Nick Offerman, 52, hade egentligen inte tid att ta fler jobb. Därför fick hans fru, skådespelaren Megan Mullally, läsa manuset först.
Efter det gick det förstås inte att tacka nej, säger Nick Offerman.
– Det som klickade för mig var rollfiguren; en kompetent, men tyst kille som gör allt han kan, särskilt när han har någon att skydda.
– Det finns också flera ögonblick med ett sorts sårbarhet som jag inte har fått prova på. Så för mig fanns det egentligen inget val, jag var tvungen att sätta mig själv i den skrämmande positionen som det här avsnittet innebär.
Det handlar ”Long, long time” i ”The Last of us” om
Avsnittet i fråga ”Long long time”, det tredje i första säsongen av ”The Last of us”, serien som baseras på spelet med samma titel och som sänds på HBO Max.
Seriens huvudsakliga handling, den om Joel och Ellie, spelade av Pedro Pascal respektive Bella Ramsey, tar då ett sorts paus – i stället är fokus på rollfigurerna Bill och Frank, vars 20 år långa förhållande spelas up samtidigt som världen förändras och faller samman.
– Före ”The White lotus” har jag alltid spelat rollfigurer som är närmare mig själv. Jag ville inte säga att jag gjort en roll som Frank tidigare, men han är inte helt främmande, säger Murray Bartlett när han och Nicke Offerman pratar med Expressen Nöje.
– Att få visa att ett slags sårbarhet, även när det gäller en rollfigur som Armand i ”The White lotus”, och få de ögonlocken att kännas mänskliga, det är något fantastiskt.
Murray Bartletts, 51, önskan slog in: hans ingång i ”The Last of us” var förhoppningen att Nick Offerman skulle ”anta utmaningen” som ”Long long time” och berättelsen om Bill och Frank skulle innebära.
– Man hoppas att man paras ihop med en skådespelare som är villig att gå hela vägen, för om inte, då kan sådant här bli svårt. Det var underbart att spela in avsnittet med någon som också ville hänge sig och var beredd att underkasta sig berättelsen.
– Jag minns tydligt scenen när min rollfigur Frank börjar spela piano – du vet, den där vackra låten av Linda Ronstadt – och så tar Bill över. Jag minns att jag satt där, och såg Nick göra det, och det jag kände då, det var liksom bortom min egen kontroll.
Det finns en mening – ”I was never afraid before you showed up” / ”jag var aldrig rädd förrän du dök up” – som känns som en nyckelmening för avsnittet. Vad känner ni om det?
– Jag är en romantiker. Jag har varit med med fru i 23 år och vi har ett underbart, spännande, äventyrligt liv tillsammans. På grund av våra arbeten reser vi mycket och får göra massa andra saker, men en sådan livsstil kräver massa stora val. Ska vi göra det här? Ska vi göra det där?, säger Nick Offerman och fortsätter:
– Det vi har lärt oss är att svaret till de frågorna hela baseras på vår kärlek till varandra. Allt det materiella och alla upplevelser är inget värda om man inte har någon att älska och komma hem till. Den där meningen hör ihop med just den känslan.
Murray Bartlett:
– Den typen av romantik är som ett slag i magen. Att få höra den meningen i den här kontexten är som att kasta knivar på ens tårkanaler.
– Det finns flera liknande meningar i manuset som har förmågan att beskriva vad det innebär att vara kär och älska någon utan att vara överdrivet romantiskt. Det är så vackert gjort, och det var en enorm glädje att få vara den som det sades till.
