Maria Brander

Zlatan behöver vara mer som drottning Elizabeth

Foto: Mark de Blok
Scen ur ”Jag är Zlatan”.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Drottning Elizabeth.
Foto: JOE GIDDENS / AP TT NYHETSBYRÅN

”Jag är Zlatan” är så mycket feelgood att den kan klassas som familjeunderhållning.

Zlatan själv lär vara nöjd med det.

Men frågan är om inte publiken hade tjänat på en inte fullt så tillrättalagd biopic.

Hur mycket har Zlatan Ibrahimović påverkat filmatiseringen av ”Jag är Zlatan”? Ja, den som det visste. Men i TV4 var författaren (även manus) David Lagercrantz svar nyligen att han inte hade haft någon kontakt med Zlatan under skrivandet: ”Vi får inte vara ängsliga över vad Zlatan tycker”, sa han då i ”Efter fem”.

Något som går på tvärs mot hans svar i en Expressenintervju hösten 2020. ”Vi har skickat manuset till honom i olika omgångar och bara fått applåder,” säger Lagercrantz i den, och berättar hur utmaningen framför allt har varit att skildra Zlatans föräldrar, och då i synnerhet pappan. Så till den grad att det verkar som att hela filmprojektet, vid någon punkt, var på väg att gå om intet.

Efter att ha sett filmen känns det lättast att att tro på vad Lagercrantz sa 2020. För är det något som genomsyrar ”Jag är Zlatan” så är det ett slags förståelse för Zlatans far. Visst är han frånvarande, men också stöttande. Nog dricker han för mycket, och fyller kylen med ölburkar i stället för mat. Men tomma ölburkar behöver ju nödvändigtvis inte vara av ondo. Så när lill-Zlatan pantar dem alla, för att sen köpa sig ett skrovmål på hamburgerrestaurangen, blir anekdoten laddad med styrka och glädje, snarare än misär.

Det behöver inte vara fel. För vem har sagt att det nödvändigtvis är den hårda tolkningen av barndomen och föräldrarnas gärning som alltid är den rätta. Att se saker med lite mer förlåtande ögon kan fylla en funktion, och i filmen är man också noga med att lyfta pappans krigstrauma från Bosnien. 

Det är svårt att se hur Zlatan inte skulle vara nöjd med den här filmatiseringen, och han är heller inte ensam om att ha inflytande över sin egen berättelse. Oscarsnominerade Hollywoodfilmen ”King Richard” om tennissystrarna Williams och deras pappa och tillika tränare, är liksom Zlatan-filmen en saga om att jobba sig upp från botten, stämd i en hoppfull må bra-ton.

Det borde vara oförargligt, men med tiden har det väckts kritik mot den ensidiga skildringen där pappans familjeval och träningsmetoder nästan enbart framställs som positiva. Men systrarna själva är glada. Så har de också producerat ”King RIchard” själva.

Tittar vi däremot på de biografiska filmerna om Astrid Lindgren eller Ted Gärdestad, så har de i stället landat i ilska från de närmast anhöriga, som menar att det inte känner igen sig.

Biopicen verkar därmed dömd till att antingen såra och uppröra eller att stryka sitt objekt så mycket medhårs att själva filmen blir slätstruken. 

Kungligheter är ett slags undantag eftersom deras samhällsposition nästan tvingar dem att foga sig. Det är nog halva hemligheten bakom ”The Crown”. Nu hade väl ingen trott att Zlatan självmant skulle passa bollen, som är hans liv, till någon annan. Men hans film hade säkerligen blivit bättre om han var lite mer som drottning Elizabeth.

Regissörens möte med Zlatan: