Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mia Skäringers jättesuccé – hon är en folkrörelse

Mia Skäringer.Foto: Annika Berglund
Mia Skäringer.Foto: Annika Berglund
Mia Skäringer.Foto: Annika Berglund

Mia Skäringer är mer än en komiker. Hon är en hel liten folkrörelse som i den ena utsålda arenan efter den andra sprider sitt befriande budskap av att få vara sig själv, och genomskåda männen. 

Hennes karaktärer Tabita och Gulletussan, har slagit rot i oss som en hel liten symbiotisk idévärld, och vore hon bara man så skulle Skäringers geni förmodligen redan varit sönderanalyserat och mytologiserat vid det här laget. 

Nu framstår hon i stället som kvinnornas egna källa till kraft och inspiration. En magnet som, kvällen till ära, verkar ha attraherat varenda kvinna i Stockholmtrakten, likt en ursinnig svallvåg i extas: Publiken vrålar, stampar innan det knappt börjat.

En masspsykos som Skäringer kompromisslöst häver med en kuk i halsen: Det vill säga en lång uppräkning av olika övergrepp, trakasserier, förlossningstrauman och ätstörningar. Utan tvekan kan alla i publiken identifiera sig med åtminstone någon punkt. Bara den förbisusande tanken svindlar.

Lite som när Gulletussan försöker tänka på rymden som ”aldrig aldrig aldrig tar slut”. För hon finns också här i glänsande lack och muskorta byxor. Skäringers show rör sig på så vis i alla dimensioner: Hon kan sjunga (överraskande bra), leverera en spektakulär sketch, analysera den ständigt så kontroversiella kjolen (utan att bry sig om att ta den på sig!), och bottna i existentiella resonemang. Bilden hon målar upp av sig själv som kåt sextioårig dam i svampskogen är helt fenomenal, när den landar i den alldeles särskilda förlösningen i att äntligen få vara i fred med sin egen kropp. 

Mia Skäringers ”Avig Maria – No more fucks to give” är laddat allvar med lufthål

Medan annat redan känns klassiskt – som när Skäringer släpar in ett skyhögt boktorn av manliga så kallade geniers självbiografier. Tjocka som tegelstenar och fyllda med ord som Skäringer nu reflekterar tillbaka mot dem som vassa projektiler. Lars Norén, Mikael Persbrandt och framför allt Tommy Berggren har hängt sig själva med sina anekdoter, och det verkar inte ens veta om det.

Det är ett laddat allvar, med lufthål för vassa små skämt och snitsiga formuleringar som ”hela kostcirkeln av kvinnoförakt”. En sketch från gynstolen är så maxad med både absurd humor och show, att jag nästan går sönder.

Skäringer övertygar till den grad att jag stundtals känner behovet av att ta ett distansskapande steg tillbaka och reflektera över om en inte bara råkat bli förförd av en osedvanligt karismatisk ledare.

Så kan det vara. Lite grann. Men somliga profeter revolutionerar världen, och genom Skäringer strömmar en gemensam kvinnlig erfarenhet som kräver sitt rättmätiga utrymme.

Det är som att den mest akuta metooilskan kokat klart, och att Skäringer sträckt sig mot botten och plockat upp de saltaste och vackraste kristallerna 

Show

AVIG MARIA – NO MORE FUCKS TO GIVE

Globen, Stockholm.

Vem: Mia Skäringer slog igenom i radio tillsammans med Klara Zimmergren. 2007 flyttade den populära duon till SVT, och sen dess har Skäringers tv-karriär fortsatt med bland annat ”Solsidan” och ”Ack Värmland”. Har tidigare gjort showen ”Dyngkåt och hur helig som helst”.

Vad: Föreställningen, i regi av Helena Bergström, beskrivs som en hyllning till kvinnan, och en berättelse om Skäringer själv.

Spelas: Åtminstone ett år framåt, på stora arenor runtom i landet som Globen, Scandinavium och Malmö Arena.

 

Tre höjdare

Skäringer discodansar till ”Mr Vain”

Här släpper hon lös sin inre Gösta Ekman, och förmedlar med hela kroppen känslan av att vara på en klubb i New York, känna sig malplacé och så småningom som queen of the world. Skäringer har fingertoppskänsla även för de enklaste känslor, och jag älskar hur hon ger utrymme även för mer kravlös humor.

Tornet med manliga genibiografier

Ingmar Bergman, Lars Von Trier, Tommy Berggren, Mikael Persbrandt, Lars Norén, och allt vad de heter har förstås ifrågasatts förut. Men inte med det här fullkomligt dräpande helhetsgreppet!

Gynekologstolen

En mer traditionell sketch om att lämna ut sig i gynstolen, som skickligt sömlöst skiftar till ett slags dödsscen till ”Jönssonligan”-stråkar, och ett litet brandtal om kvinnors ödesdigra simultanförmåga. Allt omgivet av dansande sjuksköterskor. Så bisarrt och så bra!

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.