Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Marie blev sjuk efter systern Josefins död

Marie Nilsson Lind berättar nu bland annat om sorgen efter systern Josefins död – och om sin egen sjukdom.Foto: ALEX LJUNGDAHL
Ainbusk Singers inför Melodifestivalen 2008: Birgitta Jakobsson, Marie-Nilsson Lind, Josefin Nilsson och Annelie Roswall. Foto: UNSPECIFIED / FOTOGRAF PETER KNUTSON 070-734 60 02
Marie Nilsson Lind berättar också om hur hon vill få ut systern Josefin Nilssons opublicerade biografi.Foto: JONTE WENTZEL

 

Marie Nilsson Lind har slutat att vänta på att allt ska bli bra igen.

Efter att hennes syster Josefin Nilsson gick bort, till följd av ett förstorat hjärta, så har Marie slitit med sorgen och plågats av ett ben så illa infekterat att hon blev rädd för att förlora det.

Så blev det inte. I februari återvände artisten istället till scenen med en ny föreställning och ”Josas” ord inom sig – ”nu gör vi bara det här”.

I en stor intervju berättar Marie om vägen dit. Om att inte vilja leva längre, om den glödande kreativiteten, om allt ömsinthet omkring sig och hennes egen mission att få ut systerns opublicerade biografi.

Hon måste bara våga titta i den först. Det har gått två år sen Josefin Nilsson gick bort, endast 46 år gammal. Föreställningen ”Mina drömmars land” som just nu går för utsålda hus på Länsteatern på Gotland, är den första Marie Nilsson Lind, 56, gör utan systern. För henne är det ett sätt att gå vidare, trots att tonen, som hon säger, för alltid blivit en annan.

– För mig blir det aldrig som förut. När man får en sådan sorg… Nu kan jag samla mig lite, men innan har det varit kaos och förtvivlan. Gråtperioder som inte tar slut. Att fortsätta med livet själv kändes först helt otänkbart. Man får höra att livet måste gå vidare, att Josa (som Marie kallar sin syster) finns med dig och så. Man nickar och ler, men egentligen känns allt absurt och man vill bara skrika att så är det inte. Livet går inte vidare. Det blir något annat. 

– Hon fattas ju mig. Tonen och tråden i mitt liv är att jag inte kan finnas om jag inte får vara kreativ,  ha musiken och poesin. Teatern och människorna där har räddat mig.

Att göra den här föreställningen ska vara ett sätt för dig att gå vidare i livet. Tycker du att det fungerar? 

– Ja, jag har fått en så enorm kärlek från publiken och alla runt omkring. Man ser i människornas ögon att de är med mig. De flesta vet ju vad sorg är, och har mist någon på något sätt. Det finns en enorm ömsinthet kring allt.

Varför är kreativiteten så viktig för dig?

– Under min uppväxt och tonårstid var jag förtvivlad. Jag hade en jättedepression. Var en sån som försökte ta livet av mig och fick anorexi. Men mitt i det här hade jag pianot. Det kändes som något som var värt att leva för, och Josa och jag hittade varandra i det där – som systrar och artister. Vi var två sidor av samma sak. Hon sprudlade av energi.

 

Hur mycket ska man prövas egentligen?

 

Jag tycker mycket om bilden som ni gjort har på föreställningsprogrammet. Där är en traktor, sädesfält och så kokkaffe i omaka porslinsmuggar i två inte helt unga händer. Är detta en dröm du längtar tillbaka till?

– Vi tar utgångspunkten i sextiotalet som är brytpunkten för avfolkningen av landsbygden. Allt blev så storskaligt och centraliserat. Städerna lockade. Men landsbygden är kvar med någon traktor ute på något fält, och där sitter de och dricker kaffe. Jag tycker också om bilden, men kan inte säga att jag längtar tillbaka.

Du har ju beskrivit din uppväxt som en idyll med med strandängar, Gotlandsruss, blåeld och vallmo. Er pappa var revykung och mamma Doris hjälpte till bakom scen. Det låter som en blandning av Astrid Lindgren och den kreativa familjen Ekdahl i Fanny och Alexander. Var det så?

– Ja precis så! Det var en otrolig idyll, fast som om Lars Norén skrivit manus och Ingmar Bergman var regissör. Det var mycket slitningar mellan det gamla och det nya på gårdarna. Det här gamla bondesamhället accepterade inte att de yngre ville ha ut mer av livet. Mina föräldrar hade egentligen börjat ett annat liv. Pappa var journalist och mamma jobbade i butiken i Visby. Men så var det gården… Någon måste ta över, så vi fick flytta tillbaka hem till När. All den längtan och alla de drömmar som fanns, och så blev det ändå det här slitet på jordbruket. Det blev en konflikt och en skuld som färgade människorna. En idyll med ett drama under ytan – som i ”Fanny och Alexander”.

 

LÄS MER: Tårarna för Josefin Nilsson efter systerns starka hyllning 

Marie Nilsson Lind på scenen med föreställningen ”Mina drömmars land”.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Det låter en hel del som boken ”Korparna” (av Tomas Bannerhed) också.

– Ja. Jag älskar den boken. Suckarna mellan sockerkakan och kaffeslurken. 

Jag tänker även på Slas (författaren Stig Claesson). Han skildrade ju det folkliga vemodet genom litteraturen. Ainbusk lyckades kanalisera den känslan via musiken. Varför blev ni så bra på det?

– Min älskade pappa köpte hem en stor flygel som stod i vår sal, och det var enormt för mig. Där fanns alla drömmar för mig. Mitt i det här vemodiga slitet på gården, så fanns där något med att spela. Och sen kom min lillasyster som inte bad om ursäkt, utan kunde sjunga så att rutorna skallrade, och jag spelade med henne.

Du har beskrivit ert sound som Svensktoppen möter Lars Norén, vilket känns väldigt på pricken. ”Jag mötte Lassie” är ju enormt lättillgänglig, men innehåller samtidigt ett mörker. Tyckte du någonsin att det var märkligt att en sång om barnmisshandel blev en vältrallad Svensktoppsfavorit?

– Hela föreställningen handlade ju mycket om det lilla barnet. Vem vi är inan vi blir vingklippta. I det där skrev jag Lassie, faktiskt för att jag såg en intervju med barnpsykologen Lis Asklund där hon berättade om sin hemska barndom, där hon överlevt tack vare att en hundvalp gav henne känslan av kärlek. Så då skrev jag om hundarnas hund. 

Du verkar själv ha haft en ganska bra barndom åtminstone när du var riktigt liten. Hur relaterar texten till dig själv?

– Det i sången har inte hänt mig. Men uppväxten var en mörk upplevelse. Jag var väldigt sårbar, och känner lätt igen mig i de där känslorna.

Det hände något när du började skolan. Du har beskrivit två bilder. På den första är du en sprudlande lycklig unge, och ett halvår senare har ljuset försvunnit. Vad hände?

– Jag hade varit trygg hemma på vår gård, men tyckte att det var jättehemskt med skolan. Jag blev osynlig där, och kände mig misslyckad. Jag fick glasögon i ettan och trodde att min framtid var över. Nu kan man inte blir något inom showbiz! Samtidigt kämpade mina föräldrar med gården.

Ainbusk Singers i Linköping under Melodifestivalen 2008.Foto: SVEN LINDWALL

När du var 13, 14 år svalde du alla mammas mediciner i ett försök att ta livet av dig. Det bör ha varit i mitten på sjuttiotalet när man fortfarande inte pratade så mycket om psykisk sjukdom. Vad fick du för hjälp efter det?

– Det var en timme med kuratorn. Min mamma var med en stund. Sen frågade de vad det var som plågade mig, och jag fick extra timmar i musik. Nej, det fanns nog inte så mycket hjälp.

 

Jag kan egentligen inte fatta att hon är borta. Det är mer som att hon är bortrest

 

Men det känns som att det fanns en väldigt kraft för dig i musiken. Er första föreställning beskrevs som en blandning av ”humor, nätstrumpor och allvar”.

– Ja, det var en kabaré som hette ”Händerna på täcket”.

Där ni sjöng: ”Låt våra kroppar leva, Låt våra själar finna, För jag är en kvinna, Inget djävla skjut!”

– Det du! Det hade passat för Metoo. Josa var kanske femton då.

– Annelies (Annelie Roswall i Ainbusk) mormor hörde förresten låten på Radio Gotland, och tyckte att det var en sådan fin sång om fred: ”Inget djävla skjut…ande.” Vi hade inte mod, ork eller hjärta att säga sanningen...

Det där lite dråpliga känns ju också väldigt mycket du. Jag såg ett klipp som jag tror är från din föreställning ”Välkommen till mitt liv”. Där skojar du friskt om Försäkringskassan och ångestdämpande. Med tanke på hur många som kämpar med Försäkringskassan idag, måste det finnas ett enormt uppdämt behov av den typen av humor. Är det något du märker?

– Ja, det är verkligen många som känner igen sig. Det finns mycket absurt man kan skoja om.

Vad brukar du själv säga när folk frågar om sjukdomen och hur du mår?

– Det verkar som alla redan vet. Ha, ha.

– Men så här. Går det jättebra en kväll med repetitionen och vi är lyckliga allihop, så kan jag ändå vara förtvivlad nästa dag. Jag skulle vilja kunna ransonera med mina känslor. Hålla i dem när de är bra. Men all jävla tvekan och tvivel kommer hela tiden. Jag blir rädd. Är så trött på mig själv. Vill ha lugn och ro, men det är som att känslorna sliter i mig hela tiden.

 

LÄS MER: Systern Marie försvann helt efter Josefin Nilssons död 

”Jag längtar efter frid. Och jag har svårt att tänka mig hur jag ska fortsätta utan Josa”, berättar Marie Nilsson Lind.Foto: ALEX LJUNGDAHL

2008 körde din man Magnus (Lind) in dig till Sankt Göran psykakuten, och sen blev du kvar ett år. Hur ser du tillbaka på den tiden idag, tio år senare.

– Är det tio år sen? Känns inte så. Jag har ju gått i terapi två gånger i veckan nu sen Josa dog. Jag var så skeptisk först när de sa att jag måste gå i kristerapi. Men det har hjälpt mig att överleva.

– Jag har gått så mycket i terapi i mitt liv. 2008 åt jag antidepressiva och det hjälpte inte längre. Allt blev nattsvart. Jag blev suicidal helt enkelt och behövde bli inlagd. Och så gick tiden. Jag var kroniskt deprimerad med starka suicidala drag. Jag tror också att jag är högkänslig, vilket är bra när jag skriver och står på scen, men kanske inte annars. 

 Du fick elchocker medan du var inlagd, och har berättat om hur du tappade minnet efteråt. Du kom inte ens ihåg din musik…

– Om alternativet är att ta livet av sig, så provar man ju allt som kan hjälpa en. Elchocker hjälper ju jättemånga människor. Jag såg själv hur de gick in som vrak och ut med ett leende. Det var heller ingen som tvingade mig till det. Jag fick 23 behandlingar, och det hjälpte inte. 

– Det var dumt att jag försökte spela så tidigt. Sen vet jag inte hur länge problemen med minnet satt i. Jag har ju haft perioder i livet då jag inte har spelat. Efter Josa är det först nu jag har börjat spela igen egentligen, men nu jädrar vad jag spelar! 

 

I samma veva som du låg på psyket, så opererades din man för ett svårt hjärtfel. Du har beskrivit en scen där du går mellan din egen avdelning där alla vill dö, till hans där alla kämpade för att inte dö, och det fick dig att känna en sån skuld…

– Ja, för att man inte var tacksam över livet. Det blev ju verkligen absurt för mig. Jag hade själv haft en vakt som följde varje steg, så att man inte skulle hänga sig i ett skosnöre eller nåt. Sen blev Magnus akut sjuk strax efter att jag hade blivit utskriven. Då var man plötsligt på en thoraxavdelning, där alla bara ville leva. 

Du har i omgångar pratat om en självbiografi. Hur går det?

– Ja, Josa skrev ju också. Hon ville berätta om det hon hade varit med om: Att inte kunna lämna ett förhållande, trots att man är så nedtrampad. Jag tänker att jag ska färdigställa den efter den här föreställningen.

Hur klar är hennes bok?

– Jag har inte vågat titta, men nu ska jag.

Vad ska du göra med den?

– Se till att hennes historia kommer ut!

 

Det är oerhört vad en del saker sitter hårt i en

 

Hennes bok går före din egen?

– Ja.

Hur påverkades hon av den här relationen hon inte kunde lämna?

– Hon var sig själv först de sista fem åren. Hon blev rädd. Hade spöken i huvudet om att hon inte var något värd. Fick scenskräck och ångest. Hela Sverige var ju betagna i Josa, men hon tappade sitt självförtroende och sin fart. Men det mönstret var inte lika tydligt då. Det blev det först efteråt. Och Josa och jag bearbetade det här otroligt mycket efter att vi hade flyttat hem till Gotland. Vi kom hem 2010 då jag var trött efter all tid på psyk. Vi hade inga pengar, utan Benny (Andersson) hjälpte oss med ett hus.

 

Begravningen för Josefin Nilsson hölls i Visby domkyrka i mars 2016.Foto: OLLE SPORRONG

Ja, inför premiären av ”Systrarna Sisters” beskrev du det som att ni var varandras sjuksköterskor – ”Vi är inte ute efter något genombrott, snarare ett avbrott i våra sammanbrott. Vi har väntat och väntat på att allt skulle bli bra igen”. Väntar du fortfarande på det?

– Jag har insett att det går nog inte att vänta längre. Jag var jättesjuk förra året. Har gjort fem operationer före januari. De opererade in ett nytt knä på grund av artros, och då fick jag en infektion i det – sjukhussjuka. Till slut tog de ut protesen, så jag fick gå utan med en ställning, och äta jättemycket antibiotika för att få bort bakterien.

Sjukhussjuka kan man ju dö av.

– Ja, och jag har varit rädd för att de skulle ta benet. De fick bort bakterien, men det var en otrolig väntan. Först i november fick jag en ny protes, och nu har jag nyligen haft föreställningspremiär.

Du måste ha ont?

– Så in i helvete. Och när det är kallt, då känner man att man har stål i knät. Egentligen borde jag ha blivit friskare innan vi körde på med föreställningen. Men sorgen gör en så lamslagen. Det har varit jobbigt att inte kunna cykla och gå. Rasa av sig allt.

 Har du varit sängliggande?

– Ja, jag har inte kunnat stödja på benet. De tog ju ut protesen i juli, och jag fick en ny i november. Det har varit hemskt. Hur mycket ska man prövas egentligen? Livet är så skört.

Har du ibland under den här perioden tänkt att du inte vill leva längre?

– Ja, ja, ja. Men jag har en underbar man och en underbar familj. Man får skuldkänslor av att tänka så, men det är mer att jag inte orkar med mina egna demoner. Jag längtar efter frid. Och jag har svårt att tänka mig hur jag ska fortsätta utan Josa.

Ibland vill du ringa till henne. Vad är det du vill säga då?

– Jag vill älta. Ha, ha.

– Jag kan egentligen inte fatta att hon är borta. Det är mer som att hon är bortrest. Ofta drömmer jag att jag ska rädda Josa, vaknar och tänker ”vad skönt det vara bara en mardröm”, och sen inser jag att hon är borta.

Du känner inte att hon är med dig?

– Nej, inte på något religiöst sätt – som att hon finns i rummet. Men hennes själ och energi lever i mitt hjärta. 

 Hur är det på Närholmen, där ni har spridit hennes aska?

– Det är vackert där. Josa älskade den platsen. Det är en blandning av hav och himmel. En fyr. Där är våra drömmar och tankar.

Josefin Nilsson gick bort den 29 februari 2016.Foto: SVEN LINDWALL

 

 Men du började ju en lite trevande process redan förra året med sången ”Josas hav” som du framförde med din man. I texten sjunger ni växelvis ”om du vågar att älska, så älskar jag”. Har det varit så?

– Den sången är med nu också. Den handlar om att våga leva igen och om total saknad. 

Vad har din man betytt för dig i allt det här?

– Jag är så kär i honom.

– Vi träffades 1990. Folk kanske undrar hur han stod ut med den här systerkärleken. Men det med Josa var en sak, och Magnus var något annat. Det har så klart inte varit helt friktionsfritt genom åren. Ainbusk och Josa har tagit mycket av mitt liv. Men Magnus är musiker själv och har sin egen konstnärliga bana, så han förstår det. 

– Sen är det underbart att han kom över hit. Hans blodtryck har gått ner sen dess. Han älskar stjärnhimlen och tystnaden, och har anammat Gotland.

 

Men jag har nog börjat förstå mer och mer vad som gör mig lycklig

 

Hur tänker ni kring framtiden? Blir ni kvar på Gotland?

– Jag vill bo hemma på Gotland. Är trygg här. Har mina drömmar här, och min längtan ute på havet.

Hur fungerar allt ekonomiskt? Jag misstänker att det inte är så lukrativt att ha varit sjukskriven så länge.

– Nej, men nu jobbar jag ju. 

Orkar du ens tänka på pensionen?

– Nej.

Benny Andersson var den första du ringde till utanför familjen när Josefin dog. Varför tror du?

– Han är en så god vän, och under de jobbiga åren har han varit ett stort stöd, genom att tro på oss.

Berätta om låten han har skrivit till föreställningen!

– Han har ju också det där vemodet. Men är lycklig ändå. Det är sång om att hitta sin drömmars land i ett hem. 

”Älska mig” är ju en av de vackraste låtarna som finns. Varför klickar just ert skapande så bra?

– Vi är ganska lika. Han är skytt som jag. Vi vill ha känslan av ett slags lyckligt ljus, men vemodet ständigt med oss. Samtidigt vet jag ingen som är så harmonisk som Benny. Han är oneurotisk. Det är nästan ingen.

 

Marie Nilsson Lind tillsammans med systern Josefin 2001.Foto: STAFFAN JOHANSON

 

Texten skrev du kring 1990, och den känns ganska mycket som en rörande vädjan. Känner du att du till slut blev älskad för den du är?

– Jag trodde att jag riktade den här sången till min uppväxt och allt det som var då. Men allt eftersom åren gått, har jag förstått att låten var till mig själv. Jag har haft så svårt att tycka om mig själv. Jag måste acceptera mig själv, för känner en väldigt kärlek i från andra – det gör jag.

Vad gör dig lycklig?

– Det är oerhört vad en del saker sitter hårt i en. Så mycket som jag har gått i terapi och bearbetat, så åker man dit väldigt fort på en del saker ändå. Men jag har nog börjat förstå mer och mer vad som gör mig lycklig. Jag har fått ett annat ”go” med den här föreställningen – ”nu gör jag bara det här”! Så sa alltid Josa: ”Nu gör vi bara det här.” Utan att tänka.

Och nu gör du det?

– Ja. Utan att Josa hjälper mig. Men jag har varit rädd.

Är det bättre nu?

– Just i dag är det snöstorm, det är all tvätt och all disk. Jag har druckit kaffe hela förmiddagen för att vakna. Men ja, det är det.