Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så bra var konserten med Bruce – låtlistan

Bruce Springsteen sparar inte på krutet.Foto: Marcelo Del Pozo

"Badlands"

Bruce Springsteen stompar i gång kvällen med en beprövad liveklassiker. Lyfter förnämligt när allsången utbryter efter Jake Clemons första saxsolo.

 

"We take care of our own"

Hård och bestämd version av första singeln från senaste plattan. Den är fortfarande bättre live, men bandet låter lite rostigt.

 

"Wrecking ball"

Inleds som vanligt med att Bruce tar introt själv. Sedan exploderar blåssektionen och låten blir så där arenagigantisk som sig bör.

 

"The ties that bind"

Publiken går i gång på den här gamla dängan, och visst. Men Bruce lyckas inte riktigt borsta bort det nostalgiska dammet låten igenom.

 

"Death to my hometown"

Springsteen har tonat ner sin lustiga "Riverdance", men det irländska (flöjter, fioler) är kvar. Det svänger - utan att bli party.

 

"My city of ruins"

Bruce hänger av sig gitarren och visar prov på oanade spanskakunskaper. Tyvärr är jag inte lika språkbegåvad, så jag uppfattar bara att han siktar på en "magisk natt". Den här soulballaden däremot - lång och ljuvlig.

 

"Trapped"

En önskelåt (Bruce plockar upp en skylt från ett lyckligt fan) som han förvisso spelat tidigare under turnén. Lite otymplig, men soulkören är fet.

 

"Out in the street"

Det tycks som att Springsteen mest river av den för att elda på hålligånget med patenterad gladrock. Fyller sin funktion utan att vara sensationell.

 

"Jack of all trades"

Den långsamma sydstatsballaden får extra pondus av E Street Bands fem man starka blåssektion. Under Lofgrens gitarrsolo bankar Bossen på stora orkestertrumman.

 

"Candys room"

Efter ett effektfullt, sammanbitet intro så spänner E Street Band musklerna i tre machominuter där alla försöker spela högst.

 

"She's the one"

Övergången till den här omtumlande pärlan från "Born to run" är dock briljant. Och Springsteen skapar ett bestämt tryck innan han avslutar med munspelssolo.

 

"Darlington county"

Nostlgimonstret är på väg att äta sig in i konserten. Men när spelglädjen är så uppenbar är det ändå ingen fara.

 

"Shackled & drawn"

Nyskriven folkmusik med bibehållet drag under galoscherna. Bruce eldar på publiken, sedan sluter kören och blåset upp längst fram på scenkanten.

 

"Waitin on a sunny day"

Det här ogenerade publikfrieriet har blivit ett omistligt inslag i showerna. Som alltid svarar publiken "ja". Som sedvanlig bonus plockar Bossen upp en liten flicka utan sensationell sångtalang ur publiken. Han låter henne sjunga refrängen tre gånger i rad. Publiken jublar som om Sevilla just vunnit en cupfinal mot Barça. Lilltjejen ser ut som om hon gjort segermålet.

 

"The promised land"

Först gitarrsolo från Little Steven, sedan hakar Jake Clemons på med saxsolo och Bossen avslutar med lödigt munspelssolo. Grym låt, för övrigt.

 

"The way you do the things you do/634-5789"

Det så kallade Apollo-medleyt - soulsaluten baserad på Temptations och Smokey Robinson - är en ljuvlig parentes. Samtidigt som Springsteen hyllar sina gamla hjältar springer han ut i publikhavet och sjunger. Modigt.

 

"Because the night"

Springsteen gör om verserna en smula, men i refrängen sjunger han som bekant. Mäktig, maffig - med monumentalt gitarrsolo från Nils Lofgren.

 

"The Rising"

E Street Band har jobbat sig in i konserten och låter så övertygande tungt och omfamnande som bara de kan. Avslutningen, när 20 000 går in och förstärker kören är underbar.

 

"Lonesome day"

Springsteen har kastat om "Rising"-låtarna jämfört med premiären. Trots publikens jubel hade jag inte protesterat särskilt ­högljutt om han kastat ut den här ikväll.

 

"We are alive"

Efter en rafflande akustisk inledning öppnar Springsteen spjällen - och den irländska pubrocken återvänder.

 

"Land of hope and dreams"

Det är nästan osannolikt hur Springsteen och E Street Band lyckats uppdatera sin redan från början magnifika nationalsång till att bli en så här stor, så här mäktig och så här passionerad soulpsalm. Man kan bli religiös för mindre.

 

EXTRANUMMER

 

"Rocky ground"

Michelle Moore, körens gospelsnäcka sjunger refrängen och rappar. Hela bandet körar, samtliga i blåssektionen stryker under pondusen.

 

"I'm going down"

Bortglömd singel från "Born in the USA" som någon skrivit på en önskeskylt Bossen plockar upp. Glatt humör. Inga konstigheter.

 

"Born to run"

Hela arenan tnds upp och badar i ljus - japp, det gamla tricket fungerar utmärkt än - medan Max Weinberg bankar trumma som om livet hängde på det.

 

"Dancing in the dark"

Liveklassiker som fått förnyat förtroende på den här turnén. Kul, men knappast omvälvande.

 

"Bobby Jean"

På tal om gamla favoriter.

 

"Tenth avenue freeze-out"

Blåssektionen låter återigen som en soulorkan. Springsteen sjunger om när "Big man joined the band". Clarence Clemons är saknad, den här lustfyllda hyllningen går rakt in i hjärtat.