Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nya ”X-Men” dödar alla potentiella aha-upplevelser

Foto: TM & © 2019 Marvel & Subs. TM and © 2019 Twenti
Foto: Doane Gregory
Foto: Doane Gregory

För trettio år sen hade man kunnat döpa om ”Dark phoenix” till nåt i stil med ”Det våras för superhjältarna”. Om filmen hade haft humor vill säga. Nu har den tyvärr inte det.

Det som återstår är därmed en parodisk sörja av maxade effekter, överdrivet odödliga hjältar och plattityder om utanförskap, utveckling och familj. Visste ni till exempel att känslor inte alls gör en svagare, utan starkare?

På många sätt känns det som ett förlorat tillfälle. När prequel-delen av ”X-men”-filmerna nu når fram till 1992, hade det ju funnits utrymme för att antingen säga adjö under lite högtidligare former (à la ”Avengers”) eller att på ett elegant sätt tråckla ihop den här delen av det röriga universumet med de första filmerna (à la ”Rouge one: A star wars story).

Men istället dödas alla potentiella aha-upplevelser till förmån för något som känns lika planlöst som det är meningslöst.  

Vi börjar 1975 där lilla Jean Grey, råkar använda sina okända superkrafter, så att familjen drabbas av en dödlig bilolycka. På sjukhuset får hon besök av Professor X (McAvoy) som erbjuder henne både ett hem, samt möjligheten att kontrollera sin förmåga. Nära tjugo år senare är Jean (Game of thrones’ Sophie Turner) en av våra mest begåvade mutanter, men avlider nästan under ett uppdrag i rymden. När hon återuppstår (som en Fenix) har hon absorberat ett slags nebulosaliknande materia av mörka kosmiska superkrafter som hon uppenbart inte kan kontrollera. 

Jean drivs på flykt, och någonstans här anas ett lovande tankekluster, som tyvärr aldrig får form: Till hur stor del är hon egentligen kontrollerad av Professor X, och handlar den senares hjältedåd egentligen bara om ett fåfängt sökande efter bekräftelse och acceptans från oss dödliga?

Men skit i det. För filmen dumpar snabbt filosoferandet för att istället fokusera på överlastad action. Bland annat så slåss Magneto (Fassbender) och Jean/Phoenix om en helikopter, och Jessica Chastain dyker upp som en riktigt ond rymdvarelse med vita ögonbryn, och försöker suga kraften ur Phoenix i en pastellfärgad blixtrande virvelstorm.

Inte för att de spelar någon roll. De här superhjältarna är så odödliga att de antagligen hade kunnat bosätta sig i Tjernobyls exploderande reaktor, utan att direkt påverkas.

Filmen missar därmed också helt hur väsentlig sårbarheten är för superhjältegenren. Det var ju den som smärtsamt mejslade Logan/Wolverine till berörande stordåd.  

Hade det inte varit för den påtagligt överkvalificerade skådespelarensemblen, hade den här flaxande fågeln knappt haft bärkraft under vingarna.  

X-MEN: DARK PHOENIX

Äventyr

USA. Av Simon Kinberg. Med Sophie Turner, Jessica Chastain, Jennifer Lawrence, James McAvaoy, Michael Fassbender. Längd: 1:54. Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna:

Sophie Turner

Utstrålar inledningsvis en mänsklig värme att knyta an till, men drunknar så småningom i specialeffekter och en inifrån förtärande eld. Återstår gör ömsom gråt och ömsom förgörelse, utan några egentliga nyanser att jobba med.

Jessica Chastain

Spelar rymdvarelse i mänsklig gestalt som kommit till jorden för att förgöra den. Chastain hade kunnat göra något lyxig ondskefullt av detta, men filmen ger inget utrymme till sådana extravaganser, och hennes maktkåta utomjording blir till slut en tunn historia.

Jennifer Lawrence

Är så (med goda skäl) uttråkad att man undrar om den här prestationen ens kan räknas som giltig närvaro.

James McAvoy

Är den enda begåvad med en rollfigur som faktiskt får utvecklas, när professor X slåss både mot alkoholen och ärelystnaden, hamnar han in en intressant skärningspunkt mellan gott och ont.