Maria Brander
”Hallå va, det kommer tårar på Bo Diddley”, säger Casper Janebrink och kör pekfingret rätt i ögat på ett sätt som får mig att fundera över om förvåningen beror på att det är just ”Bo Diddley” eller att det kommer tårar överhuvudtaget.
Casper slår mig ju inte som en man som gråter när andra tittar på. Med gungande höfter och ett bländvitt leende har han i stället gjort det till sitt jobb att göra andra glada: Han är västkustgubben som skojar om styrbord och tampar, mannen med Göteborgsvitsarna, och snubben som skrattar gott åt att ha kissat på samma äckliga heltäckningsmatta som Oasis.
Men det är först när bröderna Norén hyllar dansbandskulturen som jag förstår att detta måste vara mer än en underhållande fasad, och antagligen bottnar i en närmast nedärvd pliktkänsla, där det är självklart att slita för publiken: Att få oss att må bra, även om det innebär att repa in 90 låtar och spela fem timmar på raken.
Det är en typ av gärning som sällan får ett erkännande. Men bröderna Norén har en sällsam förmåga att se andra, och ett sätt att varsamt förena som närapå snuddar vid Hasse och Tages humanism, och förmåga till att göra det sylvassa snällt.
Deras sorti är exemplarisk. Inte bara för att de hade anständigheten att låta alla musiker i bandet få skina, utan för att Gustaf även lyckades nedkalla den lilla storheten i att få dela ”Den blomstertid nu kommer” i en försommarvardag någon annanstans.
Och så gav han Casper kraften från Borlänge, men glimten från Västkusten.
Jag famlar i minnet, och snuddar längs vägen vid ”Änglamarken”, Beppe Wolgers ”Dunderklumpen” och kanske ”Nils Holgerssons underbara resa”. För det är en gåva att kunna besjäla landskapet, men också att kunna blåsa liv i andra.
Casper Janebrink har ”musiken är mitt liv” tatuerat på den klappande handleden, som hejdats i farten. Snart ska han mota bort ögonblicket med en klackspark av lika delar bärs och gott humör.
Ändå blir den där ofiltrerade minuten svår att släppa. Det finns så mycket tårar i det här programmet, att många blivit urvattnade. Men det här är inte den stunden, och Casper förtjänade att få gråta.