Ledsen finalister – men Logan utklassade er alla

Johnny Logan
Foto: Olle Sporrong
Johnny Logan
Foto: Olle Sporrong

Stackars, stackars Arvingarna, Anna Bergendahl, och allt vad ni heter.

Inte nog med att Andra chansen-deltagarna först tvingades ljuga i de pinsamma vykorten – sen kom Johnny Logan in och stal inte bara rampljuset utan också tittarnas hjärtan.

Johnny Logan och Måns Zelmerlöw gick alltså vidare till final. Fantastiskt! Vem hade någonsin kunnat ana? Eller vänta nu… Riktigt så var det kanske inte. Men det enda jag på riktigt kommer ihåg från Andra chansen är hur Johnny Logan oväntat skrider in, och häller sirap i våra öron med ”Hold me now”. Plötsligt tedde sig Arvingarnas nostalgifest bara som ett litet tramsigt dammkorn i schlageruniversum.

I do? Glöm det. För här står visst en irländsk Eurovisiongud och fyller rummet med den typ av känslor som annars främst brukar förknippas med Liam Neeson. Ögonblicket med Logan och Kodjos mamma var på riktigt så fint att man ville gråta lite. Shallow-snyfta. Som på film. Över hur fint det är med mammor, och ESC-stjärnor som har karisman i behåll över 30 år efter den senaste vinsten.

Ja, ja. Åter till verkligheten. Men för den som så här långt in programmet fortfarande hade vaga minnen av exempelvis Andreas Johnson eller Lisa Ajax, kom snart nästa slag i form av Måns Zelmerlöw och Dotter. Jag menar varför skicka vidare ett gäng som redan förlorat sina delfinaler, när det i stället finns en perfekt duo som uppenbart borde tvångsrekryteras av schlagergeneral Björkman? Om Andra chansen redan i grunden är en tävling där förlorare möter förlorare, så vet jag knappt ens vad den är efter att deltagarna dessutom fått finna sig i att bli osynliggjorda i skuggan av gästartisterna.

Mitt mest bestående minne av kvällens tävlande, blev nu de förinspelade vykorten där artisterna inte bara skulle prata om vad som var så bra med deras egna låtar, utan också ljuga fram hyllningar till sina duellanter. De där replikskiftena kan mycket väl ha varit något av det mest krystade och obekväma vi får se i den här omgången av Melodifestivalen:

”Lisa, du sjunger oerhört fint,” sa Martin Stenmarck med ungefär samma inlevelse som en tvålfager skådis i valfri svensk nittiotalssåpa. Och då kontrade duktiga Lisa med att Martin var så ”otroligt rutinerad”, vilket jag tror är kodord för svingammal och passé.

Nästan lika roligt blev det när Arvingarna radade upp sig framför lilla Rebecka Karlsson, och såg ut som fyra stygga vargar som skulle äta upp henne, bara för att plötsligt vråla fram ”du kommer att bli farlig för oss”. I en smart kontring hävde då Rebecka ur sig att hon minsann heter Eloise i andranamn efter just ”Eloise”, och då tror jag att Arvingarna fick svindel vid blotta tanken på hur fort tiden gått sen 1993, för det enda de fick fram var ett paralyserat ”häftigt”.

Som tittare är jag förstås oerhört tacksam över hur den meningslösa Andra chansen nu faktiskt blev ett program av värde, men som tävlande hade jag nog känt mig en smula utmanövrerad, kanske rentav förnedrad.