Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Muntergökarna": Kemin stämmer - fortfarande

HOS DOKTORN. Det åldrade komikerparet, spelat av Magnus Härenstam och Brasse Brännström, ska i en tv-gala en sista gång återupprepa sin urgamla sketch. Problemet är att de avskyr varandra.

TEATER

Muntergökarna Chinateatern, Stockholm

Kemin fungerar,

Magnus & Brasse har fortfarande känslan kvar och "Muntergökarna" blir verkligen en återseendets glädje. Neil Simons amerikanska komedi från 70-talet är en kärleksförklaring till nöjesbranschen. Komikerparet, som jobbade ihop i 43 år, men inte talat med varandra på elva år, ska återförenas för en tv-gala. Pjäsen är inte helgjuten - det finns en svacka i första akten - men annars är det förstås ett önskeprojekt för ett komikerpar med folkets kärlek i behåll.

Brasse Brännström har själv nyöversatt

och bearbetat och jag hade väntat mig att han lagt in lite mer av deras egen nöjeshistoria i försvenskningen - det finns utrymme för det - men regissören Bjarni Haukur Thorsson verkar ha velat ha den raka svarta komedin. Brasse spelar bittre Leonard, som fortfarande tror att han är i nöjesbranschen och har sin brorson som agent. Han strör besvikelsen cynismer omkring sig och de komiska elakheterna levereras av Brasse med trött ansikte och stor skicklighet. Magnus spelar kollegan Nils, som är rätt nöjd trots krämpor, men som vet att han svek sin partner när han pensionerade sig för elva år sedan och lämnade kvar ett halvt komikerpar. Magnus gör honom positiv, försiktigt nervöst struttande, och med återhållet spel, dock inte mindre skickligt.

Men det är förstås tillsammans

de fungerar bäst. Roligast blir de i parodin på sketchen, en urgammal doktor-sketchen från en 50-talsrevy. Komikerparet har gjort den 8 000 gånger och ska nu repetera den för tv. Magnus & Brasse blir plötsligt yngre i kroppen, precis som ett äkta komikerpar hade blivit när de kliver in på scen. Här härjar de hämningslöst i nöjeshistorien och vet precis hur dåliga vitsar från stenåldern ska framföras, hur de överdrivna reaktionerna ska hämtas hem och var skratten kommer. Det är ironi ovanpå ironi, men det lockar samtidigt fram de stora skratten som publiken längtar efter i denna rätt mörka komedi.