Allt var kaos. 35 personer dog på torget. Han såg dem brinna upp. Vi hittade honom paralyserad i sängen, säger Pål Hollender.

"Olle var en dödssökare"

Efteråt, i Sverige, cirkulerade rykten om att Olle, under resan, både skulle ha skjutits och fått splitter i foten.

– Olle var en dödssökare. Han förvånades över att vara mitt i döden men att han ändå inte lyckades dö själv. Efteråt har han sagt att han fick splitter i foten, men det stämde inte. Han gick ur den explosionen helt oskadd, vilket jag tycker är mer anmärkningsvärt, säger Pål Hollender.

Efter bombattentatet gav sig Olle Ljungström ut på Kabuls gator – i jakt på lugnande medel.

– Han skaffade väldigt kraftiga Valium hos en apotekare. Men han tyckte inte att det räckte, utan köpte också en ordentlig klump opium på gatan. När vi upptäckte det försökte vi på alla sätt få honom att släppa ifrån sig det där opiumet. Det gick inte. Han hade opium i hattbrättet, i skorna och överallt, säger Pål Hollender.

 

 

I en liten by, som Gräfsnäs, sprids rykten fort. Vissa av invånarna slutade hälsa på Petri Pullinen när hans missbruk blev känt.

Det gjorde honom ledsen.

Olle Ljungström. Foto: Samuel Unéus

Men Olles vänskap förändrade de andra invånarnas inställning till Petri.

– Olle hjälpte mig mycket. Han gav mig jobb, lät mig snickra staket, hyrde en grävmaskin när jag breddade hans uppfart. Genom det fick han mig mer accepterad i Gräfsnäs igen. Det var väldigt fint av honom. Han trodde på mig.

 

 

Olle, Pål och Hamid begav sig mot Kandahar – talibanernas, då, enda fäste i Afghanistan.

Syftet var att få en intervju med en talibanledare.

Väl framme i Kandahar spred Pål Hollender ordet att han erbjöd 10 000 kronor åt den som ordnade ett möte med en ledarfigur.

Ytterligare 20 000 skulle betalas ut när mötet var avklarat.

En knapp vecka gick.

 

Ingenting hände.

– Olle höll sig på rummet, såsig av allt Valium och opium. En dag var jag och Hamid i väg för att filma en bodybuildingtävling. När vi kom tillbaka till hotellet var det full uppståndelse, säger Pål Hollender.

Människor rusade fram och tillbaka. Hotelldirektören kom springande och var upprörd, han meddelade Pål Hollender att de omedelbart var tvungna att packa ihop och ge sig av.

– Jag undrade ju vad som hade hänt. Hotelldirektören förklarade att tjugo minuter tidigare hade det kommit ett stort följe tillsammans med killarna jag betalat 10 000 kronor. Med sig hade de en talibanledare, säger Pål Hollender.

Talibanerna visades till svenskarnas rum. På plats fanns bara Olle Ljungström.

– De knackade på och öppnade dörren. Olle ska ha stått naken och dansat på sängen. Detta i ett land där man inte ens får ta av sig skjortan inför andra människor utan att det anses ofint. De blev fruktansvärt upprörda och strömmade därifrån, säger Pål Hollender.

Bara minuter senare flydde trion, i all hast, Kandahar.

 

 

Petri tittar upp mot de mörka molnen och konstaterar att det nog blir regn.

– Olle gillade att gå ut i regnet. Det var lugnt då, inte så mycket folk. Han brukade promenera runt i Gräfsnäs när det regnade.

 

 

Totalt tillbringade Olle Ljungström veckor i Afghanistan.

Vid hemkomsten spökade minnena från det Olle varit med om.

– Det är klart att han hade posttraumatiskt stressyndrom efteråt, säger Pål Hollender.

Han började gå i terapi.

– Jag tycker att han blev lite tyngre. Naturligtvis. Han var i helvetet på jorden.

Även Oisín Cantwell, journalist på Aftonbladet och vän till Olle Ljungström, såg en plågad människa.

 

LÄS MER: Olle Ljungström är död

 

– Vi var och drack öl någon månad efteråt. Då pratade han en del om det på ett dämpat sätt, det där var ingen rolig upplevelse. Han var utan tvekan plågad av det han hade sett.

Men terapin hjälpte inte. Olle trasslade återigen in sig i ett svårt heroinmissbruk.

– Jag har i och för sig tänt av flera gånger och det har inte varit så besvärligt. Men den sista gången var det besvärligt. Då var jag på sjukhus. Efter att ha varit i Afghanistan var jag uppe i fruktansvärda doser, sa han i Aftonbladet.

 

 

Vi lämnar sjön Anten och slottsruinen och sitter i bilen, på väg till Olles hus i Gräfsnäs.

Petri visar vägen.

– Jag köpte alltid isglass åt honom. Twister och Calippo. Han började äta dem de sista två åren. Han tyckte det var tråkigt att äta själv. Sen åt han inte mycket. Olle åt som en mus.

 

Foto: ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Petri suckar och tittar ut genom fönstret.

– Jag har lite dåligt samvete. Sista tiden hade jag fullt upp med mina egna problem. Med förhållandet och flytten till Alingsås Det känns ju, det gör det.

 

 

Olle Ljungström växte upp på ön Svartsö vid Vaxholm.

Flyttade hemifrån som 13-åring.

Ett år senare stormade han in i Dan Sundquists pojkrum och stakade ut en ny riktning i den tre år äldre kamratens liv.

– Han var makalöst driven. Det glödde i ögonen på honom. Testosteronet bara sprutade. “Du är ett geni Danne, vi ska göra storverk tillsammans du och jag”. I första hand var vi ambitiösa och Olle hade klara marknadsföringsstrategier. Inte le på bilder, bevara mystiken, låta gåtor attrahera både press och publik. Olle var mycket intelligent, säger Dan Sundquist.

Tillsammans skulle de ta över världen med sin musik.

Några förlagor till vad som senare skulle bli kultbandet Reeperbahn föddes. De gick under namnen Rotten Group och Lesbian Hardcore.

"Han var makalöst driven. Det glödde i ögonen på honom."

– Han ändrade min syn på vad jag hade tänkt göra av livet. Jag hade aldrig tänkt stå på en rockscen med tjejer som kastade trosor på mig. Det var hans vision. Vi skulle få så mycket brudar, tänkte vi, och det är väl det de flesta vill när de börjar med musik.

Själv tycks Olle ha närt en hatkärlek till uppväxtens Svartsö.

– Jag har också bott på en ö, varit en ensam tragisk skitunge från helvetet som hatade den där ön. Lika mycket som jag hatade pest och medeltida kolera och Folkpartiet. Det finns inga gränser, sa han i “En film om Olle Ljungström”.

Gymnasiet, han gick på Östra Real, hoppade han av efter en termin.

– Han var väldigt sällan på lektionerna, berättar en klasskompis som vill vara anonym.

Betyg finns bara från höstterminen, läsåret 77/78.

Svenska: 2.

Samhällskunskap: 1.

Engelska: 3.

Matematik: 2.

Gymnastik: 2.

Musik – estetisk orientering: 3.

 

 

 

Foto: ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Vid tomtgränsen, utanför det vita hus Olle bodde i, ligger vissnade blommor.

Meddelanden och hälsningar från grannar. En uppmaning från Olle Ljungströms familj att människor inte ska ta sig in på tomten.

Petri berättar att det, efter Olles död, varit inbrott i huset.

 

– Det är dålig stil.

Den sista tiden talade de om saker Olle önskade att han skulle hinna göra.

– Han pratade om att han gärna hade velat resa till Toscana och äta glass på ett torg där.

 

 

Olles musik, och texter, influerade genom åren några av Sveriges främsta artister: Håkan Hellström, Jocke Berg, Bob Hund.

När Olle, 2012, var med i “Så mycket bättre” var det de andra artisternas tolkningar av hans musik som uppmärksammades.

Främst i skepnad av Magnus Ugglas version av “Jag och min far” och Darins “En apa som liknar dig”.

– Han ville inte vara med i “Så mycket bättre”. Jag övertalade honom. Han tyckte att det var för offentligt. Men han var lycklig efteråt, när han varit där, säger Petri Pullinen.

Var talangen kom ifrån vet inte pappa Anders Ljungström.

Kanske, funderar han, var det från mamma Misse.

– Hans mamma är väldigt duktig på att skriva, hon är ju journalist. Men jag kanske är partisk. Själv är jag inte mycket för att skriva. Han klagade på att jag aldrig skrev några kort och sånt, säger han.

Drogerna tycks ha kommit in i Olles liv inför Reeperbahns andra album. “Venuspassagen”, från 1981.

Olle blev för mycket rock’n’roll.

Det var därför Dan Sundquist hoppade av Reeperbahn i samma veva som “Filmen G”.

– Han blev kall. Förändrades helt. Skällde på publiken när vi stod på scen. Han bönade och bad att jag inte skulle lämna, men jag hade redan bestämt mig.

Under sitt liv kom Olle Ljungström att prova det mesta i drogväg.

– Jag älskade Olle, därför gjorde det så ont när han drog sig i från mig, säger Dan Sundquist.

 

 

 

Bjärkevägen, Olles gata, ligger still.

Det utlovade regnet har, trots allt, uteblivit.

Den sista tiden av sitt liv arbetade Olle Ljungström på en ny skiva. Petri hörde honom spela några av de nya låtarna. Men mest improviserade Olle, medan Petri satt på sängkanten i sovrummet och lyssnade.

Efter en stund lade han bort gitarren, tog sin insomningstablett, och somnade.

– Jag brukade sitta bredvid honom till han började sluddra. Han fick smärtstillande, insomningstabletter och insulin, säger Petri.

 

Fakta

Fastställd förvärvsinkomst
2014 305 300 kronor
2013 226 800 kronor
2012 154 500 kronor

Fastigheter
Olle Ljungström ägde inga fastigheter, satt inte i något bolag.
Fordon

Avställd EU-moped. Yiying, 50 cc.

 

När Reeperbahn splittrades 1984 gick Olle vidare. Utbildade sig till reklamare, jobbade som fotomodell. Ett tag bodde han på Färöarna och rensade fisk. Han hade gett upp artistkarriären.

Vändningen kom på Hultsfredfestivalen 1992.

Efter en gästspelning med Docenterna insåg han hur mycket han saknade att stå på scen.

– Då fick han en sån jävla uppenbarelse. Han förstod, igen, att det var i artisteriet han skulle vara, säger Dan Sundquist.

Året efter inledde han solokarriären med albumet “Olle Ljungström”.

 

 

Många jag pratar med lärde känna Olle “på krogen” eller “ute”.

Det var också så man umgicks med honom. Under stora delar av sitt liv festade Olle vilt, nästan hänsynslöst.

– Jag kommer troligtvis dö lite tidigare än andra människor. Men det var inte jag som drog upp riktlinjerna för hur människor dör, sa han i "En film om Olle Ljungström.

Favoritdrinken var Gintonic.

Foto: Anna-Karin Nilsson

I sin ungdom, däremot, köpte han ofta filmjölk som han konsumerade direkt ur paketet.

– Å ena sidan var han den vackra guden som var farlig på scen. Å andra sidan var han skärgårdspojken. Han älskade att segla, att ha på sig skärgårdskostymen, några trasor, bara finnas till ute vid havsbandet. Han var mycket jordgubbar och filmjölk för mig. Många ser knarkaren, superiet, för mig var han mycket rabarberpaj. Han kunde prata om rabarberpajer i en timme, säger Heinz Liljedahl.

I vuxna år drack Olle gärna mjölk.

Historierna om Olle är många.

Plura Jonsson, sångare i Eldkvarn, var inte en nära vän. Men de sågs då och då, över borden.

 

– Jag skulle uppträda på en litterär afton, alltså sjunga en låt på Hannas krog på Skånegatan, eller rättare sagt dess filial snett över gatan. Jag satt på en uteservering i grannskapet och skulle just beställa en bit mat och en öl när Olle går förbi och frågar om han får slå sig ner, visst säger jag, varsågod. Det visade sig att han var pank så jag bjöd på mat, öl och snaps, säger Plura.

Efter måltiden tog de sig vidare.

– Lagom berusade följdes vi åt till den litterära aftonen runt hörnet. Jag sjöng min låt, Björn Ranelid läste och så klev en före detta polsk prostituerad kvinna upp på scenen och läste dikter på engelska. Under tiden drack jag och Olle vidare vid bardisken. Sedan blir minnet lite suddigare men plötsligt ser jag Olle samtala med den polska kvinnan, de är båda ganska högljudda.

"Plötsligt utbryter ett vilt krogslagsmål i gammal hederlig vilda västern-stil."

Kvinnans man, även han från Polen, dök upp.

– Plötsligt utbryter ett vilt krogslagsmål i gammal hederlig vilda västern-stil. Olle och mannen vevar slag mot varandra, stolar och bords kastas och går sönder tillsammans med glas och buteljer. Till slut lyckas man dock skilja de båda stridstupparna åt. Olle var inte riktigt lika snygg som vanligt och blödde på lite olika ställen i ansiktet. Sedan minns jag inget mer av den kvällen, säger Plura.

Plura är inte förvånad över Olles död.

– Vad kan jag säga? Det är synd att en så briljant snubbe har trillat av pinn, är jag förvånad, nej, knappast, det låg liksom i sakens natur, säger Plura Jonsson.

 

 

Under 2000-talet blev Olles hälsa allt sämre.

Kroppen bräckligare. Senast Oisín Cantwell träffade honom var för några år sedan, på ett bröllop.

– Han bar kilt. Hans hälsa vacklade redan då, det gjorde den ganska länge. Han var märkt av sjukdomar och åkommor, men var i allra högsta grad Olle.

Familjen oroade sig ständigt.

 

LÄS MER: Olle Ljungströms hårda liv

 

– Han vet ju vad han kommer att dö av om man säger så. Det beror på hur han sköter sig, hur länge han klarar sig, sa hans mamma i “En film om Olle Ljungström”.

Varför drack Olle så mycket?

– Han kunde känna vibrationer i människor, i situationer, som man själv inte kände. Det var nog därför han sökte sig till musik och text för att uttrycka det. Han var en konstnärssjäl. Extremt känslig. Ibland var det trevligt för honom att vara det, ibland orkade han inte det. Då var det lenare och skönare att ta ett par groggar för att dämpa den där känsligheten. Men det är bara vad jag tror. Jag älskade hans känslighet, säger Heinz Liljedahl.

Flera av hans nära vänner försökte ingripa, förhindra den annalkande katastrofen.

Barndomsvännen och Reeperbahn-medlemmen Dan Sundquist ställde krav: skulle de arbeta tillsammans var Olle tvungen att bli ren.

"Han kunde känna vibrationer i människor, i situationer, som man själv inte kände."

Också Ulf Lundell försökte få Olle att dra ner på droger och alkohol.

– De träffades flera gånger på 90-talet och Ulf försökte hjälpa honom bort från sin destruktiva livsstil, säger Dan Sundquist.

Det fanns en, vida omvittnad, sorg i Olle.

I “En film om Olle Ljungström” säger han själv:

– Jag tycker synd om mig själv. Inte i bemärkelsen i att någon ska bestraffas. Jag tycker synd om mig själv för att jag har… ett sår, kan man kalla det för. Det går aldrig att lösa.

 

 

Hösten 2014 börjar Olle dricka igen under en kort period. Några glas vin då och då. Förhållandet med 27 år ynge flickvännen Cecilia Ekströmer, som bott hos honom, tog slut.

Uppbrottet var en käftsmäll.

– Han var väldigt tagen när det tog slut. Först sa han “vad skönt det ska bli att göra precis som man själv vill”. Jag förstod ju att det var något han bara försökte intala sig själv. Veckan efter när vi satt och pratade sa han “visst fan saknar jag henne, det känns för jävligt att vara ensam”.

 

 

Olle Ljungström 2013. Foto: Jan Wiriden / GT/EXPRESSEN

 

Kvinnorna i Olles liv var många.

– Han var osedvanligt vacker, snygg. Sen bidrog säkert kändisskapet en del också. Men jag har en kompis som var utomlands med honom. Där visste ingen vem han var, och även där föll kvinnor för honom. Han var intelligent, rolig och charmig. Och känsligheten, konstnärligheten. Det fanns mycket att uppskatta, säger Oisín Cantwell.

När han skulle ge ut en diktsamling ville Olle ge den namnet “Kända tjejer jag knullat”.

Förlaget sa nej.

Och det blev aldrig någon diktsamling.

– Jag är den enda poeten i hela världen som har fått fyra kvällstidningslöpsedlar för en diktsamling som aldrig kom ut. Det ringde till och med någon tjej från tv och var jättenervös. Det visade sig att jag hade legat med henne 1989 och hon var livrädd för att vara med i boken.

Mellan 1990-1995 var han gift med manusförfattaren Josefine Broman.

Han hade också ett uppmärksammat förhållande med artisten Rebecka Törnqvist.

– Hon var en god kraft i Olles liv. Då ansträngde han sig verkligen för att sluta med det destruktiva. Han lyckades styra upp sitt liv ett tag. Hade till och med Paul Smith-spons, säger Dan Sundquist.

Olle Ljungström fick aldrig några barn.

Även om han, i perioder av sitt liv, drömde om det.

– Ibland tror jag det. Om jag kunde bli befriad från ansvar när jag behöver det. För jag sover middag. Och jag har smärtor och sådant som inte är så lätt att förklara för ett barn, innan barnet är 18 år. Och med största sannolikhet lever inte jag då. Men det är klart att jag skulle vilja det. Och jag tror att jag skulle vara en riktigt bra farsa, sa han i en intervju med Aftonbladet.

 

 


LÄS MER: Olle Ljungströms finaste ögonblick

 

 

Foto: ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Hur kommer det sig att Olle Ljungström slutade sina dagar i Gräfsnäs?

Efter en flera månader lång sejour på rehab, 2008, var han klar med Stockholm. Parallellt pågick arbetet med “En film om Olle Ljungström”.

En ny tid skulle ta sin början. Han hade aldrig sett huset, när han köpte det.

– Jag flyttade av högst personliga skäl. Det handlade om hur mitt liv såg ut. Dels skulle jag inte överleva om jag stannade i Stockholm, dels var det inte särskilt roligt att bo där längre, berättade han i Sonic.

Sune Falk. Foto: ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Olle Ljungström hade, slutligen, fått nog av droger, sprit och festkvällar.

Och livet började sakta se ljusare ut. I Gräfsnäs var Olle omtyckt.

– Han saknas… han var en frisk fläkt i byn. Han var väldigt god. Snäll och givmild. Olle ville alla väl, säger Sune Falk som var Olles granne och vän.

Tiden ägnade han ägnade han åt att måla tavlor.

– Jag vet att han köpte Hötorgskonst och förbättrade den, bland annat. Det vore kul om folk kunde upptäcka honom som konstnär, säger Pål Hollender.

Men Olle blev allt sjukare.

Sjukhusvistelserna fler.

"Han saknas… han var en frisk fläkt i byn."

Heinz Liljedahl pratade med Olle för några veckor innan döden.

– Jag skulle komma ner med en gitarr. Vi skulle göra lite toner ihop. Vi pratade inte så mycket om hur han mådde, för det var han så jävla trött på att prata om. Tanken var att vi skulle spela, försöka hitta på något, säger han.

Det blev aldrig så.

 

 

Olle Ljungström hittades död av hemtjänstpersonal i sitt hem den 4 maj.

– Efter första plattan kunde vi sitta och prata om hur bra allt skulle gå, hur rika vi skulle bli. Vår största dröm då var att ha varsitt hus på landet. Sitta under äppelträdet i trädgården, vid ett vitt bord och dricka Champis. Det blev verklighet, i någon mån. Olle fick sitt hus och sin fruktträdgård till slut. Det blev i alla fall lite som vi ville, säger Heinz Liljedahl.

Sista gången Pål Hollender pratade med Olle var några veckor innan han dog.

– Han sa mest att han kände sig ensam och att han ville att man ringde och kom ner och besökte honom, säger han.

 

 

LÄS MER: Anders Nunstedt om Olle Ljungström

 

Misse Ljungström, Olles mamma, träffade honom kort innan hans död.

– Vi visste ju att det skulle sluta så här, så det var inte ett dugg konstigt om jag säger så. Men det känns fruktansvärt att han är borta, har hon sagt.

Kontakten mellan far och son var, mot slutet, sporadisk.

– Han flyttade ju. Han ringde någon gång ibland och vi var nere och hälsade på i Gräfsnäs några gånger. Det huset var ett lyckokast. Vi var nere och hjälpte honom att komma i gång, säger Anders Ljungström.

När Olle dog var det ungefär ett år sedan de senast sågs.

– Det var jättelängesedan jag träffade honom senast. Det har varit så turbulent, så jag vågar inte svara på det. Han mådde riktigt bra ett tag, sedan hände någonting.

Var hans annalkande död något ni pratade om, du och Olles mamma?

– Man försökte väl undvika det. Kanske pratade vi om att han var sjuk. Man var alltid hoppfull, hoppades att saker och ting ska rättas till. Men de gör ju inte alltid det.

 

 

Petri Pullinen står och tittar ut över sjön Anten.

Jag frågar honom vad han skulle säga till Olle om han träffade honom igen.

De hade, trots allt, bestämt att Petri skulle komma förbi Olle den där dagen när han hittades död.

Han tänker efter en stund.

– Han brukade gnälla på att jag kom försent. Jag skulle gnälla tillbaka, säga “du gick för tidigt”.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!