Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Piggare än någonsin – Rolling Stones rockar

Mick Jagger & co visade en av sina mest avskalade shower, men det var rock. Foto: Anna-Karin Nilsson

26:e konserten på svensk mark.

Det som började i bland annat Stockholm 1965 har utvecklats till ett rekordlångt äktenskap mellan bandet och Sverige.

På nya Tele2 arena var det en förfest till nästa års guldbröllop.

Rolling Stones


Tele2 Arena, Stockholm
Publik: 37 009.

Vem: 12 juli för 52 år sedan lirade Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones under namnet The Rolling Stones på anrika Marquee i London. Man startade 50-årsfirade med turnén "50 & counting..." som fortsatte in på 2013. I dag är bandet en kvartett bestående av, förutom av Jagger och Richards (både 70 år), trummisen Charlie Watts, 73, och ynglingen i sammanhanget, Ronnie Wood, 67 år.

Vad: Turnén "14 on fire", som syftar på att de gör en Europaturné med 14 stopp 2014, är en direkt fortsättning på "50 & counting...". Gitarristen Mick Taylor, som ersattes av Wood när han hoppade av, medverkar som gäst. Förutom Taylor har bandet som vanligt förstärkts med bland andra Darryl Jones på bas, Lisa Fischer sång, Bobby Keys saxofon och Chuck Leavell på klaviatur. Europaturnén avslutas i Roskilde i morgon. Till hösten handlar det bland annat om Australien.

 

Tre höjdpunkter:

1. Keith lirar solot i "Out of control". Han brukar ju ge bort väldigt många sådana till polare Woody och ägnar sig mest åt slitet vid baslinjen med riffen.
2. "Midnight rambler" med en Jagger som fått feeling och gästen Mick Taylors solon.
3. Jagger stoppar micken i brallan stup i kvarten och det är på nåt sätt rörande med en 70-åring som leker sexgud.

2015 är det alltså 50 år sedan bandet lirade här första gången. Guldbröllopsläge. Mick räknade upp städerna man besökte den gången för snart 50 år sedan och minns bland annat festen hos piratradiodrottningen Britt Wadner i Lund.

Och kärleken var besvarad.

De Sverigeälskande medlemmarna i kvartetten togs emot som kungar i den nya arenan ett stenkast från landmärket Globen i Stockholm.

Strax efter nio drog de igång det stora maskineriet med en knivskarp ”Jumpin’ Jack flash” och två timmar och tio minuter senare var det tack och hej leverpastej. För den här gången. Räkna med att de kommer hit för att fira jubileet nästa år.

Tre av fyra är över sjuttio

En sak som talar för att sagan ännu inte är slut är skicket på gubbarna. Tre av de fyra är över sjuttio. Hur många svenskar i den åldern har deras fysik? De är piggare i dag än när jag såg dem första gången 1973 på Scandinavium i Göteborg. Då var Keith ett knarkskadat spöke. Nu är han pigg, sliter med sin uppgift och sjunger rent av fantastisk igen.

Keith hade, trots att han mest jobbade med grundriffen och lät polarna Ronnie Wood och Mick Taylor ta hand om gitarrsolona, en mycket framträdande roll. För många är han coolast. Men han är också den som verkar vara mest lidelsefull.

Jagger är liksom Jagger

Jagger är liksom Jagger. Att han är son till en gympalärare är ingen tillfällighet. Och han snackar svenska med publiken. Men det är som att han hela tiden har distans till publiken.

Charlie är förstås vass som batterist. Gammeldags fattning och ett sväng som är unikt. Ronnie Wood är den sprallige typen som verkligen lirar sig igenom låtarna.

Låtarna ja. Vad ska man säga? Låtlistan bjöd i princip inte på några överraskningar. Samma låtar de harvat i alla år. Man skulle kunna önska sig att de plockade in lite mer udda nummer. Någon önskade sig ”Let i loose” och, visst, den skulle jag också vilja höra. Samtidigt kommer vi för ”Tumbling dice”, ”Gimmie shelter” och ”Midnight rambler”. Utan dem hade det inte varit en Stoneskonsert.

Det är bara rock (men jag gillar det"

Jag har sett de mest groteska scenshower med bandet. Men det här var nog den mest avskalade show jag sett. Man hade satsat allt krut på ett par ypperliga bildskärmar. Och bildproducenten hade order om att fokusera på kvartetten och inte på så mycket annat. Bra.

Har vi förresten nånsin hört ett så bra ljud?

Det är bara rock (men jag gillar det).

Rolling Stones - låt för låt


Jumping Jack flash
Richards nästan snubblar in i handlingen. Riffet är snärtigare än någonsin. Hans gitarr dominerar. Jagger krumbuktar sig in i matchen.


You got me rocking
En "ny" låt som "bara" har 20 år på nacken. Hade ju hellre velat att de körde "Let's spend the night together" som legat på den här platsen i låtlistan i andra städer.

 


It's only rock'n roll (but I like it)
Om det är en låt det handlar om så är det den här. Själva essensen i hela grejen. Bara rock & roll (men jag gillar det).

 

Tumbling dice
En av bandets fem-sex bästa låtar. Kanske lite väl baktung här när Charlies baskagge ges huvudrollen. Fast käre Keith sliter med sin ögonsten till riff.

 


Angie
Balladläge. Jagger kämpar med de höga tonerna men sticket sitter. Skönt att slippa alternativlåten "Streets of love".

 


Doom & gloom
Bandets färskaste inspelning. Den var inte bra 2012 och den har inte blivit bättre på två år. Utgå.

 


All down the line
Nätönskningen. Jagger trodde vi ville höra country med det blev den här rökaren från "Exile on Main street". Bra val Sverige!

 


Out of control
"Bridges of Babylon"-låt som uppenbarligen Jagger gillar. Han sjunger också med en inlevelse som inte riktigt funnits där tidigare under kvällen. Och munspelet...

 


Honky tonk women
Nu tränger sig Keith på allvar in i ljudbilden. Så fort Charlies koskälla talat tar Keith fram den giftigaste gitarren av dem alla.

 


You got the silver
Oj så fin Keith är i sin egen lilla minishow. Han borde kanske trilla ner från träd lite oftare. Blev som ny. Sjunger bättre än på länge.

 


Can't be seen
"I love you too honey but see I don't have the time right now", säger Keith till en beundrarinna i publiken innan han stänker i väg den här "Steel wheels"-favoriten.

 


Midnight rambler
Mick Taylor gör entré i gruppens stora bluesnummer. Jagger har feeling. Jag får gåshud. Jävlar så bra.

 


Miss you
Kul att dansa till men vem har sagt att det ska bjudas på bassolo på discot? Keith drar sig försiktigt mot rökrutan och vätskekontrollen.

 


Gimme shelter
Om "Miss you" är Micks skötebarn så är det här Keiths stora ögonblick. Har varit bra under hela turnén och jag förstår äntligen vad fansen yrar så vilt om.

 


Start me up
Keith har spelat introt miljoner gånger och ända lyckas han variera det varje gång med sitt häng. Publikens höjdpunkt.

 


Sympathy for the devil
En version som känns trogen originalet. Mycket piano och Kieth med det där sylvassa ljudet som skär sig genom solot. Effektfullt.

 


Brown sugar
Väldigt högt nu. Men Bobby Keys blåser för allt vad lungorna håller. Det är underbart röjigt.

EXTRANUMMER


You can't always get what you want
Dags för körslaget. En lokal kör (St Jakobs kammarkör) är med på noterna och Keiths gitarr smeker alla dessa stämband. Jagger sjunger gudomligt.

 


Satisfaction
Den obligatoriska avslutningslåten. Den avhoppade gitarristen Mick Taylor gör sitt andra inhopp. En värdig avslutning på en fantastisk kväll.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!