Maria Brander

Taggtråden mellan Arvingarna och Popsicle plockas äntligen ner

Casper Janebrink tolkar klassika Popsicle-låten.
Foto: TV4
Andreas Mattsson är rörd efter hyllningen.
Foto: TV4
Janebrink överraskade med att ta med sig hela Arvingarna in på scen.
Foto: TV4
En 28 år gammal fejd kommer till sitt slut.
Foto: TV4
Janebrink vinkar hejdå.
Foto: TV4

Historiska datum för fred kan vara svåra att komma ihåg.

Men jag kommer aldrig glömma kvällen då en indieprinsessa lyckades läka sprickan mellan Popsicle och Arvingarna, och skrev ett vackert slut på en sedelärande saga om att vara snäll.

Det handlar om just ingenting, men samtidigt om allt när ”Hey princess” blir ”Prinsessan”.

Känslan i rummet är som den vibrerande luften en varm sommardag. Man kan riktigt se lättnaden och lyckan, när denna taggtråd genom det popkulturella Sverige äntligen plockas ned.

”Hey princess” är ju så mycket mer än en nittiotalshit. Det är Popsicles genombrottslåt som blivit en svensk indieklassiker, och även gett namn åt serieskaparen Mats Jonssons tecknade generationsskildring. Den definierar en era, där sådana som Popsicle trotsade strömmen på ett sätt som knappt går att föreställa sig i dag, då saker bör uttryckas övertydligt med en emoji på slutet.

Skiftet blir uppenbart, inte minst när Moonica Mac tolkar Andreas Mattssons Grammis-tack ”hela branschen, vi älskar er, vi har drömt om det här hela livet” bokstavligt, varpå han skruvar på sig med orden ”det var ju ironi, vi hatade branschen, vi ville inte vara där alls”.

RIP nittiotalsirionin. Den är stendöd nu.

På gott och ont. För samtidigt som samtidens ängslighet kan bli tärande, så saknar jag inte heller tiden då coola grabbar kunde komma undan med vad som helst. Det var Mattssons bandkollega som i tacktalet 1993 yttrade de numera ökända orden ”hoppas att Arvingarna dör i någon tragisk bussolycka”. Det var, som de säger, säkert bara fyllesnack som växte oproportionerligt i medier. Men orden tog antagligen fäste för att de snuddade vid något obekvämt.

Vi var tvungna att dra gränsen för offentliga svinerier någonstans, och det var ganska enkelt att dra den vid Arvingarna och Popsicle: Ett knippe folkliga oskyldiga svämorsdrömmar som råkat hamna i skottgluggen för några indieslynglar med von oben-attityd, men utan egentlig makt. 

Branschens dåliga samvete för den nedlåtande synen på dansband spelade säkert också in, samtidigt som man kunde ana konturerna av den eviga konflikten mellan folket och eliten.

Det är med det sagt ingen självklarhet att Andreas Mattsson decennier senare ska sitta i ett myspysigt TV4-program och älska att se sitt mästerverk bli till bred dansbandsunderhållning.

Miraklet inträffar ändå eftersom både han och Casper Janebrink ser symbolikens kraft. När Arvingarna får ”Hey princess” och skickar tillbaka den som ”Prinsessan” sluts fred på ett så självklart sätt, att man önskar att det kunde appliceras på allt. Men regeringskriser blir tyvärr inte lösta av ett ”We shall overcome”, och klimatfrågan har inget svar i att Greta Thunberg sjunger en Rick Astley-hit i Kungsträdgården.

Men en fejd, som överlevt i ofattbara 28 år, fick ett nästan ridderligt elegant och definitiv slut i dag. Jag vet inte säkert. Men kanske är ryktet om mänsklighetens totala hopplöshet ändå en smula överdrivet.