Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Uggla vägrade sjunga – var ändå bäst i kväll

Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men se här! Vad är det Magnus Uggla lagt borta vid pilen? Nej det är inte sin far, utan faktiskt hela ”Så mycket bättre”-konceptet.

I veckans avsnitt vägrade artisten sjunga sin tolkning, och för det ska han ha en liten eloge. Frågan är om Uggla rentav inte var bäst i programmet.

Vän av ordning kan ju tycka att det är rasande fel när artisterna till och med har slutat leverera tolkningar. När Stor förra året tilläts framföra ett bidrag som spelades in i en bil, kändes det redan då som en tveksam eftergift. Men i år behöver Gotlandsgästerna alltså knappt ens prestera. Det känns som ännu ett led i TV4:s nästan vädjande kompromissande, och man undrar man ju hur det skulle se ut om alla artister gjorde så här. Skulle det då till slut inte finnas något ”Så mycket bättre”? Nej, det skulle det inte! Och frågan är om det ens gör det nu? 

Programmet har liksom morfats in i en eftertänksam epilog där ganska lite av grundformatet spelar roll. Livsödena vräktes ju redan när TV4 tog bort det här med att artisterna tilldelas var sin dag, och själva tolkningarna börjar kännas som ett alltmer perifert moment. Förr om åren kunde man nästan se dollartecknen i ögonen på deltagarna när någon gjorde en särskilt hittig version av just deras låt. Men i år verkar ingen riktigt bry sig. Hittills är det bara Miss Li:s ”Lev nu, dö sen” som presterat någorlunda på topplistorna, och Magnus Uggla verkar ju inte ens tycka det är värt att försöka.

I stället är det samtalen som seglat upp som huvudnummer i årets ”Så mycket bättre”. De fungerar som ett slags fördjupning i artistlivet, och tycks ha blivit ärligare nu när de medverkande inte tvingas bonda i två veckor, utan kan fly fältet efter två dagar. Så Titiyo funderar över om det är sant att Danny Saucedo är störig och självgod, och pikar sen Orup för att han under nittiotalet varit någon sorts musikperfektionistisk snobb. Orup erkänner skuldmedvetet att han blivit vänligare sen dess.

Men mest berörande är det ändå när Uggla i ett kaxig drag helt och hållet ställer in sitt gig. För att han skäms. Att syrlige ”Jag mår illa”-Uggla känner en sådan respekt för Timbuktu att han inte pallar att besudla hans låt med en fånig tolkning betyder något. Ångesten bakom den lockiga luggen verkar genuin.

Det är förstås som Timbuktu säger – han hade inte behövt veta det här. Vad som pågick bakom kulisserna hade kunnat förbli en hemlighet. Men produktionen vet att det här är det starkaste de har i år: Ett skrivkrampande samtal mellan solidariska artister, och en älskad programidé som förtvinar mitt framför ögonen på oss.

Årets säsong är varm och intim. Men den gotländska sommaren tycks kyligare än någonsin och det gamla konceptet har gått för att spela schack med Freddie Wadlings grinande lieman.

Så bra var artisterna

Timbuktu

”Regn hos mig”

Jag tycker om tänket kring samplingen, den mastiga skånskan och modiga ansatsen i den här tolkningen. Med vocoder och ett avskalat sound finns här helt klart ett frö till en sofistikerad Jonathan Johansson-vibe. Men Timbuktus sångröst räcker tyvärr inte till.

 

Titiyo

”Soptippsvärld”

Petters klimatlåt från 2007 känns högaktuell och Tityo skapar en förtrollande klubbig atmosfär som matchas fint av den vackra Freddie Wadling-samplingen. Men de malplacerade scratchningarna och Tityos oväntat ansträngda röst ger ett lite ofärdig intryck.

 

Magnus Uggla

”Resten av ditt liv”

Det bidde ingen låt, det bidde inte ens en tummetott, när Magnus Uggla fattade det historiska beslutet att inte alls framföra sin påbörjade Timbuktu-tolkning eftersom den var ”bajs”.

 

Miss Li

”Stanna världen en stund”

Miss Li chockar GES-gubbarna genom att plocka bort refrängen, och ändra några väl valda rader. Resultatet låter sedvanligt piggt och extremt mycket som ett ganska starkt bidrag i Melodifestivalen med trendiga tropiska synthar och viss etnokänsla.

 

Danny

”Hon är min”

Med rötterna i en cover på ”Öppna din dörr” borde Danny klara det här galant. Draget att låta inbjudna EMD möta GES känns också kul, men själva låten är inte så mycket r’n’b som snälle Orup vill få det till, utan framstår mer som en vek boy band-version.

 

GES

”När jag var han”

Det är visserligen fånigt rart när åldrade GES hyllar Danny. Men, oj, vad genomarbetad deras tappning av ”In the club” är. Det låter verkligen GES med handklapp och ett Beatlesdoftande arrangemang av stråkar, och trion är rörande tajta på scen. Den såg jag inte komma!