Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

"Tusen bitar" hittar kraft i Afzelius svaghet

Omöjligt att inte gripas av porträttet av den älskade artisten.
Foto: Larseric Lindén

Sent på långfredagen fick Sverige uppleva filmen som flyttade in i mitt hjärta redan i september.

160 000 nordiska biobesökare har redan sett ”Tusen bitar”, men det är först i och med SVT-sändningen som massan fått chansen.

Nu delar vi de bittersöta tårarna.

För det är omöjligt att inte gripas av Magnus Gerttens och Stefan Bergs porträtt av den på samma gång missförstådde och älskade artisten Björn Afzelius.

Den har förstås sina små guldkorn:

Humorn i klippet där en hel dansbandspublik glider omkring till texten ”Se på Vietnam och se på Nicaragua” i Stefan Borschs dansbandstappning.

Sorgen i att se de nu vuxna döttrarna sakna sin pappa.

Och så kuriosan: Tänk att han vann en dansk Grammy för bästa utländska artist i konkurrens med namn som Phil Collins och George Michael!

Men filmens egentliga kraft ligger i svagheten. Att man inte hukar för den. Att Afzelius får vara både en liten man och en stor man, i långsmal och ciggblossande förpackning.

Mindervärdeskomplexet och behovet av att ständigt bevisa sig, vägs mot den intensiva personligheten och de innerligt brinnande sångtexterna.

Det finns plats både för bilder på när de små döttrarna kiknar av skratt, det vardagliga livet. Men också en stjärna på ständig drift och med en ny kvinna ”i varje hamn”.

På något vis följer det bara Afzelius livslogik att den här filmen som älskats så av publiken och den här gången faktiskt även merparten av kritikerna, helt ratades av Guldbaggejuryn i vintras. Som att det där stygnet av utanförskap inte riktigt går att skrapa bort ens nu.

Eller så gör det det.

”Tusen bitar” blev för mig en förvandling, där jag förvånat började känna ett slags gemenskap med en sen länge död man som jag tidigare mest upplevt som pinsamt sentimental.

Det är någonting med de där stillbilderna och omgivningens engagerade berättelser.

De gryniga fotografiernas halvurdruckna vinflaskor och skrynkliga sänglakan har något intimt över sig. Och i takt med bildflödet skickas vi långsamt ned i Afzelius texter, bara för att upptäcka att den ”slutna” mannen egentligen är så öppen som man kan bli.

Vi känner ju honom redan. Vi har alltid känt honom. Vi har bara inte lyssnat och inte sett.

Men nu gör vi det. Och med gruset sköljt ur ögonen kanske vi tillsammans kan se ännu lite längre, genom orden, ut i världen. Om så bara för ett tag.