"Det var ju sångerna som hjälpte en. "Thåström skrev de bästa", skriver författaren och krönikören Marcus Birro. Foto: Tomas Leprince / Christian Örnberg
"Det var ju sångerna som hjälpte en. "Thåström skrev de bästa", skriver författaren och krönikören Marcus Birro. Foto: Tomas Leprince / Christian Örnberg

Marcus Birro om hur Thåström blev hans hjälte för alltid

Publicerad
Uppdaterad
En hjälte är en hjälte för alltid.
Musiken som räddade livet på mig då räddar fortfarande livet på mig.
Alla de där förbannade ensamma timmarna på spårvagnen genom febuariregnet, kärlekssorgerna, de tafatta försöken till samförstånd, utanförskapet.
Det var ju sångerna som hjälpte en. Thåström skrev de bästa.
Livräddare.
Musikalisk ambulanspersonal.
Redan 1982 sjöng Ebba om "Die Mauer". 1989 revs den. Men man hade öppnat några hål i unga, arga och förtvivlade människors inre och yttre murar långt tidigare. Ebba lovade att det gick att förändra. Man talade inte så mycket om att det gick att förändra, man förändrade helt enkelt.
Det fanns plötsligt en kompromisslös väg att gå, där jag äntligen fick vara en medborgare i det här skalet till land, där jag är en medborgare i "Svärje, Svärje, fosterland..." och jag duger någonting till. Mina brister är inte bara mina. Min ilska är en energi.
Jag var sexton år och fullständigt identitetsförvirrad.

Jag hade köpt mina första knähöga Dr Martens kängor och hade skrivit mitt namn på skinnjackan för att visa hela världen att jag fanns.
Det sket världen fullständigt i.
Jag var rädd jämnt. För allting. Jag satt hemma och skrev dikter om kärlek medan de andra hånglade nere på fritidsgården. På sommaren spelade Imperiet på Liseberg. Jag var där redan vid lunch, stod längst fram med andra, minst lika identitetsförvirrade pojkar i för mycket kajal och tighta jeans.
Vi bar basker med hela vår ungdoms stolthet. Vi såg ut som små mini-Thåström allihop. Vi tog det hela på stort allvar.
När man är sexton år tar man allting på ett väldigt stort allvar.

Förväntan inför konserten var som feber i kroppen. Och när Imperiet väl drog igång skedde något mycket märkligt. Vi var säkert tio tusen i publiken men det var ändå bara för mig de spelade. Förväntningarna slog in. Lyckohjulet stannade på mitt nummer gång på gång. Så kändes det. Det spelade ingen roll att packade bönder från Mölnlycke knäade mig i ryggen, att andra skrek sångerna i mitt öra, att jag kastades fram och tillbaka i publikhavet; Imperiet spelade endast för mig den där kvällen. Jag rös i hela kroppen.
Jag gungade med de andra, jag sjöng med de andra, men det var bara jag där. Vi var många som ville bli som Joakim Thåström.
Jag blev aldrig Joakim Thåström.

Men jag blev något annat, något eget, något värdefullt, en fullständigt genomskinlig och värdefull medborgare som skriver böcker ibland.
Jag drömde att något skulle fylla det här mörkret, att någon skulle strö smulor bakåt i den här virvlande, stormfällda skogen där man snubblar hela tiden. Thåström gjorde det. Eller hans låtar snarare. Det är en viktig distinktion där.
Förr, på stenåldern, samlade vi på vinylsinglar. Vi spanade i Gula Sidorna efter Imperiet-rariteter. Vi tog tåget till Micke i Södertälje som var lika galen som oss och hade en släkting i Luleå så vi tog flyget dit eftersom Thåström hade premiär där efter sin första soloplatta 1989 och vi bluffade oss in backstage och tog lite bilder med kameran. Jag sade att jag hörde till folket till skillnad från journalisterna men fick snabbt en bekymrad min av sångaren himself:
- Folket... Är inte det en Eskilstunatidning?

Sedan åkte vi till Piteå och Stockholm. Göteborg givetvis. Tre spelningar där. Allting handlade om att stå längst fram. Fast ändå inte. Vi log åt dem som alltid stod längst fram. Grejen var nämligen att stå exakt NÄST längst fram eftersom man då kunde trängas mot mjuka människokroppar i stället för iskalla, hårda kravallstaket eller jobbiga vakter.
Första gången jag såg Imperiet var 1984 på Himlabacken. Brorsan släpade med mig. Jag var tolv. "Gå inte fram, sade Peter, de hatar autografer" men jag gick fram ändå och fick faktiskt autografer.
Vi samlade kassettband, videoband, vinylskivor och samlade tidningsklipp i pärmar och plastfickor.
Vi köpte t-shirts och affischer. Vi stod med benen inåt på svartklubbarna. Vi diskuterade låtlängder.

Thåström har aldrig hemfallit åt nostalgi. Det ligger inte för honom. När han var som mest älskad efter Bellman, soloskiva och Taube hivande han hela skiten överbord och flyttade in i en holländsk grotta. Med sig hade han bara plåt, borrar och trummaskiner. Peace, Love And Pitbulls. Ett fantastiskt projekt. Botgöring kan man säga.
Den 25 Maj 1988 kom Imperiets sista skiva, "Tiggarens Tal". Den förändrade inte mitt liv. Men den där skivan förklarade mitt liv, satte ord och sånger till det. Den där skivan förbättrade mitt liv, gjorde det lite mer genomskinligt. Jag var långt mycket mer än en vilsen, förvirrad skugga i tillvaron. Jag var en drömmare med planer och sagor på tungspetsen.

Det tycks finnas en sanning som säger att fyrtiotalisternas ungdom skulle rankas högre än alla andras. Som om Bob Dylan alltid är mer betydelsefull än Thåström, Cobain eller Ian Curtis. Men det är inte sant. De har lagt patent på ungdomsrevolten och alla vi andra som kom efter har tyst och pinsamt nog ställt oss i deras led.
I våras var jag i Linköping och såg Thåström igen. Numera nykter, stadgad familjefar stod jag en bit bak. Längst fram trängdes ungdomar som föddes när jag själv stod där. Det är egentligen häpnadsväckande att en musiker fortsätter att locka alla generationer till sina konserter.
"Låt dom aldrig få se dig skaka/Låt dom aldrig få se dig svag/Låt dom aldrig få se dig gå ner" sjunger Thåström i en låt från 2002.
Jag gör tvärtom.
Jag har alltid haft en förkärlek för konstnärligt öppna spjäll, för låga trösklar, för förvirringen mellan litteratur och verklighet.
Genom sina sånger och hela sin musikaliska resa berättar Thåström att det egentligen inte finns annat än förvirring, också "just när du trodde allting hade fallit ner på plats..."
Jag har ställt mitt skrivbord mitt i den där förvirringen.

MARCUS BIRRO

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag