Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Patti Smith visar sin kraft på Way out West

I svart långkavaj kommer Patti Smith ut på scen med en kopp te och vinkar till oss med ett bandagerat ringfinger på vänsterhanden. Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES
Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES
Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES
Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES

I svart långkavaj kommer Patti Smith ut på scen med en kopp te och vinkar till oss med ett bandagerat ringfinger på vänsterhanden. 

En dryg timme senare har vi tillbringat en rätt förväntad stund med rockpoeten. 

Patti Smith

Patti Smith

Way Out West, Göteborg

 

Vi får klassisk punkrock från förr med den på senare år frekvente Sverige-besökaren, en del varierade covers och några uppmaningar om sammanhållning och bättre leverne.

Starten är vass och visar vilken kraft som fortfarande finns i klassiska Smith-plattor som “Easter” och “Radio Ethiopia”. 

Smith och bandet (med sonen Jackson på gitarr) är på väg mot något stort, när Patti själv väljer att flumma till det. Rader om stora barriärrevet och män som tillbedjer en röd monolit visar sig mynna ut i en publikfriande cover på Midnight Oils radioklassiker ”Beds are burning”. Med läsglasögon och texthäfte ger hon sig sedan på en allt för mjäkig version av Dylans “A Hard Rain's A-Gonna Fall”. 

Slutet, med “People have the power” och en rusig “Gloria”, styr som väntat upp det hela med bravur.  

Känslan efter är att ha sett en feelgood-film. Man mår lite bättre och ler utan att riktigt veta varför.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!