Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Låt för låt - så bra var den tredje konserten

Foto: Olle Sporrong

Expressens recensent Anders Nunstedt sätter getingbetyg på kvällens låtar.

"The promised land"

Kvarten senare än vanligt kliver Springsteen in, möts av ett enormt jubel, och utlyser "en fantastisk kväll" (på svenska). Och nog börjar det så: Fantastiska sax- och munspelssolon.

 

"Out in the street"

Springsteen trycker in turboknappen. Han är framme och eldar på fansen längst fram med en sprudlande energi. Jake Clemons backar upp med en självlysande saxattack.

 

"We take care of our own"

Efter de inledande publikfrierierna, som lika gärna hade kunnat vara två extranummer en annan kväll, återställer Springsteen ordningen med sin kraftfulla rocker från senaste albumet.

 

"Wrecking ball"

Men titelspåret träffar hårdare. Bossen anordnar handklappsfiesta, E Street Horns fyller på med texmexblås och resten av bandet öser på som om de hette Speedy Gonzalez, hela högen.

 

"Death to my hometown"

Springsteen står bredbent och sjunger sammanbitet. Den irländskt färgade "Wrecking ball"-stompern är inget lyckopiller. Men när bandet står på rad i finalen blir den rätt maffig, ändå.

 

"Spirit in the night"

Mr Bruce håller ett långt brandtal, och låter som om en förryckt predikant som tappat förståndet. Men budskapet går fram: "We need you! We need you! Can you feel the spirit? Can you feel the spirit!". När låten sedan kickar igång tappar han även texten. Men han tappar inte greppet om publiken. En omfattande soulfest där Bossen lägger sig längst fram på scenen och låter fansen utöva handpåläggning innan han stiger upp och ger sig hän i en jublande final.

 

"Born in the USA"

Kvällens temaplatta kickar igång med ett välbekant knockoutslag. Med sitt nya jätteband i ryggen har Springsteen fått ordning på den ett tag ganska så slitna superhiten. Kraftfull.

"Cover me"

Springsteen inleder med ett gnisslande snarare än gnistrande gitarrsolo, och på den vägen är det. Ljudet hänger inte riktigt med när det blir robust rock.

 

"Darlington county"

Plötsligt blir det uppsluppet igen. Springsteen kutar fram till fansen, kutar bort till Lofgren och sjunger duett och kutar ut på kortsidorna och mobilplåtas till publikens "Sha-lala-nana".

 

"Working on the highway"

Partajet fortsätter när Springsteen hänger på sig sin akustiska gitarr och E Street Horns sluter upp. Kalaset avslutas med en spontan Elvis Presley-dans.

 

"Downbound train"

Efter den föregående dansföreställningen spelar Springsteen och E Street Band den här pärlan från stillastående. En mäktigt malande midtempoballad.

 

"I'm on fire"

Bruce blundar, men känns ändå "on fire", när tusentals mobiltelefoner ger illusionen av en egen stjärnhimmel under Friends tak under den här balladen.

 

"No surrender"

E Street Band öppnar spjällen och öser på med allt vad de har. Stora gester, stora känslor, stora ackord - och stor respons. Ännu en publikfavorit som levererar.

 

"Bobby Jean"

Strålkastarna i Friends lyser upp hela arenan när Springsteens fina bromance-epos till Little Steven rullar igång. Professor Bittans pianospel är magiskt, Jake Clemons saxsolo är enormt. Det här är motorvägsromantik i widescreen-format som låter lika påträngande angelägen i dag som den lät då.

 

"I'm goin' down"

Jake Clemons saxsolo blåser bort gammalt nostalgidamm, men övriga bandet har svårt att hitta rätta svänget. En ganska så spikrak version.

 

"Glory days"

Little Steven och Big Boss gastar glatt refrängen i samma mick. Det svänger som katten, och snart hakar hela bandet på. De verkar ha så kul där uppe att de finalens sträcks ut i flera minuter.

 

"Dancing in the dark"

Arenan tänds upp på nytt när en av den här turnéns mest pålitliga publikfrierier klappas igång, gång på gång, av Springsteen. Dansant, men lite för bekant.

 

"My hometown"

En ny mobilhimmel öppnar sig i det finstämda avslutningsnumret från "Born in the USA". Stämningen går från euforisk och sprallig till tät och omslutande. Mäktig allsång avslutar.

 

"Cadillac ranch"

Springsteen & co startar om konserten med en rivstart. Med högoktanig raggarrock. Garry Tallent och Miami Steve körar så hårt att det luktar bränt gummi i arenan.

"Shackled and drawn"

Den musikaliska spännvidden hos det här bandet är enorm. Från bensinboogie till folkfest på en sekund. Körens saftiga gospeltryck får mig att föredra det senare.

"Waitin on a sunny day"

Publiken är med i matchen redan från det första ackordet. Det blir allsång innan Springsteen kommit till första versen och, ja, då kan ni tänka er hur det slutar...

"The rising"

Inte det mest spännande låtvalet i rockhistorien, men för all del. Det är ju den fläskigaste versionen av "The rising" som hörts i Friends. Den avslutande minuten är fet.

 

"Radio nowhere"

Ingen önskelåt, om man uttrycker sig milt. Bruce har envist pluggat "Radio nowhere" sedan singeln gjorde entré under "Magic"-turnén. Energisk men också endimensionell.

 

"Badlands"

Den perfekta kombon av en drag racer och en ångvält. Det tar några taktfasta karateslag från Mighty Max, sedan har "Badlands" fått hela Friends att explodera av lycka.

 

"Thunder road"

Den härliga överkörningen fortsätter med ännu ett säkert kort, kanske det säkraste i hela rock’n’roll-leken. Ljudet grötar ihop sig, men Jake Clemons saxofon sticker ut ännu en gång.

 

EXTRANUMMER:

"Raise your hand"

Bruce Springsteen och E Street Band inleder sista delen på sista konserten med att skapa Stora Soulfesten. En ljuvligt lekfull föreställning som kulminerar när Springsteen vrider en tvättsvamp över sin överhettade skalle och ställer sig, genomblöt, på Bittans flygel och dansar pimpinett minidisco. E Street Horns äger.

 

"Born to run"

Smock! Över hundra tusen händer darrar i luften när bandet tömmer ut sig fullständigt i den här sanslösa arenrockdängan. Och sen gasar de ännu lite till. Trots att de varit på scenen i närmare tre timmar är det som om de bara blir piggare och piggare. Tuffare och tuffare. Svängigare och svängigare. Bättre och bättre.

 

"Rosalita"

 

Haha. Springsteen har kommit till en punkt i konserten där han bara lattjar loss. Det är förstås lätt hänt med en sån orkester i ryggen. Han höjer näven i luften, gastar "Jag är här för att befria er!", och lutar sig tillbaka mot sitt magnifika E Street Horns - blåssektionen som sätter fyr på precis allt som kommer i deras väg så här dags på kvällen. Festligt är bara förnamnet.

"Tenth avenue freeze-out"

Bruce förbereder sig med att gå bakom scenen och hämta isbitar som han slänger innanför soulskjortan. Stor show, från en stor showman. Även om den här avenyn har känts grandiosare.

 

"Twist and shout"

Festlig och fartfylld och fantastiskt svettig avslutning som aldrig vill ta slut. I stället blir det "La bamba" av det hela, igen. En bekant repris med andra ord, men kul i alla fall.