Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nunstedt: Bon Jovi stundtals träffsäkert

Foto: Sven Lindwall

Bon Jovi lockade 31 297 personer till spelningen på Stockholms Stadion.

Och de levererade en show full av glädje.

– I kväll visade de att de är ett oerhört säkert, stundtals träffsäkert, liveband, säger Expressens musikrecensent Anders Nunstedt.

FAKTA

"That's what the water made me"

"You give love a bad name"

"Born to be my baby"

"Blood on blood"

"Raise your hands"

"Captain Crash & the beauty queen from Mars"

"It's my life"

"Because we can"

"What about now"

"We got it goin’ on"

"Keep the faith"

"(You want to) Make a memory"

"Someday I'll be saturday night"

"Army of one"

"We weren't born to follow"

"Who Says You Can't Go Home"

"I'll sleep when I'm dead"

Rockin' All Over the World"

"Bad medicine"

"Start me up"

 

Extranummer:

"Dry county"

"Wanted dead or alive"

"Have a nice day"

"Livin' on a prayer"

 

Extra extranummer:

"In these arms" 

Tre getingar.

Det får Bon Jovi i betyg för sin spelning på Stockholms stadion av Expressens musikrecensent.

Anders Nunstedt menar att inledningen lämnade mycket att önska - men att de kom i gång och sedan gjorde en bra show under de två timmar och 26 minuter de höll i gång.

- Trots - eller var det på grund av? - att det var tolv år sedan Bon Jovi senaste spelade i Sverige var det ingen bra fart på konserten i inledningen. Ljudet var dåligt, publiken verkade märkligt otaggad och Bon Jovi gick på rutin i stället för på knock, säger Anders Nunstedt.

Vändpunkten kom, enligt Nunstedt med den gamla 90-talshiten "Keep the faith", som bandet gjort om till en Stones-inspirerande raket.

- Efter den succén började det coola scenbygget - en gigantisk Buick - gasa och blinka. Mycket tack vare att publiken verkade bestämma sig för att hänga med på resan, säger Nunstedt och fortsätter:

- Jag har inte sett Bon Jovi mer än två gånger tidigare, och då var det ena tillfället en slags jippospelning i New York. Jag hade gett upp hoppet lite, men i kväll visade de att de är ett oerhört säkert, stundtals träffsäkert, liveband. Inte minst i extranumren, ovanliga men mäktiga valet "Dry country och den alltid lika överrumplande fräsiga "Livin’ on a prayer". Efter den finfina avslutningen tror jag inte att någon gick hem missnöjd.