Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Vi är livrädda för juryn – och därför vågar vi inget i Sverige

Favorittippade Hanna Ferm: ”Folk hade höga förväntningar”
Anna Bergendahl borde vara livrädd för den internationella juryn, menar Anna Bergendahl.Foto: OLLE SPORRONG

Anna Bergendahl är visst livrädd för den internationella juryn.

Det borde vi också vara. 

För det är i tävlingarna där vinnaren inte är självklar, som de brukar gå in och göra kaos med resultatet.

Allt pekar på att vi kröner en ny schlagerdrottning ikväll. Det är bara inte helt spikat vilken, även om de flesta av profetiorna pekar mot Dotter, som jag också tror är det klokaste valet. Hennes ”Bulletproof” är i stil mest lik förra årets ESC-vinnare ”Arcade”, och att hennes favoritskap vuxit från i princip noll är ett lovande tecken.

Samtidigt har The Mamas nog blivit lite bortglömda i förhandsspekulationerna, mest för att deras bidrag uppfattas som en repris på fjolårets. Men folkets kärlek kan mycket väl vara intakt ändå. Precis som att de kanske inte alls köper Hanna Ferms ”Brave” som trots allt tog sig vidare från årets svagaste deltävling. Poppigt är det, men många verkar uppfatta den som fylld av väl mycket fluffigt woho och la-di-da, till och med för den här tävlingen. 

Återstår Anna Bergendahl som åtminstone de trygga Svensktoppslyssnarna lär älska, men som de internationella jurygrupperna troligen kommer fnysa åt. Med förra årets ”Ashes to ashes” skickade de ju ner henne från en sjundeplats hos folket till en tiondeplats totalt.

”Heroes”-år med en tydligare favorit är det per automatik lättare att sia om. Men i mer vacklande lägen tenderar folkets röster att sprida ut sig, och när juryn sen kommer in med sin poängladdning kan den i princip rita om hela resultatet.

Det hände 2017 då de petade folkets favorit Nano till förmån för Robin Bengtsson, men även andra år har det funnits tydliga skillnader i smak mellan folket och juryn. Den senare föredrog exemplevis Oscar Zia framför Frans (som ändå vann) 2016, och de ligger till stor del bakom Mariettes förhållandevis höga placeringar tidigare. 

 

Man kan ana att juryn gillar isigt sofistikerade bidrag, ibland på gränsen till det avskalat själlösa.

Givetvis finns det en poäng med att de fungerar som ett slags försäkring mot att vi inte råkar skickar ”Bada nakna” eller Kvinnaböske till ESC. Men det bidrar nog också till att vi aldrig kan bli som Island. Det lilla landet har seglat upp som Eurovisions ständiga samtalsämne, tack vare att de skickar låtar som känns både bra och bananas. Förra året satsade de allt på Hataris industripunk med bdsm-anslag, och kom trots det tia. I år är de redan superfavoriter med Daði Freyr, ett syntpoppigt fyrverki av normcore som redan hyllats av Russell Crowe, och anklagats för att vara en pr-kupp signerad Netflix (vilket de nekar till).

Något sånt skulle definitivt aldrig kunna hända i Sverige just nu. Vi skulle inte våga. Och skulle vi ändå det, så lär ju våra förmyndare jurygrupperna stoppa oss. Särskilt ett år som detta, då Melodifestivalen har spelat säkrare än någonsin.

QUIZ: Är du en riktig schlagernörd? 

Anna Bergendahl kan få revansch: ”Det är hårt jobb”

Anna Bergendahl kan få revansch: "Det är hårt jobb"