Och det berodde inte på den stela ceremonin i Stockholms konserthus, där den suveräna sopranen Elin Rombo och Vickans knallröda klänning var det enda som stack av mot pingvinparaderna.
Nej, det var i Oslos rådhus det hände. Och då menar jag inte i första hand den oinbjudne man som plötsligt klev fram med en mexikansk flagga i närkontakt med de båda fredspristagarna. Med tanke på Malala Yousafzais erfarenheter av beväpnade våldsverkare och Anders Behring Breiviks aktioner i Osloområdet, måste den norska säkerhetsinsatsen betraktas som naiv i överkant.
Om den dramatiken var onödigt oroande, så var den andre fredspristagaren Kallash Satyarthis fummel med manusbladen enbart roande, men han lyckades samtidigt visa vilken behärskning han äger – över sin publik, sin roll, sina krav, sina visioner.
Hans tacktal i Oslo inför några hundra dignitärer och falskprålande kungligheter var ett retoriskt mästerstycke i klass med Martin Luther Kings "I have a dream" inför 200 000 åhörare i Washington. Jag kan bara hoppas att Satyarthis tal sprids i massupplaga.
Liksom Malalas eldande ord. Men här går den mediala dramaturgin hela tiden ett steg i förväg. För vem kan motstå en kavat 17-årig tjej som har överlevt ett attentat men fortsätter att kämpa för sina ideal? Den hjälteglorian riskerar att lägga sig som en fotboja om hennes fortsatta ambitioner.
