Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så bra är Springsteens album Wrecking ball

Den 5 mars kommer Bruce Springsteens nya skiva "Wrecking ball". Expressens musikredaktör Anders Nunstedt har hört skivan.

PARIS. Den 5 mars kommer Bruce Springsteens "Wrecking ball".

En pulserande, upplyftande men också upprörd skiva som visar att Springsteen inte slutat söka nya utmaningar.

Rockhjälten lär även utmana en del fans med sin modiga mix av rå blues, folkmusik och klassisk rock'n'roll kombinerat med trumloopar, samplade stenkakor och - håll i kepsen, yo - rap.

På torsdagen premiärspelades Bossens sjuttonde studioalbum för internationell press. Expressens musikredaktör Anders Nunstedt var på plats.

Här är hans första intryck.

"We take care of our own"

 

Många har redan hört singeln som gick rakt upp på itunes första­plats när den kom - och rakt in på president Obamas spotifylista. En enkel, nästan övertydlig rocklåt med bredbenta ackord, handklapp och upplyftande stråkar. Knappast Springsteens mest vågade stund på jorden, men jag får medge att den växer i sitt sammanhang.

 

"Easy money"

 

En akustisk gitarr får sällskap av uppspelta fioler och glada handklapp innan melodin brister ut i något som skulle kunna vara hämtat från "The Rising". Bruce sjunger "You put on your red dress" och kören sjunger "Na-na-na" i låtens eurforiska avslutning - som känns som en ovanligt lyckad livetagning.

 

"Shackled and drawn"

 

En arbetarvisa delvis baserad på banjo och svett. Det låter som om Springsteen försökt skriva en ny folkvisa, i samma anda som låtarna på "We shall overcome". Det är fräsande fioler, drag under galoscherna och en orkester som tjoar och hoar av kollektivt glädjefnatt. Plus en samplad predikant-tant.

 

 

"Jack of all trades"

 

En bluesig ballad som inledningsvis uppvisar vissa likheter med filmlåten "The boxer". Sen kommer ett gitarrsolo som ekar av Slash (men det är troligare att det är signerat Tom Morello) och en långsam, suggestiv blåssektion som lånat inspiration från New Orleans begravningsprocessioner. Coolt.

 

 

"Death to my hometown"

 

En lyssning är inte tillräckligt för att bli riktigt klok på den här refrängen: det låter som afrikansk lovsång ovanpå en berusad irländsk pubflöjt. I verserna sjunger Bruce om de skurkar som plundrat hans hemstad, som lagt ner fabrikerna och splittrat familjerna. Hyfsat svängigt, och intressant.

 

"This depression"

 

Låten verkar vila mjukt på akustisk gitarr och syntljud men ruskas snart om av feta trummor och en övertygande kör. Sen kommer plattans andra powerballad-solo från Morello, plus (!) ett instrumentalt break som landar nånstans mellan Radiohead och Pink Floyd. Återigen: intressant. Men texten svänger mer än melodin.

 

"Wrecking ball"

 

Premiärspelade 2009 på Giants Stadium - inför rivningen av den klassiska arenan. Titelspåret öppnar försiktigt men låter sedan som en dopad ångvält. Blåset är förmodligen handplockat för att välta arenor under kommande världsturnén. Klassisk E Street-rock med en avslutning som har myror i brallan och dunderhonung i blodet.

 

"You've got it"

 

Mer old school-Bruce, där han frustar och fraserar som på 70-talet. Kanske är det nåt som växer på scenen, men vid en första bekantskap låter den slentrianmässigt klen.

 

"Rocky ground"

 

Yo. Här är en låt som rymmer så många experiment att professor Kalkyl ligger i lä. "Rocky ground" inleds med ljudet av gormande korpral, går direkt på refrängen (som har kvinnliga sångerskor) och så småningom brister ut i hiphop. Yo, check, det är sant. Det är dock inte bossen själv som rappar, utan en kvinnlig gästartist. Lär förbrylla många, men spontant gillar jag det - mycket.

 

"Land of hope and dreams"

 

Premiärspelades innan milleniumskiftet, när Bruce Springsteen och E Street band återförenades, och finns dokumenterad på skivan "Live in New York city". Har spelats flitigt live sedan dess, och blivit en favorit bland fansen. Detta är alltså studioversionen, och det framstår som skåpmat. Men det låter fantastiskt.

Inledningen av "Land of hope and dreams" är pur soul, sedan ansluter en gospelkör och wailar "this train" ovanpå synttrummor. Det är en ostoppbar, episk gospelpsalm som framkallar rysningar, en utdragen urladdning med ett ljuvligt saxsolo från Clarence Clemons.

 

"We are alive"

 

Startar med vinylknaster och fortsätter som en deltablues, med Bossen som hamrar på gitarren och sjunger alldeles intill mikrofonen, innan allt blir spaghettiwesternrock från andra sidan. Ovanpå en melodi som eventuellt vara skyldig Johnny Cash-klassikern "Ring of fire" mer än en artig bugning.

 

Fotnot: "Wrecking ball" släpps den 5 mars. Deluxe-versionen innehåller bonusspåren "American land" och "Swallowed up (in the belly of the whale)".

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.