Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Tomten kan inte dö – det kan inte Arne Weise heller

Expressens nöjeskrönikör om TV-profilens bortgång.
Foto: OLLE SPORRONG

Tomten kan inte dö.

Inte Arne Weise heller. Ändå gjorde han det, och i och med det har vi förlorat inte bara en landsfarfar i gentlemannakläder, utan även Sveriges kanske heligaste man.

Tänd ett ljus. Det är en högtidlig ritual i oräkneliga betydelsefulla sammanhang, och det allra heligaste ljuset, det tände Arne Weise för oss på julafton i den där skälvande minuten före Kalle Anka. 

Om tv, i någon mån, har blivit religion, så var Arne Weise utan tvekan vår vise man.
SVT var för honom inte ett jobb, det var ett kall, och den livspartner han kanske älskade mest. Ända sen femtiotalet hade han varit vårt stöd i rutan, och han kom på så vis även att bli en del av dess själ. En grundton som alltid fanns där.

Tv-fåtöljen var hans predikstol från vilken traditionerna hölls vid liv. Det var inte bara statusen som julvärdarnas julvärd. Det var tretton år i ”Ett med naturen”, där han i det frilufts- och allemansrättspräglade Sverige blev allas vår ”naturfarbror”, och det var ”Minnenas television” där Weise i många år plockade guldkornen från svunnen era och lät dem glänsa i vårdad vintageförpackning. 

Han var vår historieberättare – den som mässar samma saga om och om igen vid lägerelden så att vi minns och håller ihop och känner rötterna förgrena sig under oss. Tv med Weise var mer än tv. Det måste det ha varit. Annars ringer man inte alla sina julvärdsefterträdare på julafton för att ge dem en lugnande symbolisk klapp på axeln, annars offrar man inte decennier av julaftnar.

Sista gången Weise var julvärd berättade han hur han i begynnelsen hade nobbat uppdraget: ”Julafton var heligt”, sa han, och ändå valde han att lite likt en frälsare låta de ”fattiga, ensamma, hemlösa och sjuka” komma till honom i tv-apparaten. De som behövde någon i julens ensamhet.

Arne Weise år 2003. Foto: JAN WIRIDEN

Så satt han där lika fast som evigheten. Burktv-trygg med den gammeldags tv-rösten som talade långsamt och informativt, utan att någonsin hetsas av tanken på att någon händelsevis skulle byta kanal. Under majoritet av Weises karriär var det ju knappt ens möjligt.

Ändå var han, intressant nog, långt ifrån ett helgon. Han var snarare en rest av en manstyp som inte längre finns. Där i skinnfåtöljen bar han tredelade kostymer, och han tvekade inte inför att berätta om sin svaghet för välskräddat herrmode, vackra kvinnor, alkohol och att jobba för mycket. Skilsmässorna och alkoholismen gick som följetong i pressen. Han pratade öppenhjärtigt om det mesta, och sparade på löpsedlarna likt troféer. 

Weise kunde inte leva utan uppmärksamheten, och han vittnade gång på gång om hur hans livsandar liksom dog om han inte fick jobba eller åtminstone bli intervjuad. Själen ryser för tomrummet, och på något sätt lite utmärkte det vår relation till Weise – att man efter ett tag förstod hur han behövde oss lika mycket som vi behövde honom. Mellan Weise och publiken spirade så en passionerad folkkärlek, som kommer att flimra inom oss länge till.

Arne Weise blev ”Mr julafton” för miljontals svenskar.