Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ola Rapace sorg – kunde inte rädda sin kollega

Ola Rapace skriver om sina relationer i en kommande självbiografi.
Nya boken heter ”Romeo (ett liv i fem akter)”
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Ola Rapace med frun Sonja Jawo.
Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL
Noomi och Ola Rapace på Guldbaggegalan.
Foto: ROBBAN ANDERSSON
Under inspelningen av James Bond
Foto: ONUR ONAT / © 2011 COLUMBIA TRISTAR MARKETING GROUP, INC. AND
Rapace i Bondfilmen.
Foto: MGM/SPLASH NEWS / ALL OVER PRESS SPLASH NEWS
Ola Rapace hade en roll i SVT:s ”Tusenbröder”.
Foto: SVT
Nya boken.
1 / 9

Sex, droger och alkohol.

Ola Rapace, 48, väljer att inte väja för något i sin nya bok Romeo (min flykt i fem akter).

Den hyllade skådespelaren skriver även om sorgen efter sin kollega som han inte kunna rädda.

– Jag blundade och gick vidare. Jag har fått leva med skuldkänslor, säger Ola Rapace.

Ola Rapace har en lång och framgångsrik karriär bakom sig.

Han har spelat filmroller från att vara skurk i James Bond, till hårdkokt polis och i flera hyllade tv-serier samt i många succér på teaterscenen.

I våras var han på väg till Kambodja för att göra en ny stor roll i en fransk film.

– Det är det bästa manuset jag läst, säger Ola Rapace.

Men en coronapandemi kom emellan.

Den 48-årige skådisen från Vallentuna några mil norr om Stockholm bestämde sig för att skriva en bok om sitt liv.

För första gången sedan han gick ut Teaterhögskolan i Göteborg var han också pank efter att ha drabbats av en skattesmäll under sin tid i Frankrike.

Han behövde pengar – men framför allt något att göra.

– Jag satte mig ner och börja skriva. Det gick med en väldig fart, jag var klar efter ett halvår, säger Ola Rapace.

Nu är hans bok Romeo (ett liv i fem akter) klar.

Expressen kan i dag exklusivt publicera uttag ur boken.

Skådespelarstjärnan blottar sig totalt när han berättar om sitt liv.

Han beskriver flera gånger detaljerat om sina relationer med kvinnor, om alkoholen och drogerna som för korta perioder kunde bedöva när smärtan blev för stark.

Ola Rapace berättar i boken att hans liv är ett pärlband av krossade hjärtan och allt som han älskat har han mosat sönder i krampaktiga försök att hålla kvar.

– Jag bestämde mig att vara brutalt ärlig. Jag vände på alla stenar och skrev om det jag hittade. Jag vill att alla skulle få läsa om smutsen också – och inte bara det som är bra, säger Ola Rapace.

Du skriver i boken att du blev bortvald av din mamma när du var liten. Hur har det påverkat ditt liv och att själv vara förälder?

– Jag tror att jag kanske fått kämpa lite mer med föräldrarollen eftersom jag saknat mönster från mina föräldrar.

Din pappa tog hand om dig – men du berättar nu att du egentligen aldrig sett upp till honom. Varför då?

– I dag när jag blivit vuxen kan jag beundra det han gjorde för mig och för sig själv. Men under min barndom hade jag svårt att uppskatta hans kamp.

Varför tror du att det blev så?

– Jag kände mig föräldralös under hela min barndom. Men nu som vuxen vet jag hur svårt det är att vara förälder. Jag har mer respekt i dag för mina föräldrar.

Han växte upp i Vallentuna och kände sig tidigt utanför – något som går som en röd tråd i hans bok.

– Jag har alltid känt mig främmande i alla sammanhang. Att jag inte hör hemma någonstans. Det är något som jag har accepterat och att det alltid kommer att vara så. Det är nog något som alla människor kan relatera till utanförskap någon gång i sitt liv.

Han kände sig mer hemma på fotbollsplanen.

– Jag är en fotbollskille. Det kanske låter pretentiöst, men fotbollen kanske räddade mitt liv. Jag fick vänner tidigt genom fotbollen som jag fortfarande har kvar, säger Ola Rapace, som debuterade i Vallentuna BK:s A-lag som 14-åring och som fyra år senare spelade i division 2 med sin moderklubb.

Du skriver vidare i boken att du tycker att du saknar talang. Det är inte en sida hos dig som framkommit tidigare?

– Det var mest när jag gick på scenskolan i Göteborg. Jag fick kämpa mer och hade inget självförtroende som skådespelare. Jag kunde inte koderna och branschen. Jag fick lära mig allt från början.

Men det har ju gått rätt bra för dig ändå.

– Ja, scenskolan var en otrolig möjlighet och jag fick lära mig nya saker. Det är under de fyra åren jag gick där som jag lärt mig mest av allt här i livet.

Ola Rapace spelade in 13 filmer som polisen Stefan i serien om poliskommissarien Kurt Wallander från Ystad.

Han beskriver i boken om kärleken till en skådespelarkollega som han kallar för Piff.

Och om Piffs rop på hjälp.

– Under den här tiden var jag dålig på att hantera sorg. Jag blundade och gick vidare utan att hantera den.

Hur har det påverkat ditt liv?

– Jag fick äta upp det senare och har burit på skuldkänslor även om det blivit bättre med åren.

– Vi stod varandra nära. Just då kände jag att jag kunnat rädda henne, det var min första instinkt.

Har du låtit de personer du skrivit om fått läsa boken?

– Ja, alla som är inblandade på ett betydande sätt har fått läsa. Det framkom några synpunkter och det har jag tagit hänsyn till.

Hur tror du att din bok kommer att tas emot?

– Det blir väl ganska mycket skit, men det är jag van vid.

Du skriver om din vardag som skådespelare. Att det inte alltid är en dans på rosor.

– Mycket har blivit bättre i branschen under de senaste tio, 15 åren. Jag berättar inte om varje dag på jobbet utan om mycket bara som har gjort ont. Det finns väldigt många bra människor i branschen men jag ville berätta om situationer som varit läskiga. Man är så utsatt som skådespelare.

Ola Rapace var gift med skådespelarkollegan Noomi Rapace i tio år. Paret skilde sig 2011 och har en gemensam son.

Han har även en dotter från ett annat förhållande.

I maj i fjol gifte sig den hyllade skådespelaren med Sonja Jawo på svenska ambassaden i Paris.

Hur är ditt liv just nu?

– Det är ett lugnare liv, men kanske lite tråkigare.

Du återkommer ofta i boken om relationen med dina barn. Hur fungerar den i dag?

– Mina barn är stora, de ringer när de behöver pengar, säger Ola Rapace och skrattar.

Var bor du i dag?

– I Stockholm, men jag har kvar min lägenhet i Paris.

Du beskriver i boken att du drabbades av en ekonomisk smäll under en period i Frankrike. Att du fick ta alla besparingar för att ha råd att betala en skatteskuld på 150 000 euro. Hur ser din ekonomi ut nu?

– Nu är det bättre, men jag var desperat i våras. Det är nyttigt att vara pank, att få tillbaka hungern. Efter jag gick ut scenskolan har jag aldrig behövt bry mig om pengar.

Hur har 2020 varit för dig?

– Hela året har varit en ökenvandring för min bransch. Men jag har ändå fått filma och skrivit en bok. Jag ska inte gnälla.

Ola Rapace spelar en soldat i sin nya kommande film ”T-minus 75” som har premiär i mars.



Uttdrag ur Romeo (min flykt i fem akter)

I min barndom är männen runt min mamma alltid kuvade, ständigt

på tå. Jag ser det på avstånd, nästan aldrig inblandad, men uppmärk-

sam, besatt av att förstå, göra rätt. Vad krävs för att vinna hennes

godkännande, förtjäna hennes kärlek? Jag har aldrig bott med min

mor. Hon försvann med min syster när hon lämnade min pappa

i Vallentuna och flyttade till Hökarängen med sin nya man. Jag

minns det inte, men jag blev kvar hos min far. I hemlighet beundrar

jag henne, vill vara värd hennes värme. I den förlorade sonens ögon

är hon stark och ståtlig när hon tvingar sina män till underkastelse.

Uttdrag ur Romeo (min flykt i fem akter)

En natt får jag en tjackbomb av en pundare från Grimsta. Han

lägger lite amfetamin i ett cigarettpapper och knycklar ihop det till

en liten boll. Jag sköljer ner den med vodka och en halvtimme senare

tänds ljuset.

Kreativiteten är tillbaka. Jag går direkt från festen till teatern och

plötsligt hittar jag vägen in. Jag vågar släppa taget och flyta med,

orkar underkasta mig karaktären. Det är magiskt. Äntligen.

Uttdrag ur Romeo (min flykt i fem akter)

Det finns en plats där jag känner mig hemma; grusplanen på

Vallentuna IP. När jag spelar fotboll slutar jag tänka på hur jag upp-

fattas, här känner jag mig inte dum. I fotbollslaget är det också fler

av oss från hyreshusen, jag behöver inte skämmas lika mycket över

mina kläder eller min adress som jag gör inne i ishallen. Det är be-

friande och vi blir ett litet gäng som gör sällskap till träningarna.

Känslan av samhörighet är berusande och umgänget med fotbolls-

grabbarna blir något jag inte kan vara utan. Ingen av oss har en funk-

tionell familj och vi har egentligen ingen anledning att gå hem. Vi

bildar en egen familj, ger varandra allt vi behöver och lär varandra

allt vi kan. Jag lär mig mest för jag kan nästan ingenting innan. Vi

gör våra egna koder och jag följer dem slaviskt. Här hör jag hemma.

Ifrågasatte SVT-programmet – medverkar nu själv.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.