Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anders Nunstedt: Upplagt för drama

Thomas Di Leva uppträder i delfinalen i Göteborg i kväll. Foto: Sven Lindwall

I kväll blir det ingen Thorsten Flinck i rutan. Ingen Loreen heller.

Jag vet inte varför jag skriver det, för det lär inte undgå någon. I kväll går Melodifestivalen tillbaka till rötterna.

Om årets första schlagerbatalj var ett steg framåt så är kvällens delfinal två steg tillbaka. Tillbaka till den trygga, välbekanta festivalkänslan. Med artister som siktar på en plats i Diggiloogänget snarare än en festivalsommar i eget namn.

Det känns till och med som att Thomas Di Leva tillhör den skaran. Kanske för att han varit schlageraktuell så många år, kanske för att hans deltagande i covermyset "Så mycket bättre" fortfarande är hyfsat färskt på näthinnan.

Startfältets återfallsförbrytare, Sonja Aldén, Timoteij och Andreas Lundstedt, har sällskap av fem debutanter som hade kunnat vara repriser från en fem år gammal Melodifestival.

Det kunde varit mer spännande?

Hey - detta kan faktiskt sluta med superraffel.

I Göteborg går det sällan som man tänkt sig, det har undertecknad bittert fått erfara genom åren. Frågan är om det är mer lättippat i år?

Vad vet jag? Jag fick kristallkulan på stortån när Björn Kjellman skrällde här 2006.

Sen kom Marie Lindberg 2007, Christer Sjögren 2008, Emilia 2009, Timoteij 2010 och i viss mån även Sanna Nielsen 2011. Ouch.

Det är oklart om det betyder något när det gäller, men i går var "Danny" Lindgren kung på gen­repet. Hans "Shout it out" höll på att välta Scandinavium. Och i publikundersökningarna som genomfördes efteråt raderade musikalmannens shownummer ut all konkurrens. Svenska spel sänkte oddset från 9,90 till 1,63. Från nederlagstippad till största favoriten i hela startfältet.

Men kommer den grejen att gå igenom rutan?

Jag vacklar en smula i min övertygelse, men favoriterna kvarstår.

Ulrik Munther, yngst i startfältet med en ännu yngre look, darrade inte det minsta inför uppgiften i går. Man ska inte dra för stora växlar på den unga fanskaran, lex Sean Banan, men låten och framförandet bildar en kombo tillräckligt stark för att gå hela vägen.

Timoteij gör återigen stabil visschlager med långa ben, lustiga instrument och lagom med vind i håret. Det är lika svenskt som kossor på vårbete, även om de redan är på gränsen att mjölka ur sitt etnokoncept. Och refrängen känns väldigt Globen.

Klassen kunde varit högre, men det är ovisst. Man får nöja sig med det.