Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Marie Richardson om sin svåra prestationsångest

Marie Richardson.Foto: OLLE SPORRONG
Det var längesen vi såg någon bli så misshandlad som Marie Richardson i SVT-serien "Kungamordet". Redan i första avsnittet spyr hon saftsoppa över Reine Brynolfssons skjortbröst, biter i blodampuller och släpas halvnaken över en matta så hon fick skrapsår över magen som tog ett halvår att blekna bort.
– Jag var inte rädd för misshandelsscenerna, säger Marie. Jag var mer rädd för att Linda skulle bli en kliché – ensam, olycklig, full kvinna som blir slagen.
–  Men jag tycker den här historien har en fantastisk kraft och jag är väldigt glad att jag tackade ja till rollen.
Hon förberedde sig genom att läsa böcker om misshandlade kvinnor och besöka en kvinnojour där hon talade med personalen. Men det visade sig att misshandelsscenerna var värre än hon trott.
– Vi gjorde alla scenerna på raken, och det blev jobbigt. Det är ju inte bara fysisk misshandel, utan mycket psykisk terror också. Reine var så laddad att jag nästan blev rädd för honom. Vi mådde inte särskilt bra, nån av oss, när vi gjorde de scenerna.
Hur tror du att du skulle reagera om du själv blev slagen?
Marie tystnar.
– Min spontana känsla är att säga, ja men JAG skulle gå! Men man kan aldrig riktigt veta. Jag kan tycka jag är värdelös på vissa saker, men jag tycker inte jag är värdelös som människa – som Linda. Därför tror jag inte jag är lovligt byte.
– Att lära känna Linda blev som att ha en sorgsen väninna som man inte mår bra av att umgås med. Jag mådde inte bra när vi umgicks, men efteråt är jag oändligt tacksam för att jag fått möta henne.

Vi sitter vid det stora köksbordet
av ek i den lägenhet på centrala Söder där Marie och Jakob bor tillsammans med barnen Klara, 12 och Leon, 7. Marie är smal, för att inte säga tunn, lång, vacker och blond med varma ögon som kollar mig över glasögonkanten.
I år är det 22 år sedan Marie raggade upp den två år yngre Jakob – för kvällen klädd i högklackat och klänning (!) – på en uppsluppen fest för scenskolans avgångsklass.
Hon var imponerad av att Jakob var så mogen och hade en fyraårig dotter. I början försökte de förändra varandra och gjorde slut ett par gånger i veckan och efter sju år hade de en ordentlig kris.
– Vi var ute och letade lägenhet på olika håll, säger Marie.
Men så småningom har de lärt sig att ge varandra luft, att andas, ”att även få titta på andra”.

Barnen har betytt
mycket för deras relation.
– Vi har det mycket bättre nu, säger hon. Mycket roligare, vi skrattar mycket mer och tar oss själva på mindre allvar. Bråkar vi är det aldrig långvarigt. Har man en unge som säger ”är du arg på pappa?” så fort man bara fräser åt varandra går det inte. Även om man är arg på den andre måste man börja prata för det är en massa praktiska saker som måste lösas – och då försvinner ilskan.
Både Jakob och Marie har ganska lugna temperament – men kan också bli fruktansvärt arga, även om det går fort över.
– Förr var det nog mer Jakob som skrek och fick utbrott, men jag har blivit skrikigare med åren. Jag kastar porslin (skratt) – det har jag aldrig gjort förut. Jag ångrar mig direkt – det är förnedrande att behöva stå där och plocka upp skärvorna…men det är kul att ha testat det ett par gånger.
Marie gick i terapi i sex år. Hon slutade när Klara föddes.
–  Jag har prestationsångest – och inte blir den bättre. Men jag tror inte längre att man kan bli nån annan. Det trodde jag nog då – går jag i terapi blir jag en lycklig, harmonisk och genomtrygg människa. Däremot tyckte jag att terapin tog upp mina svagheter och styrkor till ytan, jag såg mina mönster, lärde mig att gilla den jag är och acceptera det.

När vi ses har hon precis sett sin man i otrohetsdramat ”Himlens hjärta” och är tagen.
– Tårarna bara rann samtidigt som jag satt och skrattade. Det handlar om vuxna människor, precis i vår samtid, som man kan identifiera sig med.
Hur skulle du regera på en otrohet?
– Jag kommer antagligen inte att reagera som jag tror. Jag kommer inte att säga – då får du flytta! Det skulle jag kanske gjort när jag var yngre, men i dag har jag ingen princip som säger – otrohet, då är det slut!
– Jag tror på samtal, prat, som en läkande kraft, och om det är något Jakob och jag alltid varit bra på så är det att prata. Säga till när det inte känns bra. Jag tror det håller ett förhållande vid liv.
Marie har fått lysande recensioner både för ”Kungamordet” och sin insats i Thommy Berggrens ”Vildanden” på Stockholms stadsteater.
– Jag märker att folk blir berörda av pjäsen – ibland gråter de i bänkarna. Nu börjar hon spela in en ny serie för TV4, ”Oskyldigt dömd”, där hon spelar åklagare mot bland annat Mikael Persbrandt.

Marie har länge varit
en av våra främsta skådespelare, och har till och med fått lovord av den legendariske regissören Stanley Kubrick för sin insats som neurotisk överklasskvinna i hans sista film ”Eyes wide shut”. Men internationell karriär blev det inte då, Marie och Jakob var helt inställda på att skaffa sig ett andra barn.
– Kubrick var fruktansvärt generös, gav mig presenter och plussade mig otroligt. Mitt självförtroende mådde väldigt bra av den rollen. Det var nåt som lossnade när jag började filma hemma igen.
Det hindrade inte att Marie blev chockad när hon såg  filmen.
–  Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle se filmen igen – jag hade aldrig sett nåt så jävligt! Jag spelade över för jag skulle vara så neurotisk, och tyckte det var outhärdligt!
Men sedan såg hon filmen igen.
–  Och nu tycker jag det är en riktigt bra scen.
– Det är något som kommit med åldern. Är aldrig tvärsäker. Jag har tappat alla principer – när det gäller barnuppfostran, synpunkter på livet, förväntningar. Jag lever mer i nuet.

Privat har det gångna
året varit en känslomässig berg-och-dalbana.
– Dagen innan första inspelningen av ”Kungamordet” åkte jag in på sjukhus. Först trodde jag det var influensa. Jag fick hög feber, mådde illa och kunde inte äta, men gick och jobbade i alla fall. På kvällarna låg jag i soffan och grät en skvätt och tänkte, är det så här det är att bli gammal? Jag är så trött! På morgnarna sade jag till Jakob, vet du jag tror jag är utbränd – jag orkar ingenting… När jag mått dåligt en vecka fick jag penicillin mot urinvägsinfektion, men när inte det hjälpte åkte jag in till akuten och tog fler prover. Resultaten visade att jag hade en leverinflammation.
Vad trodde du det var?
– Jag var helt övertygad om att det var levercancer, eftersom min mormor dog av det. När de ville magnetröntga efter tumörer tänkte jag bara cancer, cancer! Men efter tre dar kom svaren – det visade sig vara Hepatit A, den lindrigaste formen av gulsot.

För två år sen gav Marie och Jakob upp en trevlig, men för liten, lägenhet i ett hus med täppa och staket på Långholmen och flyttade rakt in i Söders dånande trafikkaos. Enda smolket i bägaren för Marie är de ständiga larmrapporterna om dålig luft. I gengäld får de en extra timme med barnen varje dag bara genom att bo nära tunnelbana och buss.
Samtidigt bestämde sig Marie och Jakob för att köpa lantställe. Under flera år hyrde de torp på Mörkö utanför Södertälje medan de letade efter ett eget ställe närmare Stockholm.
–  Men så fick vi ett tips från några vänner på Västkusten att det var ett hus till salu norr om Lysekil – och plötsligt kändes det som att det var där vi skulle vara.
– Det är en ny fas i livet.
– Visserligen är det blåsigt – och i somras regnade det mest –  men då känner man att man lever (skratt)! Det blåser från det riktiga havet, man hör en annan dialekt – åker bort på riktigt. Det är en skön känsla!

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.