Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Springsteen är i en partyklass för sig

Yeah! Bruce Springsteen avslutar med sin största, bredaste och populäraste rockklassiker.

Bossen spelar "Born in the USA" i sin helhet.

Han låter fortfarande som världens bästa festfixare.

KONSERT


Bruce Springsteen
Friends arena, Solna.
Publik: 56 840 (publikrekord).
Vem: Bruce Springsteen, 63, debuterade för fyrtio år sedan med "Greetings from Asbury Park, N.J.". Sedan dess har han sålt över 120 miljoner album. Storsäljarna heter "Born to run" (1975) och "Born in the USA" (1984).
Vad: Den tredje och sista Stockholmskonserten på den "Wrecking ball"-turné som även besökte Ullevi, två gånger om, ifjol. Som sällskap har Springsteen sitt största E Street Band någonsin, med totalt 17 musikanter.

Kanske är det orättvist?

Med sina senaste turnéer har Bruce Springsteen satt en så hög standard att han egentligen bara kan jämföras med sig själv.

Det finns inga andra världsstjärnor på den här nivån som kramar ur sig så mycket rock'n'roll, soul och gospel under en och samma kväll. Som svettas, dansar, high-fivar och lattjar med ett lika stort hjärta och ett lika brett leende på läpparna. Som helt oannonserat byter ut halva låtlistan från en kväll till en annan. Som vägrar köra fast i det förväntade.

 

Jämfört med tio av tio andra arenarockare är amerikanens konserter alltid bäst.
Men jämfört med hans tidigare konserter på svensk mark?

Friendsspelningarna är absolut inte uppe där med den förtrollade andra Ullevikvällen i fjol. Men det är å andra sidan ingenting.

Frågan är då hur detta står sig mot midsommardubbeln 2003? Folkfesten 2006? Återkomsten 2008?

Mycket bra, förstås. Egentligen förbluffande väl. Att huvudpersonen fyllt 63 och att stommen i hans band är lika nära pensionen är helt ovidkommande. De spelar fortfarande som om de befinner sig på toppen av sin förmåga.
Samtidigt är årets tre konserter i Friends inte riktigt där. Ibland är det något som saknas. Det där, svårdefinierade, lilla extra. Man tappar sällan hakan. Man glömmer aldrig bort tid och rum.

Man kanske är en aning bortskämd? Kanske har Solnaspelningarnas skrällteman satt en del käppar i hjulen.

 

Det är förstås fenomenalt att Springsteen tillägnat den svenska publiken en exklusiv albumklassiker per kväll, det gör att även det här besöket redan är inskrivet i den svenska arenarockhistorien. Men det har också inneburit att en del av dynamiken och spontaniteten gått förlorad.

Mr Bruce & co har inlett varje kväll med att publikfria fritt. Sedan har de fått hålla sig till albummanus innan de lyckats lägga i högsta växeln igen.

De har gasat på bra, varje kväll. Men uppstår uppförsbacke så gör det. Det tar ett tag innan de får upp racerfarten på nytt, innan publiken klivit på snabbtåget igen. Innan stämningen blir så där laddad att det känns som att det kan vänta nya mirakel bakom varje hörn.

 

De snuddar vid det hela tiden. De hamnar där ibland. I kvällens final är de framme. Då är det tydligt att både Bossen, bandet och fansen gett sig fan på att krama ur det sista ur den här trippeln.

Springsteen spelar rollen som utmattad showman. Han kramar ur en tvättsvamp över hela sig, som en boxare som just synat canvasen. Han häller is innanför skjortan. Han stapplar fram på scenen, upp på en flygel. Han showar för allt han är värd.

Han bjuder inte på några fler överraskningar, men han är i en partyklass för sig.