Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Tack, ni fick galan att inte kännas värdelös

Under kvällen prisades bland annat dokumentärfilmen ”Greta” om Greta Thunberg i kategorin ”Bästa dokumentärfilm”.
Uje Brandelius vinner för manuset till ”Spring Uje spring”.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT NYHETSBYRÅN

Jag vill tacka Uje Brandelius och så vill jag tacka Sten Ljunggren. För det var ni som fick den här Guldbaggegalan att inte kännas helt värdelös, och det var ni som gav den ett hjärta.

Tänk att det skulle krävas en pandemi för att Guldbaggejuryn skulle börja älska feelgood! Det är annars ingen genre som brukar gå vinnande ur festligheterna. Men ”Spring Uje” har varit som ett förtjusande bloss i mörkret, och har med sin nyskapande mix av humor, musikal och dokumentär även lyckats sätta de mest härdade filmhjärtan i brand.

Så antagligen handlar det inte om pandemin, så mycket som det handlar om den fullkomligt geniale Uje Brandelius. Den tvåfaldige vinnaren som i kvällens mest briljanta tal tackade Gud som gett honom en obotlig sjukdom och en stark story: ”Tack Gud, din jävel”. Det var även Uje som hade de hedrande smakfullheten att påpeka att hans Bagge för bästa manliga huvudroll borde ha gått till Rolf Lassgård. Men jag unnar Uje också den Baggen, och det tror jag Lassgård gör med. Hur skulle man kunna göra något annat än att falla för denna underdog, processad till film av Henrik Schyffert?

På samma ände av den uppriktiga ödmjukhetsskalan hittade vi under kvällen även hederspristagaren Sten Ljunggren. Åh, Sten! Som du har uppfyllt våra filmer, och gett dem tyngd och kärna, nästan utan att veta om det. 

I sitt tacktal hemma från fåtöljen tyckte Ljunggren att han inte hade bidragit så mycket till svensk film, och målade upp bilden av sig själv som den lilla pricken i relingen på ett jättefartyg. Sen så läste han en Harry Martinson-dikt, tackade sin fru, och utstrålade en sådan trygg värdighet att man hade velat stanna där bara en stund till.

Men lite som i en jobbig dröm som vägrar att ge med sig, så slets vi istället tillbaka till vad som skulle föreställa en gala, fast påminde mer om en stel gudstjänst i en postapokalyptisk värld där David Sundin som enda överlevande har börjat prata med sig själv. Prisutdelarna liksom släpade sig till pulpeten genom den rastlösa tystnaden, och följdes av pristagare som mässade fram sina tack, tack och ännu mera tack. Generellt verkar taktiken ha varit att agera som att galan redan är körd, och liksom lägga sig platt med medvetet värdelösa ordvitsar, och fascinerande tråkiga inslag som en informationsfilm om Filmhuset och Jesper Saléns bästa biogodisminnen från barndomen.

Kommer man inte på något bättre än detta efter ett dramatiskt filmår då vi förlorat så många av våra största, och då filmbranschen åstadkommit små underverk i envis motvind, ja då ska man nog skämmas lite.

Lena Endre vann sin tredje guldbagge - hyllade Rolf Lassgård.